av STEN HIDAL
I en debatt för en tid sedan hördes en teolog säga om ett argument hämtat från det fjärde evangeliet: ”Ja, det är Johannes!” Tanken föreföll vara, att om ett bibelord återfinns i endast ett av evangelierna kan det inte ha samma tyngd, som om det hade stått i alla fyra eller åtminstone tre. [Bilden: Mosaik i kyrkan San Manuel y San Benito i Madrid, föreställande en örn som är Johannesevangeliets symbol.]
Att den kristna kyrkan håller sig med fyra evangelier och deras inbördes förhållande, är ett gammalt problem. Känt är att detta för muslimer är en nästan oöverstiglig mur mot förståelsen av Bibeln som helig skrift – för dem är budskapets absoluta enhet, även i litterärt hänseende, något grundläggande. Denna inställning delades som regel av en äldre tids kristna teologer, som lade ner mycket tid och möda på att söka harmonisera de bibliska uppgifterna, med växlande fram gång. Redan att förena Jesus genealogier i Matteus 1 och Lukas 2 ställer exegeten inför mycken tankemöda.
För den vetenskapliga bibelforskningen utgör sådant numera inga svårigheter. Tvärtom är man inriktad på att söka finna olika traditionsfåror i de bibliska texterna, och de spänningar – ibland motsägelser – som då upptäcks, resulterar snarast i belåtenhet. Men också för den vanlige bibelläsaren är inställningen liknande. Man läser allt mera Bibeln också som ett litterärt dokument, och kan då se en rikedom i de olika infallsvinklar och accenter som finns särskilt i de parallella skildringarna. Fyra evangelister – fyra världar, den titeln på en bok av Jean Paillard återspeglar mycket av den inställningen. Man skall dock minnas, att förutsättningen för detta synsätt är moderna litterära teorier, och att en äldre tids bibelläsare inte såg saken på detta sätt.
Men iakttagelsen att det i Bibeln finns uppgifter och synsätt, som inte utan vidare är förenliga, kan också leda till annat. Man kan spela ut olika ställen mot varandra och mena att det kanske inte är så viktigt vad man själv omfattar i tro. Redan i den heliga Skrift finns ju olika uppfattningar! Så kan relativismen göra sitt intåg i bibelläsningen och i teologin.
Om man menar att det är utmärkande för en central trossats att den skall omvittnas av åtminstone de flesta traditionskretsar i Nya testamentet – de synoptiska evangelierna, Johannes, Paulus, Petrus, med flera – då blir det inte mycket kvar. Om det enda som håller måttet är sådant som mer eller mindre hamras in på varje sida i Bibeln, då kan den kristna dogmatiken hållas inom ett mycket beskedligt format. Därmed är ingalunda sagt att allt är lika viktigt. Den kristna kyrkan har alltid haft olika måttstock i sitt arbete med att bygga upp trosläran, där utsagor om treenigheten och Kristus innehaft hedersplatsen. De fornkyrkliga koncilierna vittnar tydligt om detta.
Naturligtvis finns det sådant i de heliga skrifterna som ur varje synpunkt sett måste anses vara perifert. I Judasbrevets nionde vers berättas om hur ärkeängeln Mikael tvistade med djävulen om Moses kropp – en tradition som sannolikt går tillbaka på en skrift om Moses himmelsfärd. Även om detta hade stått att läsa i ytterligare en nytestamentlig skrift – eller ett par andra – är det svårt att inse hur det skulle ha kunnat tillmätas någon teologisk vikt. Det visar att det inte endast är antalet belägg och deras spridning som är avgörande. Ibland är innehållet av en sådan natur, att det inte kan anses ha någon större betydelse.
Det händer att läran om jungfrufödseln avvisas eller åtminstone ifrågasätts med det argumentet, att den inte tycks kunna beläggas i de äldsta nytestamentliga skrifterna, alltså de paulinska breven. Här kombineras argumentet om den ensidiga traditionsförmedlingen med ancienniteten: går man tillräckligt långt tillbaka i tiden, upphör stöden för läran. Förutsättningen är åter den, att allt som är viktigt måste utsägas genast och helst överallt. Här kommer ytterligare en faktor till: själva saken kan upplevas som svår att tro på.
När bibelsynen diskuteras på lutherskt håll möter ofta följande argument. Det centrala är vad som ”driver Kristus”, allt annat är mer eller mindre perifert. Till leda kan det också påminnas om att Luther skall ha uttalat sig nedlåtande om Jakobsbrevet som ”en halmepistel”. Den som gör mycket av detta isolerade ställe glömmer då bort, vad den medeltida disputationskulturen med dess bruk av renodlingar och överdrifter innebar. Som det har framhållits (av Sigfrid von Engeström) citerade Luther livet igenom Jakobsbrevet som helig skrift. Det såg han själv inga problem i att göra. En gång skrev han också, att han inte hade något emot om någon ville sätta Jakobsbrevet över allt annat i Nya testamentet – bara man inte förnekade läran om rättfärdiggörelsen. (Det tycks särskilt ha varit uttrycket ”frihetens lag” i Jak 1:25 som han hade problem med.)
Den sista bok som Alf Härdelin gav ut fick titeln Symfoniska röster (2012). Det är en antologi av kristna texter hämtade från nästan två årtusenden och från de mest olika sammanhang (med den kristna kyrkan öster om Antiokia som ett undantag). En sådan antologi skulle kunna vara en guldgruva för den som är på jakt efter motsägelser inom den kristna trosförmedlingen. Men om den läses på rätt sätt, infinner sig inga problem, ty som Härdelin skriver i inledningen: ”De utgör inte ett hus som har kommit i strid med sig självt, utan – det är min övertygelse – rösterna samsas i sin djupare liggande samklang, sin samhörighet, trots alla olikheter.”
Symfoniska röster – bilden är hämtad från musikens värld. Den svenska exegeten Hugo Odeberg hänvisade på ett liknande sätt till naturen, där det inte finns två löv på alla träd som är exakt lika. I naturen finns en oändlig källa till likhet med variation. Tema med variation – så kan saken också framställas. Johannes är kanske ensam med sin text, men i stillhet nickar de andra evangelisterna bifall.
Sten Hidal 2015-11-30