”Turkiet måste isoleras i alla sammanhang” skrev Arbetaren på ledarsidan den 7 augusti, apropå landets antidemokratiska utveckling och den återupptagna förföljelsen av kurderna.
Nu, knappt fyra månader – samt en flyktingkris och ett exempellöst odemokratiskt turkiskt parlamentsval – senare, har EU gjort det motsatta: ingått en för Turkiet mycket gynnsam överenskommelse, med löften om såväl miljardbidrag som nya EU-medlemskapsförhandlingar, i syfte att få bort delar av den pågående flyktingproblematiken från unionens synfält.
Det kan vara det enskilt allvarligaste missgreppet som EU har gjort sig skyldigt till på många år.
Förvisso är talet om att EU med överenskommelsen ”sålt ut sin själ”, som hörts från vissa bedömare, förvillande – EU-projektet har alltid haft som en av sina huvudsakliga beståndsdelar att försvara medlemsländernas ekonomiska intressen, och mer än en gång har det resulterat i avtal med odemokratiska regimer utanför unionen.
Överenskommelsen med Turkiet intar dock en särställning i smutsighet. Den innebär ett gigantiskt svek mot flyktingarna från EU:s sida, då Turkiet med avtalet åtar sig att stoppa människor innan de når EU:s gränser. Även om Turkiet skulle ta ett erforderligt ansvar för de flyktingar som kommit till landet – vilket mycket lite tyder på – finns en stor risk att man ytterligare försvårar inresemöjligheterna från Syrien, vilket gör att tiotusentals människor i behov av fristad blir fångar i det krigshärjade landet.
Men det är bara den ena sidan av myntet. För några dagar sedan greps två turkiska journalister för sin rapportering om smugglade vapen till Syrien. Återkommande angrepp på medierna är en aspekt av Turkiets militärdiktaturtradition som president Erdoğan och hans AKP-regering villigt valt att anamma under de senaste årens auktoritära backlash. I den ingår också våldsamma tillslag mot politiska protestyttringar, återupptaget krig mot kurdiska PKK och mer eller uppenbara manipulationer och skrämselattacker för att uppnå de parlamentariska styrkeförhållanden som man önskar.
Samtidigt som detta sker får Turkiet nu ett saftigt bidrag om motsvarande 27 miljarder svenska kronor och en legitimitetsboost av sällan skådat slag. Signalen till de människor som slåss mot det tilltagande politiska förtrycket i landet är tydlig: Lägg ned, regimen har omvärldens solida stöd!
Och alltsammans ska ses i ljuset av att den turkiska regimen genom sin fanatiska krigföring mot varje form av kurdisk organisering med potential att nå framgång i regionen direkt och indirekt kommit att stötta de mest reaktionära krafterna i den syriska inbördeskonflikten, och därmed eldat under såväl kriget som flyktingkrisen ytterligare.
På ytterligare en punkt framträder EU nu som en principlös protektionistklubb, pressad av en orolig omvärld och styrd av en aggressiv flyktingfientlig opinion. När Turkiets medlemskapsförhandlingar nu återupptas framstår det som en milstolpe. Inte över att Turkiet, som det talades om för några år sedan, börjat ”höja sig till EU-ländernas nivå” när det gäller omsorgen om mänskliga rättigheter – utan över att EU börjat sänka sig till Turkiets.