av GÖRAN SUNDSTRÖM
För en kort tid sedan mottog den svenske kosmologen Max Tegmark KTH:s stora pris. Under de senaste tio åren har han varit verksam som professor vid anrika MIT (Massachusetts Institute of Technology) och lett forskningsarbetet i sökandet efter det allra yttersta delarna av universum, de delar som också tar oss längst tillbaka i tiden, till ögonblicket för universums tillblivelse. I samband med prisceremonin på KTH höll professor Tegmark en föreläsning med titeln ”Vårt matematiska universum”, en titel som vi också känner igen från den populärvetenskapliga bok han publicerade förra året.
Med intressanta retoriska och didaktiska grepp synliggjorde Tegmark för oss i publiken universums storskalighet och struktur, båda aspekter som rönt stor uppmärksamhet under generationer av kosmologisk forskning. Han visade hur forskningsteamet på en gräsplätt installerade en till synes enkel portabel utrustning för att fånga subtila variationer i den kosmiska bakgrundsstrålningen. Just enkelheten i den experimentella uppställningen är speciellt värd att uppmärksamma eftersom den visar att det är möjligt att med relativt lättillgängliga verktyg åstadkomma betydelsefulla resultat, och detta utan att lämna ett särskilt stort fotavtryck efter sig.
När experimentet är genomfört kan utrustningen helt enkelt packas ihop för hand och bäras iväg under armen. Prislappen är också som förväntat attraktiv för dessa portabla antenner. Komplexiteten åstadkoms i stället i analysen av data då man använder mycket kraftiga datorer. Och datorkraft blir som bekant billigare med tiden. Trenden talar därmed för att storskaliga fysikaliska experiment snart kan sägas undergå ett slags demokratisering och alltså göras tillgängliga för en bredare krets av forskare.
Just i den enkla genialiteten finns en tydlig jordnära inriktning i Tegmarks sätt att närma sig problemställningar. Det är ingen överraskning att han i tidiga år lät sig inspireras av den amerikanske fysikern Richard P. Feynman (1918–1988) som kännetecknades av att vara just very casual (mycket otvungen) samtidigt som han var den mest briljanta forskaren av sin tid. Åhöraren kan knappast undgå att lägga märke till hur drag av Feynmans retoriska skicklighet, kroppsliga uttrycksmedel och häpnadsväckande pedagogik går igen i Tegmarks framställning.
Efter en inledande kosmologisk exposé växlade Tegmark in på baksidorna av de vetenskapliga framstegen. Här belyste han särskilt riskerna för en så kallad nukleär vinter som skulle drabba planeten vid exempelvis kärnvapenkrig. Jordens temperatur faller då till så låga nivåer att inga livsmedel längre kan odlas. Vid något så bagatellartat som ett två veckor långt strömavbrott kommer vattnet i bassängerna där kärnbränslet förvaras vid våra kärnreaktorer att koka bort vilket i samtliga fall kommer att leda till härdsmälta. Av dessa exempel följde slutsatsen att människan nu har nått så långt i teknikutvecklingen att det är nödvändigt att göra rätt första gången. Det går inte längre att testa sig fram och lära sig genom trial and error. Vid det första error som inträffar så utplånas nämligen en stor del av jordens befolkning. Här kommer ett viktigt budskap som Max Tegmark inpräntade i auditoriet: Det gäller att tänka efter före och inte klanta till det.
En betydande del av föredraget ägnades åt Max Tegmarks intresse för artificiell intelligens. Här har han startat en organisation, the Future of Life Institute, som tillhandahåller forskningsmedel för just teknologi i människans tjänst. Med ett i karaktäristisk stil lysande exempel visade Tegmark vad han menade med teknologi som gör det vi vill att den skall göra, inte det vi säger åt den att göra. Om vi säger till en bil som förstår talade instruktioner att ta oss till flygplatsen så fort som möjligt så kommer den att vådaköra dit i livsfarlig hastighet, en resa som knappast är komfortabel, och ännu mindre laglig. Vi vill med andra ord att tekniken skall förstå intentionen bakom det vi säger och göra en tolkning, inte bara blint göra det vi säger. Teknik med bedömningsförmåga och känsla skulle man kunna säga.
Robotar i hemmet kunde då göra vår tillvaro enklare och bättre men det är viktigt att återigen poängtera att det måste bli rätt från början. Tekniken är så kraftfull att den kan vända sig emot oss om vi inte har tänkt igenom konsekvenserna ordentligt. Här gäller det att formulera vad vi egentligen vill ha, menade Tegmark. Vi kan få det vi vill i framtiden, men vad är det vi egentligen vill? Detta är också en viktig fråga för politiker och andra bestlutsfattare att fundera på och ta ställning till. Tegmark serverade inte något eget svar på frågan utan lät den snarare sjunka in för att skapa tankar och inspiration. En reflexion man kan ha i sammanhanget är just om det är vi människor som själva ska diktera vad vi skall ha för framtid.
I en positiv och humoristisk ton berättade Tegmark om de största hoten mot mänskligheten sett till hela hennes framtida liv i universum. Det är klart att vi kan förutse att solen i en avlägsen framtid kommer att utvidgas och orsaka förödelse i solsystemet, att jorden kommer att träffas av en asteroid likt den som utplånade dinosaurierna och att solen till slut kommer att slockna. Men, menade Tegmark, om man ger oss några miljoner år så kommer vi att ha avvärjt samtliga dessa hot med olika tekniska lösningar. Vi kommer att kunna existera utöver de begränsningar som satts i vårt timliga solsystem, ja vi kommer att kunna finnas under hela universums långa kommande tidsrymd. Det enda egentliga hotet mot oss är faktiskt det vi ser just nu, just här. Nämligen strömavbrottet. Och kriget. Det är ett tänkvärt och skrämmande budskap. Men föreläsningen lämnar oss framför allt med ett löftesrikt och optimistiskt tema om en skimrande ljus väg framåt för mänskligheten.
Göran Sundström 2015-12-05
Tekn dr i atom- och molekylfysik vid KTH, gymnasielärare i Stockholms stad
En inspelning av föredraget kan man se via denna länk