av THOMAS IDERGARD
På grund av det fortsatt höga antal migranter som under kort tid kommer till Sverige i den europeiska migrantkrisen, har den svenska regeringen återigen – nu senast förra veckan – aviserat skärpningar i migrationspolitiken. I politiken liksom i övriga livet gäller regeln att den goda viljan sällan automatiskt förändrar alla yttre realiteter. Välmenande ambitioner och realism måste balanseras för att undvika både naivitet och likgiltighet. Men migrantsituationen fortsätter vara oförändrad – och själva grundorsaken, krigen och terrorn i främst Mellanöstern likaså. I det här läget finns det några olika förhållningssätt som man som enskild kan inta.
Ett sätt är att lägga energi på att delta i det politiska bråket om vem som har fått rätt och inte och vem som har ädla avsikter och inte, med det numera välbekanta, oförsonliga tonläget som tycks gemensamt för alla sidor. Visst, man ska inte låtsas som att ideologiska skillnader och perspektiv inte spelar någon roll. Här kan också kristna på goda grunder komma till olika praktiska slutsatser om vad som är bästa sättet att konkretisera tron på, i politiken (en fråga som jag behandlade i en längre artikel här för drygt ett år sedan: se länk här). Men i en orolig tid då vi mer än någonsin behöver samlas kring lösningar på gemensamma problem, och där vi inte lider någon brist på undertryckta politiska emotioner, måste man på allvar fråga vart det leder med mer av det slags retorik som den svenska politiska debatten hittills utmärkts av.
Ett annat förhållningssätt är att göra och stödja insatser för att hjälpa i den akuta situationen på flera håll i Sverige nu – till exempel med transitboenden för nyanlända – oavsett vad man tycker om tidigare eller framtida politik. Detta är något som, mycket vällovligt och välbehövligt, upptar arbetet i många kyrkor och samfund just nu, se till exempel här. Men här behövs också mer stöd.
Ett tredje är att i en konstruktiv dialog söka långsiktigt hållbara migrationspolitiska lösningar som tar sin utgångspunkt i vad som är det gemensamma goda, det vill säga i vilka värden vi som samhällsgemenskap vill uppnå och försvara men också en rangordning mellan dem och en inriktning av åtgärder som detta medför. Här gäller det att finna en balanspunkt som tar hänsyn till behoven hos alla inblandade intressenter – det vill säga hos de migranter som kommer, just nu i stor utsträckning efter en tid i ett andra och tredje land; hos den största mängden flyktingar som finns kvar i krigsområdena; men också hos den samhällsgemenskap som tar emot invandrarna. Hänsyn som inte heller bara har en metod att uttryckas på.
I sökandet efter det gemensamma goda måste alla röster få göra sig hörda, och alla måste vara beredda på att öppet rannsaka sina samveten och pröva väsentliga frågor, som exempelvis: Vilka ekonomiska och andra resurser vill och kan vi lägga på hjälp för utsatta människor i krigsområden – och vilka borde vi lägga, givet hjälpbehovet? Vilket sätt är då mest effektivt att använda dessa resurser på, och vilka uppoffringar bör vi göra? Det vill säga hur använder vi den kollektiva äganderätt som en nation/samhällsgemenskap måste betraktas ha till de resurser som finns inom dess område på ett sätt som både uppfyller existerande sociala behov, det vill säga de som de gemensamma resurserna skapades för att uppfylla, och behoven hos människor som inte är en del av denna gemenskap men vars utsatthet och människovärde kräver vår hjälp?
Och vidare: Hur säkerställer vi att den asylinvandring vi vill möjliggöra som ett sätt att hjälpa, avvägt mot andra, omfattar dem med störst skyddsbehov? Är det till exempel en rimlig prioritering att resurserna i mottagningssystemet med offentligt stöd till bostäder, försörjning, språkundervisning och sociala tjänster läggs på personer som egentligen borde använda den befintliga väg för arbetskraftsinvandring som finns – och om inte, hur måste systemet då förändras? Hur ser vi bäst till att den trafficking som kallas flyktingsmuggling blir helt olönsam och istället kalibrerar och vidgar de vägar som är lagliga, till exempel genom FN:s kvotflyktingssystem? Hur kan villkoren för invandring och integration utformas så att värdegrunden för vår samhällsgemenskap, uttryckt i exempelvis allas likhet inför lagen liksom religionsfriheten ur alla aspekter (rätten att utöva en tro, att inte ha en tro, att få byta tro), vilken i sig möjliggör en fredlig mångfald, säkras och bevaras? Hur samverkar vi bäst inom EU, inte utifrån hur vi skulle önska att världen vore utan utifrån vad som är möjligt, och med FN för att uppnå det gemensamma goda?
På samma sätt som katolsk sociallära i sin praktik strävar efter en balans mellan subsidiaritet och solidaritet, beskriver den amerikanske professorn Mark R. Amstutz i en tankeväckande artikel att vi i dag behöver finna en balans mellan en kommunitär och en kosmopolitisk princip i invandringspolitiken (läs hans artikel här). Ett samtal där vi utan misstänkliggöranden öppet kunde utvärdera fördelarna i båda principerna och utforma den rätta balansen, vore nödvändigt för att finna en väg till det gemensamma goda och undvika den djupa och oförsonliga splittring som i dag råder.
Ett fjärde förhållningssätt, det allra viktigaste just nu, skulle jag vilja påstå, är att se det stora utrymmet för medmänsklig hjälp som faktiskt finns mitt framför ögonen på var och en av oss. En hjälp som kan ges till de människor som direkt flyr från krig och förföljelser i framförallt Syrien, av vilka de flesta aldrig har råd, vilja eller möjlighet att bli transporterade av flyktingsmugglare till Europa och bland vilka vi återfinner den stora mängden kvinnor och barn, som ju är underrepresenterade bland de migranter som tagit sig till Europa under hösten, men som i många fall lider svårast, till exempel av IS terror och förslavning.
En omfattande hjälp till dessa människor är faktiskt inte alls avhängig den svenska statens dagspolitik i relation till den nuvarande migrantsituationen. Var och en av oss kan nämligen dagligen rädda liv och bidra till att skapa en värdigare tillvaro för oerhört många flyktingar, genom att stödja de organisationer som verkar med kort- och långsiktiga hjälpinsatser direkt i krigszonerna: som distribuerar mat och vatten, organiserar vård och utbildning, och driver, eller på olika sätt bidrar till, de flyktingläger som finns och växer. Organisationer som till exempel Caritas, Jesuit Refugee Services eller Catholic Relief Services, för att nämna några kända och stora katolska aktörer. Enskilt stöd till UNHCR, som tidigare i höst har slagit larm om akut behov av resurser till sitt matprogram, är också möjligt. Med flera. Behoven är enorma, det är det svåra, och de kan komma att bli större och vara under en längre tid i väntan på den fred som behövs för att möjliggöra det återvändande hem som de allra flesta vill och har rätt till (något som exempelvis de katolska biskoparna är tydliga med gäller för de kristna minoriteterna, se till exempel här). Men var och en som verkligen vill kan direkt göra en skillnad oavsett svensk politik, och det är det hoppfulla; plånboken kan öppnas direkt med hjärtat.
Sällan har väl den klassiska uppmaningen att tända ett ljus istället för att förbanna mörkret (det som ytterst består av krig och terror) varit mer angelägen än nu, när man följer de fortsatt högljudda politiska bråken i svenska medier.
Thomas Idergard 2015-12-03