Det fanns en tid då narcissism var ett fett fuck you till samhällets normer. För generation Y, nittiotalisterna, kan det vara tvärtom. Carl Cederström skriver en egocentrerad historia om frigörelse.
I slutet av maj 2013 lyckades Time Magazine väcka internet ur sin försommarslummer.
På omslaget till magasinet kunde man se en ung tjej, utsträckt på mage, i färd med att ta en selfie. ”The Me Me Me Generation”, stod det högst upp i stora vita bokstäver.
Strax under bilden påstods att ”millennials”, eller generation Y som de också kallas, är lata och narcissistiska.
Omslaget fick eget liv och färdades de kommande veckorna i ljusets hastighet över sociala medier.
Arga kreativa internetaktivister svarade med att ändra texten på omslaget så att den bättre skulle stämma överens med deras bild av verkligheten.
En av dessa ”memes” beskrev dagens unga som den dömda generationen, som fått sin framtid förstörd av de äldre som bränt alla pengar på krig och fallskärmar till banktjänstemän.
När jag något år senare skulle undervisa på ett liknande ämne på universitetet så grävde jag fram det här omslaget.
Jag föreställde mig att studenterna skulle bli förbannade när de fick se bilden. I den inledande föreläsningen hade jag presenterat en del deprimerande statistik om ungdomsarbetslösheten i Europa samt beskrivit det som vissa har kallat för fyrtiotalisternas ekonomiska stöld från den yngre generationen. Det var upplagt för uppror, trodde jag.
Men så blev det inte. Jag delade ut kopierade bilder på omslaget samt texturklipp från artikeln under tystnad. Inga våldsamma känsloutbrott, inga gråtattacker, knappt ens en gäspning.
När jag frågade om de tyckte att omslaget gav en rättvisande bild av deras situation – de allra flesta i rummet, förmodligen alla, kunde räkna sig till generation Y – så möttes jag av en kollektiv axelryckning. Jo, det är nog en ganska passande beskrivning, sade någon. Vi är narcissistiska, sade en annan.
Nu kanske det låter som att jag hade ett gäng uttråkade och halvkorkade studenter framför mig, som väntade på att få komma hem och röka gräs och slösurfa på Facebook, men så var det inte. Tvärtom var de ovanligt skarpa. Och som så många andra gånger när jag undervisat så vändes ordningen och de började undervisa mig.
”Du vet, när vi växte upp fick vi alltid höra att vi var speciella”, berättade en tjej. Hon var svensk, har jag för mig, men även de andra studenterna – som var från Spanien, Frankrike, Danmark, Kina och många andra länder – nickade instämmande och började berätta om vad deras föräldrar hade sagt när de växte upp.
Precis som yngre generationer i alla tider hade de tagit sina föräldrars ord med en nypa salt. De var ju inte dummare än att de förstod att alla omöjligen kunde vara så överdrivet speciella.
Men det var en tjej som protesterade. Hon hade visserligen fått höra att hon var speciell, precis som de andra i hennes ålder, men hon hade också blivit uppmanad att jobba hårt i skolan eftersom hon i framtiden skulle behöva konkurrera med kineserna. De kinesiska studenterna i rummet bjöd på ett hårt pressat leende.
Född 1980 så skulle jag i teorin kunna tillhöra den här gruppen. Men jag har till skillnad från mina studenter aldrig fått höra att jag är särskilt speciell, och det tror jag inte att så många av mina gamla klasskompisar fick höra heller, förutom de som hade särskilda problem med att läsa eller räkna och som då fick gå i specialklasser, eller delas in i specialgrupper.
Jag har inte heller fått höra att jag måste nå fantastiska skolresultat för att på det viset stå mig i den globala konkurrensen.
Den typen av narcissist som studenterna pratade om, och som de tycktes identifiera sig med, var inget de egentligen ville vara utan något som var socialt påtvingat. Det var ett slags obligatorisk narcissism, bestående av två krav. Å ena sidan var de tvungna att framhäva sig själva så mycket som möjligt.
