Sedan finanskrisen har de ofrivilliga egenföretagarna blivit allt fler. Det är här appar som Uber kommer in med en affärsidé som påminner om vår tids Ryanair, skriver Olav Fumarola Unsgaard.
En redigt uppskrämd och förbannad Courtney Love Cobain sitter fast i en Uber-bil på väg till flygplatsen Paris – Charles de Gaulle.
Föraren har tagits som gisslan av taxichaufförer som just i dag den 25 juni bestämt sig för att protestera och demonstrera. Bilar omkring henne brinner samtidigt som hon livetweetar: ”They’ve ambushed our car and are holding our driver hostage. They’re beating the cars with metal bats. This is France? I’m safer in Baghdad.” 
Uber har spritt sig och är i dag ett globalt företag som finns i 300 städer i 60 länder. Affärsmodellen har även den fått ett eget liv. Handy är en annan amerikansk apptjänst. Den kopplar ihop hantverkare med deras kunder. Utförarnas medelinkomst sägs ligga på 18 dollar per timme. Allting började i San Francisco och Silicon Valley, men både företagen och affärsmodellen sprider sig rekordsnabbt.
I Stockholm huserar företaget Urb-it. Du som kund vill handla en vara. Via GPS lokaliserar appen Urb-it var närmaste butik med varan i lager finns. Köpet genomförs och varan plockas upp och levereras hem till dig av en ”urber”. ”Enligt företagets hemsida rör sig hundratals ”urbers” i staden. Den som fysiskt är närmast blir kontaktad via sin telefon.
Ubers, Handys och Urbits affärsidé är ”labour and services on demand”. Det vill säga att man sammanför en utförare med en beställare. Utföraren loggar in och tillgängliggör sig därmed för marknaden. Med en gps-baserad närhetsprincip matchas tillgänglighet, utförare och behov. Du kan i princip arbeta när du vill, men är inte garanterad uppdrag.
Men om du som individ besitter ”rätt kompetens”, får höga användarbetyg och använder rätt förmedlare, som till exempel Uber eller Handy, kan du själv skapa dig en gyllene framtid. De exakta marginalerna är affärshemligheter, men det talas om att förmedlingsföretaget tjänar 20 procent och utföraren 80. Helt centralt är att utföraren inte är en anställd utan en ”independent contractor” vilket i Sverige motsvaras av en F-skattare.
Stockholm våren 2015. Det har varit politiskt mingel över partigränserna på en av tankesmedjorna. Trevligt häng och sen hemgång betyder att man får ta taxi hem. De blå tar fram sina mobiler och beställer fram varsin Uber. De rödfärgade knappar självklart in Taxi Stockholm eftersom det företaget har kollektivavtal.
Frågan om persontransport i bil har blivit både infekterad och vida politiserad. Centerpartiet och Göteborgs-Postens ledarsida skriver Uber-hyllande artiklar. Skeptiska röster hörs från fackförbundet Transport och vänstersajten Politism.
Men många både hyllande och kritiska artiklar fokuserar på Uber som tekniskt fenomen. Stirrar sig blinda på teknik, appar och Silicon Valley. Jag tror det är fel. Det är inte i det soliga Kalifornien svaren finns utan i det grå, regntunga Dublin. Hos en viss Michael O’Leary och hans företag Ryanair. Låga priser och en ny syn på resande, men framförallt ett ”race to the bottom” för löner, villkor och arbetsmiljö. Nu är hela flygmarknaden påverkad. Fackliga segrar man trodde för länge sedan var vunna utraderades på några få år. Uber går i bräschen för ”Osäkerheten 3.0”- frilansaren.
Frilansandet sprider sig från arbetsmarknadens övre skikt av arkitekter, programmerare och journalister till oss alla. I dagens Italien är 80 procent av de jobb som nyskapats sedan krisen tidsbegränsade eller deltid. Oftast både och.
Vid uppsägningar eller nyanställningar tillfrågas allt fler om den arbetslöse kan tänka sig ta uppdrag som F-skattare: Stockholmsjournalister i mediekrisens spår, men även telefonförsäljare i glesbygd. Du ombeds fakturera i stället för att bli anställd. Samma trend syns i USA, Europa och Sverige. Uber och dess likar blir som bensin på brasan.
Sedan 2010 har 40 procent av de nya jobben i Storbritannien varit egenföretagare. Brittiska statistikmyndigheten förklarar denna siffra med att det är svårare för en arbetare att bli anställd i den ekonomiska krisens spår. Om vi under efterkrigstiden sett en ökning av medelklassen stannar nu den utvecklingen av. Arbetsmarknaden formas om till ett timglas och medelklassen inleder en resa som går antingen uppåt eller neråt.
Eller uttryckt på ett annat sätt: Idolisering och proletarisering – på samma gång.
Nu är Storbritannien inte Sverige och London inte Stockholm. Öriket betraktas generellt som en av de mer marknadsliberala staterna. Mer likt USA än Norden. En likhet är dock att huvudstäderna är tillväxtmotorer med en alltmer avancerad tjänstesektor som draglok. Ytterligare en likhet är debatten om egenföretagande.
