Nordiska fredssamtal i Degerfors: 15 augusti 2015: In mot det stora kriget 1914

Men ödesgivet är detta inte. Krig är en fortsättning på politik och den är ett medvetet mänskligt handlande. Nu till hundraårsminnet blir en borgerlig populärhistoriker som Christopher Clark mycket hyllad då han i ”The Sleepwalkers. How Europe went to war in 1914” (Sömngångarna) låter Europas politiker tumla ut i det kriget. Men så var det ju inte. Vi (i vid mening) visade och förklarade inför det kriget under åratal att dåtidens stormakter var och en drev krigspolitik i sin kamp om kolonier, marknader och egna erövringar. Även den nya kvaliteten av kampen om ekonomisk och teknologisk världsmakt mellan Storbritannien och det uppåtstigande kejserliga Tyskland – och trusternas Förenta staterna – avtecknade sig redan vid det sekelskiftet. Då och då tycktes konflikterna kunna bli väpnade. (Inte alltid mellan de makter som inledde krig 1914: Frankrike och Storbritannien tycktes komma i väpnad konflikt i Afrika, Ryssland och Storbritannien i Persien.)

Det allmänna var länge känt. Att tsarens Ryssland strävade efter att erövra Konstantinopel/Istanbul och få kontroll över sunden mellan Svarta havet och Medelhavet visste man. Till det kommer det särskilda. Att Frankrike och Storbritannien den 18 mars 1915 ingick avtal med Tsarryssland att det skulle erhålla Konstantinopel och Dardanellerna var hemligt till dess Sovjetregeringen bröt den diplomatiska anständigheten och offentliggjorde skamligheten.

Listan över sådant kan göras lång. I propagandan kämpade Ententen för folkens frihet. I verkligheten gjorde Storbritannien och Frankrike upp om att dela även ”mellersta östern” mellan sig i det hemliga avtal François Georges-Picot och George Sykes förhandlade fram sinsemellan och som officiellt slöts mellan makterna 16 maj 1916. Lenin och Trotsky såg dock till att det offentliggjordes den 23 november 1917 i Pravda och Isvestija. Många miljoner människor har offrats – och de mordiska vidrigheterna fortsätter än i dag – på grund av detta skamliga avtal mellan de i det dåtida imperialistiska kriget så kallat demokratiska makterna.

Ty visst är historien lång. Vi – eller rättare sagt våra föregångare – kunde på det dåvarande tiotalet skriva om det kejserliga Tysklands ekonomiska hegemonianspråk. Senare offentliggjordes den liberale rikskansler Theobald von Bethmann Hollwegs memorandum om Tysklands krigsmål av den 9 september 1914. Det abrogerades inte av ”undret vid Marne” då Frankrike med hjälp av den rekyllösa sjutiofemman omintetgjorde Schlieffenplanen, hindrade tysk erövring av Paris och tvang fram inledandet av det långa skyttegravskrig som slutade med tyskt nederlag.

Ty trots två världskrigsnederlag har vi alla i Europa – inte bara denna sommar Grekland – fått uppleva hur den östtyska prästdotter som nu är tysk kansler fortsatt att förverkliga detta memorandum, som nu är förklätt till EU:

”4. Grundandet av ett mellaneuropeiskt handelsförbund genom gemensamma tullöverenskommelser omfattande Frankrike, Belgien, Holland, Danmark, Österrike-Ungern, Polen och eventuellt Italien, Sverige och Norge. Detta förbund, utan gemensam konstitutionell topp under ytligt likaberättigande bland sina medlemmar, men i verkligheten under tysk ledning, måste stabilisera Tysklands ekonomiska hegemoni över Mellaneuropa.”

Jag sade att vi – i betydelsen de våra på den tiden – i princip kände till detta och mer därtill. Åren före 1914 hade ju inte varit allmänt fredliga. Den bild av en nästan idylliskt förkrigstillvaro från dåtida sekelskifte som ofta visas på film och tv (ett dimmigt London i Sherlock Holmes-filmer till exempel) och som präglar en hel del av den mer officiella litteraturen är inte med sanningen överensstämmande.

Det var en vidrig period av allmänt utsugande och i koloniala och halvkoloniala länder förslavande (kung Leopolds regim i Kongo), folkmord (det tyska utrotandet av herero och namnafolken i nuvarande Namibia 1904 – 1907), innovationer av förtryck (britterna uppfann koncentrationslägren för civila under Boerkriget, 100 000 kvinnor och barn internerades i 45 koncentrationsläger, 20 000 barn under 16 år dog), erövring (Förenta staterna av Filippinerna om vilken Mark Twain skrev några av sina hårdaste texter), och så vidare och så vidare, ja årtiondena kring 1900 var ovanligt vidriga ”de vitas” förbrytarår i synnerhet mot vad vi senare kom att kalla ”tredje världen”.