Det var viktigt att inför omvärlden demonstrera sin förträfflighet – att visa sig ambitiös, driven och unik, även om de själva inte trodde att det förhöll sig på det viset. Å andra sidan påmindes de hela tiden om att verkligheten var hård och karg och att de, för att inte halka efter och hamna utanför, var tvungna att utveckla ett utpräglat konkurrensmedvetande.
I sin bok Generation Ego tar Ana Udovic upp de här frågorna. Hon konstaterar att Sverige har förvandlats till en narcissistisk kultur. Elever kan inte längre acceptera de betyg de får. De ifrågasätter och kritiserar och verkar alltid ha högre uppfattning om sig själva än vad till exempel lärarna har.
Skolorna har slutat med klassisk utbildning och istället börjat förlita sig på nya typer av kurser i entreprenörskap och annat trams.
Det Udovic inte pratar särskilt ingående om är hur den här kulturen växte fram. Frågan som jag har brottats med har en mer historisk prägel och handlar om hur narcissismen – inte som ett personligt karaktärsdrag, utan som en kulturell norm – omvandlats till något påtvingat, ett slags imperativ som framför allt unga personer känner sig nödgade att leva upp till.
Om man går tillbaka och läser den litteratur om narcissism som kom ut under 1970-talet så är det tydligt att narcissism inte var något som personer kände sig tvingade att bejaka. Det var accepterat, visst, men knappast påtvingat.
1976 publicerade New York Magazine en lång artikel av Tom Wolfe. På omslaget kan man se ett tjugotal vuxna personer iklädda gula t-tröjor med trycket ”ME” på. En del spänner musklerna och ler självsäkert medan andra kaxigt stirrar in i kameran och pekar på sig själva, som en fotbollsstjärna som precis lagt upp bollen i krysset. I mitten av omslaget står det i stora bokstäver ”The Me Decade”.
I artikeln beskrev Wolfe en generation av vuxna människor som blivit fullständigt besatta av sig själva och som inför okända människor, helt utan att skämmas, kunde avslöja de mest intima detaljerna ur sina liv. Artikeln öppnar med en scen från en workshop. Ledaren uppmanar alla att prata fritt, ohämmat och ocensurerat.
”Vad är det ni mest av allt vill eliminera från era liv”, frågar han. En kvinna tar tag i mikrofonen och förklarar. ”Mina hemorrojder”. De 249 andra människorna som ligger utspridda på samma matta i en stor konferenslokal har sina egna bekymmer som de vill göra sig kvitt. Mitt självhat. Min impotens. Mina fobier, mina dåliga vanor, mina psykoser, min fru, min man.
Men den här kvinnan ville bli av med sina hemorrojder. Utspridda på mattan låg de med slutna ögon och koncentrerade sig på den här saken som de allra helst ville bli av med. För kvinnan, sina hemorrojder.
Så ungefär var Wolfes bild av den nya generationen narcissister. Ett nytt amerikanskt uppvaknande som hade samma kraft och intensitet som en religiös sekt, men där Gud bytts ut mot det egna jaget. Den ekonomiska tillväxten hade möjliggjort ett nytt slags liv för många personer och det här var alltså vad de gjorde med sin nyvunna frihet.
Ett år tidigare, 1975, publicerade Peter Marin en artikel i magasinet Harper’s med titeln ”The New Narcissism”. Han beskrev framväxten av en ny narcissistisk kultur där själviskhet och moralisk blindhet hade upphöjts till upplysning och mental hälsa.
Lockelsen i den nya rörelsen, menade Marin, låg i att man inte behövde bry sig om de krav som det innebär att vara människa. Det var ett utmärkt sätt att rättfärdiga sig själv och sin egen position i samhället, särskilt om man, som många amerikaner, dragit vinstlotten och kunde leva i materiellt överflöd.
Barn dog av svält i Afrika, men det var inget att uppröras över. Krig utbröt i andra delar av världen, men inte heller det var något att bekymra sig över. Det skulle vara så. Det var en del av en större plan. Den kosmiska planen.
Och så kunde man lugnt återgå till sig själv och kanske besöka ytterligare en spännande workshop om till exempel kosmos, eller kanske sig själv, eller varför inte sitt kosmiska inre?
