Under mitten av 1990-talet släpptes en antologi, Varning för straff, där ett antal kriminalvetenskapliga forskare medverkade. I boken kritiserades den ökande viljan att använda straffrättsliga lösningar på brottsligheten och andra sociala problem, liksom tilltron till straffs preventiva effekter.
Något ironiskt har vi, två decennier senare, fått en påföljd som heter straffvarning, ett begrepp som kunde hämtats från titeln på antologin, men som vänt upp och ner på dess betydelse. Straffvarning är det senaste påfundet för unga lagöverträdare, men handlar i praktiken mest om att man bytt namn på den påföljd som tidigare hette åtalsunderlåtelse.
Åtalsunderlåtelse utvecklades under en period då det ansågs skadligt att straffa människor, särskilt unga, och därför infördes en möjlighet att undvika åtal och rättegång. Namnbytet är symboliskt och ska syfta till att ”tydliggöra” att den unge måste hålla sig på mattan för att inte en strängare påföljd ska dömas ut. Inget anmärkningsvärt kan tyckas, men motiveringen till namnbytet illustrerar likväl den tro på straffets effektivitet ovan nämnda forskare varnade för.
Inte minst är namnbytet talande för hur ungdomsbrottsligheten behandlats från 1990-talet, då tanken att man måste ”markera” kraftfullt mot oönskade beteenden kom att växa sig stark. Det är under 1990-talet ”nolltoleransen”, en välkänd strategi i kampen mot graffiti men lika relevant gällande avvikande beteende över lag, lanseras.
I båda fallen handlar det om att genom tydliga, snabba reaktioner trötta ut förövaren och få denne att sluta med sitt beteende. I en kampanj mot ungdomsbrottsligheten drev Rikspolisstyrelsen till exempel tesen att kriminella ”karriärer” kunde ta sin början redan i sjuårsåldern och att inga insatser mot ”klandervärdiga” beteenden var för tidiga. Genom upptrappade reaktioner från samhället skulle den unge fås att inse det ”meningslösa” i att begå brott.
Samma logik hittar vi i narkotikapolitiken, där kriminalisering av bruk motiverats med att det ska vara ”jobbigt” att knarka. Inom brottsforskningen har komplexa förklaringar av brottsligheten tappat mark till teorier som helt enkelt ser brott som resultatet av individers val. Och när brott beror på individuella val, blir avskräckning en logisk lösning.
Har då markeringspolitiken fungerat? Ungdomsbrottsligheten har förvisso minskat, men enligt forskarna ligger förklaringen i ändrade vanor, som att unga i allt större utsträckning sitter hemma framför datorn. Det kan tyckas ironiskt eftersom gruppen ”datoranvändare” under 1990-talet använde internet för att få information om vapen och droger. Ja, åtminstone om vi ska tro beskrivningen i en dåtida rapport från Rikspolisstyrelsen.