Prata med varandra!

Jag läser Elinor Torps Jag orkar inte mer. När jobbet skadar själen. En bok som handlar om hur stress och dålig arbetsmiljö kan leda till självmord. Det finns ingen bra statistik men en bedömare menar att 100–300 arbetstagare per år tar livet av sig på grund av arbetssituationen.

Torps bok tar sin utgångspunkt i Krokomfallet, där socialsekreteraren Lasse Persson tog livet av sig efter att ha mobbats av sina chefer. Det är utmärkt bok. Men det finns något jag saknar. Jag saknar forskning om hur sammanhållning bland de på arbetsgolvet kan verka positivt för arbetstagares psykiska hälsa. Jag har nämligen en bestämd känsla av att det är så. Att på de arbetsplatser där man håller ihop mot ledningen så mår man bättre.

I Torps bok kommer det fram att stress och osäkerhet påverkar människor negativt. Men lösningarna går ut på ett bättre ledarskap och en modernare lagstiftning. Problemet är att det för det mesta är cheferna som driver upp tempot och skapar otrygghet, av den enkla anledningen att det tillhör deras arbetsuppgifter att klämma så mycket arbete som möjligt ur de anställda.
    
Parallellt med Torps bok läser jag Jag är Zlatan Ibrahimović av David Lagercrantz. Den handlar i allra högsta grad om klass (och etnicitet och fotboll).

I början av boken hittar jag det exempel jag saknat: Zlatan blir utfryst av sin chef/tränare i Barcelona, Pep Guardiola. Zlatan mår dåligt. Är inte sig själv. Börja tvivla. Då tänker jag att Zlatan ändå är en ganska hårdhudad kille, men att hans chef vägrar kommunicera med honom och slungar ut honom i en osäkerhet över vad som förväntas av honom och det räcker för att, kanske inte få honom deprimerad, men ganska nedstämd, ganska misspepp. Pepp gör honom misspepp.

Dock finner han en livboj i Thierry Henry, en av lagkamraterna. Zlatan och Henry pratar först om situationen, ett prat som sedan övergår i små dagliga skämt om den absurda situationen och om Guardiola. Han finner styrka i en av sina lagkamrater. Precis som det funkar på vilken annan arbetsplats som helst.

Det här är vad som brukar kallas ”anekdotisk bevisföring”. Men faktum är att forskare vid Sussex universitet har hittat ännu radikalare resultat. Det är bra för hälsan att strejka! Att protestera tillsammans skapar en kollektiv identitet, en känsla av styrka och enighet, av mening i ett meningslöst arbete. Det leder till att man klarar sig ifrån ångest, utbrändhet och depressioner: just de faktorer som leder till självmord.

I dagens svenska arbetsliv brukar man rekommendera den som mår dåligt av arbetsmiljön att prata med sina chefer. Funkar inte det så gör som Zlatan: snacka med arbetskamraterna. De trivs antagligen inte heller så jävla bra. Hellre protest än Prozac!