Varför denna egokult? Och varför just då, i mitten av 1970-talet? Den som mest ingående förklarar det är Christopher Lasch. I sin utmärkta bok The Culture of Narcissism förklarar han att narcissismen är ett svar på den besvikelse som 1960-talets motkultur resulterade i.
Många kände sig förvirrade och förfärade. Politikerna hade svikit dem. Vietnamkriget var en skam. Nixonadministrationen hade i och med Watergateaffären försökt lura det amerikanska folket.
När amerikanerna inte längre kände något hopp om att kunna förändra världen eller politiken, menade Lasch, så var det i stället lockande att ägna all sin uppmärksamhet åt sig själv, sin mentala förbättring, att komma i kontakt med sina egna känslor, och att lära sig relatera till sina kosmiska medresenärer.
1970-talets narcissism var alltså en produkt av 1960-talets motkultur. Hippierörelsen hade visat att man kunde leva livet på ett annorlunda sätt. Den var ett uppror mot den konformism som hade präglat USA fram till och med 1950-talet.
När den nya generationen av beatförfattare som Jack Kerouac, Allen Ginsberg och William Burroughs sparkade mot den rådande kulturen så var det många som var beredda att följa i deras fotspår, slänga av sig slipsen och prova något nytt, något mer spännande och livsbejakande.
Det inrutade livet i villaförorten, med ett tråkigt nio-till-fem-jobb och meningslöst tv-tittande, hade blivit själva sinnebilden för det icke-autentiska livet. Mardrömmen för många unga var att bli som sina föräldrar. De ville göra något annat, något som uttryckte deras sanna jag.
Men 1960-talets optimism om en bättre värld hade på 1970-talet förvandlats till en form av nihilism där det enda som skulle förbättras var det egna jaget. 1960-talets radikalitet hade fått en ny förpackning. Slagorden som skrevs på väggar under studentprotesterna, om frihet och emancipation, hade börjat leta sig in i reklamfilmer och nya typer av företagskulturer.
Kampen om det frigjorda jaget leddes plötsligt av företag och högerpolitiker. Företag började prata om flexibilitet, autenticitet, autonomi och empowerment. Ronald Reagan började anpassa sina tal för att appellera till en yngre generation som vurmade för individens vilja till uttryck.
Den narcissistiska kulturen som växte fram under 1970-talet var en förlängning av hippierörelsens försök att frigöra jaget från samhällets bojor. Fast nu var inte längre de politiska visionerna särskilt viktiga och kollektivet hade fått träda åt sidan för att ge plats åt jaget.
Den narcissism som vi har i dag, och som jag kallar obligatorisk narcissism, delar många drag med den självupptagna narcissismen som vi möter i Tom Wolfes artikel. Det är en person som ogenerat delar med sig av sina privata angelägenheter och som har en ganska begränsad tilltro till politik.
Men det finns en väsentlig skillnad. 1970-talets narcissist trodde sig vara bättre, var odrägligt självupptagen och levde ofta i materiell och psykologisk komfort. Dagens narcissist, menar jag, är en person som lever under betydligt osäkrare förhållanden och som tvingas vara narcissist för att passa in.
Om man backar tillbaka några steg och försöker se på det här historiskt så är det en spektakulär utveckling. 1900-talet var århundradet då psykologin som ämne började breda ut sig och ta plats. Freuds upptäckter hade ett oerhört genomslag. Men om möjligt ännu större genomslag hade de teorier och tankar som direkt vände sig emot Freud.
I stället för att se samhället som ett nödvändigt ont, som genom normer och lagar skyddade människorna från deras inneboende destruktivitet, så menade kritikerna, i motsats till Freud, att det just var samhället som var problemet och att människan, som i grunden var god, behövde frigöra sig från samhällets påtvingade lagar.
När Lasch skrev om 1970-talets narcissistiska kultur så var det en kultur som grävt ner Freuds insikter. I stället för att intressera sig för det undermedvetna, och andra av människans mer destruktiva krafter, riktade narcissisten all sin uppmärksamhet mot människans obegränsade potential och hennes förmåga till förlösning.
