Alma Mahler var begåvningen som aldrig fick chansen. Göran Greider minns kompositören som i dag är ihågkommen som en kontroversiell musa.
Vad ska jag likna henne vid? Ett virus i den klassiska musiken?
En hacker bland manliga tonsättare och konstnärer som tog sig in överallt men aldrig riktigt gick att spåra?
Hon var antisemiten som hann med att gifta sig med två olika judar. Feminister har fascinerats av hennes öde.
När jag nyligen läste om Lisbeth Salanders tvillingsyster – en fruktansvärd varelse som i David Lagercrantz millennieversion utövar makt och terror genom sin enorma erotiska utstrålning – tänkte jag på henne.
Alma Schindler hette hon. Men hon blev Alma Mahler med eftervärlden. I nittonhundratalets konstmusik har hon förblivit en dunkel punkt.
En biografi om henne heter Den galna änkan och jag har träffat musikskribenter vars anletsdrag förvridits av avsky när hon nämns.
Hon föddes i Österrike, fadern var en rätt så känd landskapsmålare men hennes mor är mest ihågkommen för att hon ständigt bedrog sin make.
När Alma var tretton år dog hennes älskade fader och det verkar inte ha varit bra för henne att hamna under moderns inflytande.
Hon började studera komposition för en känd tonsättare (som hon troligen förförde), komponerade flera sånger och ska också ha påbörjat större verk, bland annat en opera. Men av detta blev intet mer. I november 1901 mötte hon Gustav Mahler. Han var nitton år äldre. De gifte sig. Men Mahler ställde ett villkor redan från början: att hon skulle sluta komponera musik.
Geniet fick inte störas. Han ville ha en hustru – inte ”en kollega”, som han skrev i ett brev. Och där släcktes hennes musikbegåvning ner för gott. 17 sånger finns bevarade av hennes hand. Hör man dem i dag är det helt uppenbart att hon kunde ha blivit en betydande tonsättare.
När hon tonsätter poem av Rilke, Dehmel och Novalis är det helt klart att hon liksom står på dialogisk fot med de där mästarna. Men i stället för att komponera blev det hennes öde att tråkas ihjäl av Mahlers geni.
Hans musik var, skrev hon i sin dagbok, som att ”ständigt ha Gud i telefonen.” Man förnimmer ett vanvördighetens fria temperament.
Så hon inledde en romans bakom ryggen på Mahler med en ung lovande arkitekt vid namn Walter Gropius. Senare blev hon ihop med konstnären Oskar Kokoschka – förmodligen den man hon verkligen älskade – och den unge succéförfattaren Franz Werfel.
Alma reducerades till geniernas musa – och blev av exempelvis filosofen och musikteoretikern Theodor Adorno kallad ”ett monster.”
I viss mening var hon också det. Får man tro forskningen om henne blev hon med sin antisemitism under trettiotalet i det närmaste högerextrem – samtidigt som hon var gift med juden Werfel och med honom flydde undan nazismen till USA.
Men det är de där sångerna! Jag lyssnar fascinerat till dem. De är sofistikerade, de lyser fram som gnistrande, ofullbordade fragment av något större som aldrig blev av. Denna text av Novalis, ur Hymn till natten, satte hon musik till:
Bara lite mer tid
och jag kommer att vara fri
Oändligt liv svallar
mäktigt inom mig
Hon var ett monster, en hacker, en stor begåvning, ett störande element i den klassiska musiken. Hon dog 1964 i New York. Musikhistorien sörjer henne inte, men borde göra det.
Göran Greider
Publicerad i #5 2015 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. En prenumeration av tidningen kan tecknas här »