Samtidigt och just därför var det en tid när motståndet växte, klasskampen skärptes, i Ryssland tycktes en revolution 1905 nära störta självhärskardömet, i Rumänien reste sig bönderna i det mest omfattande bondekriget sedan femtonhundratalet, i Mexiko tog det förtryckta folket ett språng från misär till fattigdom i ett uppror som kostade en miljon livet, Detta folkliga motstånd utvecklade sig även i organiserad form som den dåtida arbetarrörelsen. Den växte sig världsomspännande 1912 fick socialdemokraterna i Tyskland 4 250 000 röster, 34,8 % men också i Förenta staterna fick Eugene Debs som presidentkandidat för Socialist Party 901 551 röster, 6%.

På den kant vi här i Degerfors 2015 vill se som vår utgick då de flesta från att det bara var en fråga om tid, några år på sin höjd, innan världen skulle i grund kunna förändras. Det gamla skulle störtas i gruset och från mörkret stiga vi mot ljuset.

På den ”extraordinära socialistkongressen i Basel 24 – 25 november 1912” formulerades detta tydligt. Här hade de samlats i största hast. Ledarna för den största internationella organisation som hittills skådats. Deras text är mycket konkret. Den utgår också från det dåvarande Balkankriget, den vi nu vet skulle komma att inleda det Första Världskriget.

”Regeringarna bör inte glömma, att de under det nuvarande tillståndet i Europa och arbetarklassens stämning inte utan fara för sig själva kan lössläppa kriget. De bör påminna sig om att det tysk-franska kriget hade till följd Kommunens revolutionära utbrott, att det rysk-japanska kriget satte de revolutionära krafterna hos folken inom det ryska riket i rörelse, att de militära och marina kapprustningarna i oerhörd grad tillspetsar klasskonflikterna i England och på det europeiska fastlandet samt framkallat väldiga strejker. Det vore ett vanvett, om regeringarna inte skulle begripa, att redan tanken på ett världskrigs ohyggligheter måste framkalla arbetarklassens harm och förbittring. Proletärerna känner det som ett brott att skjuta på varandra till förmån för kapitalisternas profit, furstehusens ärelystnad eller till större ära för de hemliga ddiåplomatiska avtalen.”

Den texten bör läsas också hundratre år senare. Den är korrekt och viktig. När världskriget den 25 juli 1914 bulnade till utbrott publicerade det tyska socialdemokratiska partiets ledning alltså i ”Vorwärts”:

”Dröjsmål är en fara. Världskriget hotar! De härskande klasser vilka i fredstid förtrycker, föraktar, utsuger er de, vill nu missbruka er till kanonfoder. Överallt måste det i makthavarnas öron genljuda: Vi vill inget krig! Ned med kriget! Leve den internationella folkförbrödringen!”

Det trodde alla de då våra från höger till vänster vara sagt på allvar! Inte undra på att när Sinovjev kom till Lenin och visade extraupplagan av Vorwärts den 4 augusti 1914 om att de socialdemokratiska riksdagsrepresentanterna enhälligt röstat för krigskrediterna då sade Lenin:

”Det är inte möjligt, det är troligen ett förfalskat nummer av Vorwärts som den eländiga tyska borgerligheten gett ut för att lura oss och få oss att förråda Internationalen.”

Men det var inget förfalskat nummer. Hela ledningen av det som kallade sig tysk arbetarrörelse bytte på en gång och på kommando fot. (Den 4 augusti också Liebknecht!) likadant var det i Frankrike. Endast här och där, som i Förenta staterna där Eugene Debs stod fast och för detta fängslades och dömdes eller Sverige där det i huvudsak var ungdomsrörelsens folk som vägrade, löd nästan alla den härskande klassens befallning.

Det finns viktiga ideologiska förklaringar. (Den då av alla socialister – Lenin inte minst – som föredömlig sedda tyska partidisciplinen innebar att även de 14 socialdemokratiska riksdagsmän, bland dem Liebknecht – vilka följde Baselresolutionen och sökte vägra rösta för kriget tvangs följa partilinjen och därmed rösta för kriget 4 augusti 1914.)

Men det fanns också helt praktiska skäl. I det kejserliga Tyskland hade partiet hus, redaktioner, tryckerier och annan egendom som skulle kunna tas i beslag om riksdagsmännen inte hade gått med på kriget. Dessutom skulle alla tusenden heltidsarbetande och avlönade funktionärer kunna förlora sina fasta arbeten och regelbundna inkomster.

Också detta bör man komma ihåg.