Livets slutgiltiga mål var att växa som människa och att förverkliga sig själv, emotionellt och sexuellt.
Hur kunde den här förändringen ske? Hur gick vi från Freuds onekligen pessimistiska tankar om det mänskliga jaget, till en övertro på människans inneboende potential? Och hur gick vi sedan därifrån till den situation som vi har i dag, en påtvingad narcissistisk kultur?
Jag tänkte försöka svara på de frågorna på ett lite annorlunda vis, med ett porträtt. När jag för första gången kom i kontakt med den udda analytikern Wilhelm Reich så fascinerades jag av hans vansinniga idéer och analytiska metoder. Man kan nog kalla honom för narcissist om man vill.
Storhetsvansinne led han i alla fall av. Analytiker som studerade fenomenet Reich lite närmare menade att han var schizofren och paranoid. Men det var inte galenskapen som var mest intressant, utan det som framför allt fångade mitt intresse var det han kom att symbolisera. Revolten mot Freud. Försöken att para ihop psykologi och politik.
Övertygelsen om människans inneboende godhet. Förhoppningen om att människan, genom att lära sig att få orgasm, kunde bli fri och leva i harmoni. Alla krig, menade Reich, hade sitt ursprung i människans sexuella frustration.
När jag försöker förstå den narcissistiska utvecklingen så är det hit jag vill gå tillbaka, till Reich och den tid han levde i. Historien kan så klart inte kokas ner till en människas liv, hur spännande och innehållsrikt det än må vara. Men berättelsen om Reich är också berättelsen om en nydanande tanke, som var allt för radikal för sin tid, men som senare skulle fångas upp i andra sammanhang, och då få en ny innebörd.
När studenterna i slutet av 1960-talet stormade ut på gatorna så var det Reich som var förebilden. I Berlin kunde man se studenter kasta Reichs böcker på polisen. På väggarna i Paris skrev studenter slagord hämtade ur Reichs texter. Och i Frankfurt uppmanades studenter att läsa Reich och agera därefter.
Reich hade även varit en ikon för beatgenerationen. När han kom till USA 1939 så började Reich bygga så kallade orgonackumulatorer. Tanken var att man skulle stiga in i en trälåda, inredd med metall och aluminium, och på så vis fånga upp en särskild typ av sexuell energi, som skulle förbättra användarens förmåga till orgasm.
William Burroughs var ett stort fan. I ett brev till Jack Kerouac skrev han om Reich. ”Mannen är inte galen. Han är för fan ett geni”. Det var inte bara Burroughs som byggde och använde orgonboxar. Andra troende var J.D. Salinger, Paul Goodman, Allen Ginsberg och Jack Kerouac. I filmen Sleepers använde sig Woody Allens rollfigur av en liknande box, som han kallade för orgasmatron.
Men när Reich dog 1957 så ansågs han vara en galning. Han hade dömts till fängelse för att han, trots otaliga varningar, fortsatt tillverka och sälja orgonboxar. Han hade också försökt bygga ett slags orgonvapen, som han riktade mot himlen i ett försök att påverka vädret. Vapnet var även tänkt att användas mot vad Reich trodde var ett nära förestående anfall från yttre rymden.
Men så dök alltså Reichs tankar upp igen. De inspirerade unga revolutionärer, men också den nya vågen av psykologer som ville hitta sätt att frigöra människan. När Esaleninstitutet slog upp portarna i början av 1960-talet var det Reichs filosofi som var inspirationen. Här flockades hundratusentals personer för att delta i olika typer av workshops i hopp om att frigöra sig själva.
Historien om Reich börjar 1897, då han föds på en bondgård utanför en liten by i det österrikisk-ungerska imperiet, i vad som i dag är Ukraina. I Christopher Turners biografi över Reichs liv, Adventures in the orgasmatron, kan vi läsa om ett märkligt hushåll präglat av sexuella intriger.
Redan som fyraåring började Reich tjuvlyssna på när familjens hushållerska låg med familjens dräng. Vid fem års ålder började han tillfredsställa sin yngre brors barnflicka. Några år senare, vid elva, förlorade han sin oskuld till familjens kock. Och under större delen av uppväxten roade han sig med att tillfredsställa familjens häst med ett ridspö.