De mer marknadsliberala ser den ökade mängden egenföretagare som ett tecken på god entreprenörsanda. En i huvudsak positiv utveckling att man lämnar sin fasta anställning för att våga pröva sina vingar. Det stimulerar innovation och ekonomisk tillväxt. Mot denna syn ställs en mer kritisk hållning. Enbart arbetsgivarna och företagen tjänar på denna utveckling. Det som återstår är prekärt arbete utan någon trygghet. Den amerikanske ekonomen Robert Reich, tillika Bill Clintons arbetsmarknadsminister under en period, har i en artikel nyligen kallat detta ”share the-scraps-economy”, som kan översättas med att det som återstår av kakan är smulorna som föll ner på golvet.
Han menar att on-demand-arbetet flyttar över all risk till arbetstagaren. Detta riskerar att eliminera allt vad fackföreningar och arbetsmarknadslagstiftning har byggt upp. Vi riskerar att återvända till tiden då daglönare tiggde hos förmannen om att få ett påhugg, ibland bara för några få timmar.
TCO:s samhällspolitiske chef Samuel Engblom skiljer, inspirerad av forskarna Acs och Vargas, mellan ”möjlighetsbaserat” och ”nödvändighetsbaserat” företagande. Det egenföretagande som är önskvärt och bra är det möjlighetsbaserade. Du drivs av en idé, har flera uppdragsgivare och du vill verkligen inordna dig under denna anställningsform.
Vill man uppnå möjlighetsbaserat frilansande så ska man stimulera kunskapsintensitet, men utan att maximera antalet F-skattsedlar eller hitta på rättsliga hybrider som egenanställning, menar Samuel Engblom. Nödvändighetsbaserat skapar inte tillväxt. I värsta fall är du tvungen att lämna en tillsvidareanställning på grund av arbetsbrist. Men under samma möte erbjuds du göra ditt gamla jobb, som F-skattare. Efter en snabb titt på Arbetsförmedlingens Platsbanken kan man se att allt fler av de erbjudna ”jobben” är av denna karaktär.
Du erbjuds inte en anställning utan ska som F-skattare sälja plastlådor, nyckelbrickor eller sexleksaker på hemmafester. Dessa personer är i många fall inte egenföretagare av fri vilja. De ”tvingas” dit av en hårdnande arbetsmarknad med färre och färre tillsvidareanställningar.
I de välfärdsstater vi byggt i Europa har tillsvidareanställning varit norm. Många av de tillkämpade välfärdsrättigheterna upphör att gälla om du inte uppfyller heltidsnormen. Sverige är ett undantag på många sätt. Sjukvård, sjukpenning och föräldraledighet gäller alla medborgare. I övrigt är mycket sig likt. Det går inte att få arbetslöshetsersättning när uppdragen tryter.
Den intäkt en F-skattare tillkämpar sig försvinner till bland annat skatt och pensionssparande. Samt bokföring, ekonomihantering och i många fall hjälp med moms- och skatteinbetalningar. Som Uber-förare, journalist eller hantverkare står du för arbetsmaterialet. Du måste ha ditt eget fordon, betala bensin och försäkringar.
Tidningen New Republic har gjort en granskning av en av Ubers rapporter om förarnas intäkter. Den undersökningen visar på intäkter mellan 16 och 18 dollar per timme. När alla kostnader är borträknade återstår det runt 6–7 dollar. Proportionerna tror jag många frilansare, i Sverige, USA och övriga Europa, känner igen.
Robert Reich talar om behovet av en ny arbetarrörelse. Det som krävs är att de enskilda F-skattarna organiserar sig. I USA talar man mycket om det New York-baserade nätverket Freelancers Union. I Italien finns ACTA – l’associazione dei freelance, i Nederländerna AVV (Alternatief voor Vakbond) och på Europanivå den paneuropeiska samarbetsorganisationen EFIP (European Forum of Independent Professionals). Dessa organisationer är inte traditionella fackförbund utan har startats som komplement just för frilansare och ”atypiska” arbetare. Även i Sverige kan man se ett embryo till en liknande utveckling, främst inom TCO-facken.
Den positiva berättelsen i Europa handlar om hur en svag grupp på arbetsmarknaden med gemensamma krafter organiserar sig. Ställer krav, driver på och förändrar. Den negativa berättelsen är hur det sker vid sidan av den traditionella fackföreningsrörelsen. På grund av organisatorisk stelbenhet, höga hästar och lovvärda principer har det uppstått motsättningar, när fackförenigsrörelsen i stället kunde starta eller stödja frilansfackföreningar.
Utvecklingen mot frilansande är inte någon naturlag utan konsekvensen av politiska beslut. År 2009 genomförde Maud Olofsson den regeländring som i dag tillåter F-skattare att endast ha en enda uppdragsgivare, något som fackföreningsrörelsen motsatte sig. Det går att opinionsbilda mot ofrivilligt frilansande.
Så hur bör man tolka det som skedde i Paris i juni när Courtney Love Cobain körde fast? Var det 00-talets ludditer, de engelska arbetare som under tidigt 1800-tal förstörde textilmaskiner för att de blev arbetslösa, som åter stökade på gatorna? Eller var det bara ytterligare en protest av protestglada fransmän i alltför radikala fack? Både och.
Om jag tillåter mig att spå bland tebladen så tror jag vi har en liknande utveckling som den på flygmarknaden framför oss. Delvis ny teknik och nya affärsmodeller, men framförallt är det personal som fått ta smällen när näringslivet utnyttjar politiska beslut. Uber har blivit vår tids Ryanair.
Olav Fumarola Unsgaard, frilansjournalist