Pappan jobbade under nätterna, och sov under dagarna, vilket gav mamman utrymme att inleda en nattlig förbindelse med Reichs privatlärare. Reich, tio år gammal, kunde med lika delar fasa och upphetsning lyssna till det älskande paret. Han planerade vid ett tillfälle att storma in i rummet och kräva att få ligga med sin egen mor. Annars skulle han avslöja deras affär för pappan.
När pappan senare kom på mammans hemlighet försökte hon ta livet av sig genom att hälla i sig en flaska rengöringsmedel. Pappan räddade henne den gången men efter ytterligare två försök lyckades mamman till slut ta livet av sig. Reich var då 13 år gammal.
De kommande åren var olyckliga och Reich, som emotionellt stått betydligt närmare mamman än pappan, sökte tröst på de lokala bordellerna. Det är möjligt att han hos de prostituerade försökte finna ett substitut för den moderliga kärleken som nu hade försvunnit. Det är i alla fall vad Turner föreslår i sin biografi. Hade inte pappan kallat mamman för hora, frågar han retoriskt?
Några år senare dog även pappan och Reich, sjutton år gammal, fick ta över en större bondgård med ansvar för sin yngre bror.
Det är kanske en passande barndom för en person som några decennier senare skulle bli synonym med den sexuella revolutionen. Och även om man alltid ska vara försiktig med att reducera en persons arbete och tankar till biografi så är det svårt att inte göra sådana paralleller här.
Hur som helst så var det med den här trassliga uppväxten i bagaget, och ett par år av krig vid frontlinjen, som Reich, några månader efter första världskrigets slut, sommaren 1918, anlände till Wien för att påbörja sina studier.
Som många andra var Reich fattig och utblottad. Han hade inga andra kläder än den soldat-uniform han burit under kriget och levde under den här perioden på gröt, vattniga soppor och torkad frukt. För att över huvud taget ha råd med mat och husrum så hjälpte han, vid sidan av sina egna medicinstudier, även andra studenter med tentaläsning.
Dagarna var fyllda till brädden med arbete, och Reich kände sig återigen nedstämd och deprimerad.
Det var också nu som Reich tog modet till sig att kontakta Sigmund Freud. Han besökte den drygt fyrtio år äldre psykoanalytikern i dennes hem för att få litteraturtips. Freud plockade generöst fram utgåvor av sina egna arbeten och gav till Reich. Snart utvecklade de en nära relation och Reich, som var besluten att göra karriär som psykoanalytiker, lyckades göra ett bestående intryck hos Freud.
Ett år efter att han anlänt till Wien fick Reich möjligheten att för första gången presentera resultatet av sin egen psykoanalytiska forskning. Det var en relativt liten skara som hade samlats för att lyssna till den unge Reich, men de tillhörde stadens mest uppburna analytiker.
Märkbart nervös presenterade Reich en analys av Ibsens Peer Gynt, som han menade led av narcissistiska vanföreställningar och storhetsvansinne orsakade av libidinala konflikter. Analysen imponerade på de betydligt äldre männen och Reich välkomnades som den yngste medlemmen i Freuds innersta cirkel.
Vad de inte visste var att Reich, som han beskrev det i dagboksanteckningar från den här tiden, starkt identifierade sig med Peer Gynt, och likt honom hade slängar av just storhetsvansinne och narcissistiska vanföreställningar. Snart skulle dock analytikerna märka av de dragen.
Reichs intresse för sex hade inte avtagit från barndomens dagar, och det visade sig att analysen kunde ge honom oanade möjligheter att utforska dessa frågor, inte bara i teorin utan även i praktiken.
Som student hade han inte haft några större framgångar när han gick ut för att dansa, och kände sig ofta förbisedd av de kvinnor han försökt uppvakta. Men som analytiker, och särskilt under analysen, fick han den uppmärksamhet och det gensvar han länge eftersökt.
Det var också så han skulle träffa sin första fru. När kolleger invände mot vad de ansåg vara analysens värsta tabu så protesterade Reich och menade att han inte inlett någon sexuell förbindelse förrän analysen hade nått sitt mål och att hon äntligen kunnat bli sig själv. Men kollegorna protesterade för döva öron. Freud, som med stort intresse följde den unge analytikerns utveckling, tog Reich i försvar.
Under 1920-talets första år hade Reich inte visat något större intresse för politik. Kylan och fattigdomen hade kommit i vägen och de praktiska besvären han dagligen tvingades avvärja var förmodligen för betungande för att han skulle ha tid att ägna någon större uppmärksamhet åt politiken.
Men i mitten av 1920-talet vaknade hans politiska intresse till liv och började engagera sig i den tyska ungdomsrörelsen Wandervogels vänsterflygel där han träffade socialister, pacifister och sexuella libertarianer.
Inspirerade av anarkisten Gustav Landauer gjorde de unga frihetsälskarna uppror mot alla typer av auktoriteter. De såg föraktfullt på sina föräldrars borgerliga livsstil och sökte frihet i bergen dit de ofta begav sig på längre utflykter.
Med en anställning på den nyöppnade kliniken Ambulatorium, som låg i anslutning till Wiens allmänna sjukhus, fick Reich möjligheten att kombinera sitt tilltagande intresse för politik med psykoanalys. Fram till den här tiden hade psykoanalysen varit en exklusiv praktik som bara de bäst bemedlade hade haft råd med, särskilt ungkarlar som fått ärva stora summor.
Men med den fria kliniken fick alla som ville möjligheten att träffa en analytiker och lätta sina hjärtan och berätta om sina livs mest intima detaljer. Platsen passade Reich utmärkt. Under sina år på Ambulatorium tog han emot över 74 personer, allt från industriarbetare och kontorsarbetare till studenter och bönder från landet.
Reich ville veta mer om den vanliga människans sexuella liv och började ivrigt samla in så mycket material han kunde. När han 1924 blev avdelningschef så fick han tillgång även till de andra analytikernas historier och året därpå gav han ut sin första bok, Den impulsiva karaktären, baserad på sina erfarenheter från Ambulatorium.
Från det rika material han samlat in under åren så trodde sig Reich ha funnit den principiella orsaken till varför så många personer led av neuroser. Kort sagt låg problemet i deras oförmåga att få orgasm.
Övertygad om att ha löst psykoanalysens grundproblem gjorde Reich radikalare analyser. Allt mer fokus kom att ligga på hur patienterna kunde lära sig att få regelbundna orgasmer, minst en gång per dag, helst fler. En kvinna som levde i ett äktenskap utan sex blev uppmanad av Reich att inleda en sexuell förbindelse med en yngre kavaljer.
Själva måttstocken på terapins framgång blev patientens förmåga att få orgasm. Reich kallade det för orgastisk potens och för att nå dit var han som analytiker tvungen att bryta sig igenom vad han kallade för patientens karaktärspansar.
Människan var ungefär som en lök, menade han, och analytikerns uppgift var alltså att skala av de olika lagren för att slutligen nå människans absoluta kärna, vilket enligt Reich var en i grunden god och älskande varelse.
Även om det här var en tid som präglades av nyfikenhet och nya experiment så provocerade Reichs extrema hållning fram en hel del kritik från kolleger. Men Freud stod alltjämt vid Reichs sida och tog honom och hans nydanande idéer i försvar.
De hade visserligen olika syn på människans förmåga att helt och hållet frigöra sig. Medan Freud betraktade frigörelsens begränsningar som mänskligt inneboende, menade Reich att de var socialt påtvingade. För Freud var människorna varelser med så pass starka och potentiellt destruktiva instinkter att de av säkerhetsskäl var tvungna att hållas i schack.
Att försöka tysta ner vissa drifter var alltså inte en så dum sak menade Freud, eftersom alternativet, att fritt och hämningslöst överlämna människan till libidots lagar, skulle vara betydligt värre. Samtidigt höll han med Reich om att tidens överdrivna besatthet av sexuell dygd kunde vara skadlig.
Som Turner skriver så var det här en fråga som Freud öppet ställde: Har den civiliserade sexuella moralismen möjligtvis gjort mer skada än nytta?
Reich hade genom sitt arbete fått stort gehör och kunde i mitten av 1920-talet räkna sig som en av den andra generationens mest betydelsefulla analytiker. Men kritikerna blev allt fler. En av Freuds lärjungar, Richard Sterba, kallade Reich för genital narcissist.
En annan inflytelserik analytiker, Paul Federn, menade att Reich var aggressiv, paranoid och ambitiös – alla de drag som Federn fann smaklösa. Andra kolleger kallade honom för orgasmfanatikern.
Vare sig det hade att göra med Reichs tilltagande radikalisering eller kritikernas alltmer högljudda protester, så började Freud distansera sig från den adept som han en gång sett som en av sina mest lovande.
I takt med att han sköts bort från Wiens psykoanalytiska etablissemang växte Reichs politiska engagemang. Han började för första gången läsa Marx, som han omedelbart såg som lika nydanande för ekonomin som Freud hade varit för psykiatrin, och därefter andra verk av Engels, Trotskij och Lenin.
Inspirerad av de nya tankegångarna tog han det till sin uppgift att sammanföra marxismen med psykoanalysen. Han började engagera sig mer aktivt och praktiskt i landets politik. 1927, berörd och skakad av den så kallade julirevolten som resulterat i 84 demonstranters död, gick Reich med i den medicinska falangen av det österrikiska kommunistpartiet.
Freuds och Reichs vänskap kom nu till ett definitivt slut. Det gick inte längre att dölja de djupa meningsskiljaktigheterna. Freud hade nyligen publicerat sin essä om masspsykologi där han beskrev massans libidinala energi som potentiellt farlig.
Han menade att själva förutsättningen för en fungerande civilisation var att människan kan tygla och sublimera sina libidinala krafter. Om det inte gick på annat sätt, menade Freud, så var det den utbildade elitens uppgift att med de medel som fanns tillgängliga säkerställa att ett sådant samhälle säkerställdes.
Reich, som under protesterna själv hade förtrollats av massans smittsamma energi, höll inte med.
Med sina nya politiska insikter kunde Reich uppdatera sin psykoanalytiska teori. Han menade nu att människans oförmåga till orgasm inte bara var orsaken till neuros utan också anledningen till att personer inte vågade omfamna frihet och kämpa för revolutionen.
Om alla skulle vara sexuellt tillfredsställda, lössläppta och polygama, skulle viljan till destruktion försvinna och således också krig. Vad som skulle uppenbara sig i stället var vad Reich kallade en genital utopi.
Reichs utopiska idéer var inte särskilt väl anpassade till familjelivet. När hans andra dotter föddes 1928 hade han börjat betrakta familjen som en fabrik för auktoritära ideologier, och liknade familjebildning vid en sjukdom, som han kallade ”familitis”.
Efter att ha alienerat både Freud och sin familj reste Reich till Berlin, en stad som, med sina 120 000 kvinnliga och 35 000 manliga prostituerade, passade honom som hand i handske.
Dessutom hade det tyska kommunistpartiet, som han snart blev medlem i, fler medlemmar än något annat kommunistparti utanför Sovjet. I Berlin hittade han också en publik som var öppen för hans radikala tankegångar.
Men vistelsen i Berlin blev kortvarig. Efter att Hitler tog makten 1933 och snart därefter drog åt snaran för landets judar och kommunister så flydde Reich tillbaka till Österrike.
Strax efter att han lämnat landet brändes Reichs arbeten tillsammans med böcker av Thomas Mann och Freud av brunskjortor.
De kommande åren, fram till kriget, tillbringar Reich i Skandinavien. Först i Danmark, där hans bok Fascismens masspsykologi publicerades (på eget förlag), men omedelbart sågades av landets tidningar. Som ett resultat blev han utsparkad ur det danska kommunistpartiet.
Sedan begav han sig över gränsen till Malmö. Han vantrivdes oerhört och beskrev Malmö som en stad som var så trist att den föder fascism. Missnöjet var ömsesidigt och efter att Reichs visum inte blev förnyat packade han sina väskor för att bege sig till Norge där han utvecklade en ny typ av terapi.
Patienten fick börja med att klä av sig till underkläderna och sedan lägga sig på rygg, med benen uppsträckta i luften, och andas djupt. Sedan började Reich massera patienten, ofta hårt och något våldsamt, för att på det sättet lösa upp de knutar som han trodde blockerade patientens förmåga till orgasm.
Från början var det tänkt att metoden skulle kallas orgasmoterapi. Men han var rädd att namnet skulle feltolkas och döpte det i stället till vegetoterapi.
Under vistelsen i Norge fick Reich mer tid till sina vetenskapliga experiment och det var under ett sådant som han en dag trodde sig ha funnit ett slags strålning som han kallade för orgonenergi.
När fascismen tog över i Norge fick Reich göra ett kortare uppehåll från sina vetenskapliga arbeten. 1938 flydde han till USA där han, i en förort till New York, kunde återuppta sina försök. Alltmer övertygad om att orgonenergin var luftburen började han experimentera med olika lådor som kunde fånga upp och intensifiera energin.
Resultatet blev, som ni redan vet, orgonboxen – den som Burroughs samlade på och som letade sig in i Woody Allens film.
Reich dog i fängelset 60 år gammal. Hans böcker brändes återigen. Den här gången av amerikanerna. Men så fick han ett nytt liv, under 1960-talet, dels genom de mer politiska demonstranterna, dels genom de mer andliga psykologerna.
Det är den senare gruppen som såg till att Reichs idéer levde vidare, om än inte i den formen som den unge Reich hade hoppats på. Människans inneboende godhet. Det mänskliga psyket som en lök. Och terapins mål att skala bort de här lagren och att forcera det pansar som individen byggt upp.
Alla de här idéerna var centrala för ”human potential movement”, en rörelse som föddes ur Esaleninstitutet i början av 1960-talet, och som under de kommande decennierna skulle få ett oerhört genomslag i USA.
De politiska ambitionerna levde till en början kvar. Psykologer från Esaleninstitutet försökte bland annat bjuda in de Svarta pantrarna. Men de svarta radikalerna tyckte nog mest att de astrala sökarna var löjliga och tackade bestämt nej till något närmare samarbete.
Men sedan följde en mer beklämmande utveckling. Under 1970-talet så får de här tankegångarna en mer praktisk innebörd. Nu handlar det inte längre om att hitta sig själv för att på det viset frigöra sig från samhällets krav och revoltera mot auktoriteter.
I stället föds en ny typ av terapi, som är resultatorienterad, och som sprider sig som en löpeld över USA. En av dessa organisationer var Est, grundad av den tidigare säljaren Werner Erhard. Från 1971 till 1984 lockade utbildningen 700 000 amerikaner. Kurserna hade slående likheter med Reichs terapi. Under långa pass bröts deltagarna ned, för att sedan kunna byggas upp igen.
Men nu var det inte revolutionen som var målet, eller förmågan att få orgasm, utan att bli mer framgångsrik. Och inte heller var alla deltagarna där frivilligt. Många hade blivit ditkommenderade av sina arbetsgivare, som hoppades på att få tillbaka mer effektiva arbetstagare som kunde vara bättre på att ta eget ansvar. Det är också här, på Est, som grunderna till dagens coachning läggs.
Reichs tankar hade alltså först blivit berövade sin politiska udd. Sedan använda i syfte att tjäna kapitalismen. Vilket inte är så lite ironiskt. Var det inte just kapitalismen, enligt Reich, som gjorde att vi inte kunde få orgasm och därför heller inte frigöra oss?
Så tänker jag på mina studenter som berättar att de är narcissister av socialt tvång. Det verkar som att vi, efter knappt ett sekel, gått hela varvet runt. Det som började med ett uppror mot konformismen, och som sedan gled över till en solipsistisk fascination för det egna jaget, har nu resulterat i en obligatorisk narcissism.
När, undrar jag, får vi se upproret mot den obligatoriska narcissismen och det påtvingade självförverkligandet?
Carl Cederström är lektor i företagsekonomi och författare.
Publicerad i #5 2015 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. En prenumeration av tidningen kan tecknas här »