Hur märkligt det än kan låta så är de, ja, ett slags hjältar. Vår tids hjältar.
Sommaren 2012 klev James Holmes in på premiären till nya Batman-filmen. Han bar en gasmask och skottsäker hjälm.
Publiken kunde först inte avgöra om det var på riktigt eller inte. En rökbomb detonerade. Var det en del av föreställningen? Medan dimman lade sig över salongen kom skotten, först mot taket och sedan mot publiken. Tolv personer dog. Ytterligare 70 skadades.
När den egensinnigt skarpe filosofen Franco ”Bifo” Berardi började läsa om fallet kunde han inte sluta. Med ”avsky och pervers fascination” slukade han allt som han kunde komma över, i tidningar och bloggar, precis som han tidigare gjort när andra massmord ägt rum.
För det är något med dessa tragiska skådespel, menar Bifo, som är unikt för vår tid. Kombinationen av ett spektakulärt utåtagerande med en självmordsbenägen impuls säger något om vår politiska verklighet, en kapitalistisk absolutism som enträget strävar mot intet. Och sedan är det också något särskilt med dessa figurer, fortsätter Bifo.
Hur märkligt det än kan låta så är de, ja, ett slags hjältar. Vår tids hjältar.
De som sedan tidigare är bekanta med Bifos texter förstår att det inte kommer vara någon munter läsning. Och det är det inte heller.
Sida efter sida får vi läsa om de mest ohyggliga massmorden och lära känna de mest förvridna massmördarna, som den 20-årige Adam Lanza, som sköt ihjäl sin mamma, för att sedan ta bilen till skolan hon jobbade på, där han dödade ytterligare 26 personer, varav 20 var barn. När polisen kom till platsen sköt han sig själv i huvudet.
Vi får också möta den 18-åriga Pekka-Eric Auvinen som först dödade nio studenter innan han riktade mynningen mot sig själv. Ett liknande scenario utspelar sig på högskolan Virginia Tech i USA. Seung-Hui Cho hade packat sin ryggsäck med kedjor, hammare, kniv, två halvautomatiska pistoler och enorma mängder ammunition.
Han blockerade utgångarna med kedjor, dödade 32 personer och tog därefter sitt liv.
Bakgrundshistorierna är delvis förutsägbara. De är alla djupt olyckliga: mobbade, missförstådda, trampade på. När de närmat sig det motsatta könet har resultatet varit detsamma: förödmjukelse. De har slängts in i en värld av inverterad darwinism – präglad av ett slags ”survival of the fittigaste”.
I en värld befolkad uteslutande av vidriga avskum har de fått förlita sig på sin egen värdighet, hålla fast vid den, och agera i enlighet med dess egna lagar. Cho kände ett bottenlöst förakt mot sina djurätande kollegor och lärare, som han såg som utomjordingar från en mindre utvecklad planet. Auvinens manifest gav uttryck för samma avsky.
”Utvecklingsstörda, korkade och svaga personer reproducerar sig mer och snabbare än intelligenta, starka människor”. Strax före attacken på den finska skolan hade Auvinen tagit en selfie. På t-shirten stod det skrivet: HUMANITY IS OVERRATED!
Först massmord. Sedan självmord. Hur hänger de två akterna ihop? Handlar det om att i första hand hämnas på den värld som tillfogat en sådan oerhörd smärta, och därefter möta det oundvikliga: sin egen död? Eller är det tvärtom: att syftet från början är att ta livet av sig, men att man gärna drar med sig världen i fallet?
Det är inte lätt att ta sitt eget liv, förklarar Bifo. Att sitta i ett rum, ensam, och väga pistolen i handen är ingen rolig sak. Ett mer attraktivt tillvägagångssätt kan därför vara att först släppa lös sin aggression på andra människor och sedan låta polisen avsluta jobbet. Kanske är massmordet ett slags ”självmord by proxy”?
Det är en märklig men inte oberättigad tes, som får mig att tänka på David Foster Wallaces ord: att det inte är någon slump att vuxna personer som tar livet av sig med skjutvapen nästan alltid väljer att skjuta sig i huvudet. De vill tysta den fruktansvärda herren. Och den sitter inte i hjärtat, utan i hjärnan.
I massmordet riktas aggressionen mot herren två gånger. Först i hur den gestaltas i den yttre världen. Sedan i hur den uppträder i den inre verkligheten.
I Bifos analys är självmordet inte en psykopatologisk effekt. Den är politisk. En del av vad han kallar för ”kapitalistisk absolutism”. Absolut, från latinets ab-solutus, kan översättas som frigjord från alla begränsningar: ovillkorlig, obegränsad.
Det är en kapitalism som rör sig över alla gränser, bryter upp det territoriella och dundrar fram med en nihilistisk kraft. Det som sedan finns kvar är ett brutet landskap präglat av ångest, depression och impotens. I en sådan värld, definierad av hopplöshet och prekaritet, träder självmordet fram som de utslagnas enda vapen.
Som sagt, Bifo är ingen muntergök. Trots det är Heroes en bok som aldrig blir tråkig, just för att den vågar dra slutsatser som är oväntade, provokativa och ofta oerhört klarsynta. Han läser Auvinens manifest och utbryter: ”manifestet har alla karaktärsdrag som man förväntas se hos en Tea Party-aktivist”.
När investmentbankirer tar livet av sig handlar det inte om en kemisk obalans, eller att de är olyckliga. Nej, för Bifo handlar det om en maktens impotens: att de plötsligt inser att de är en del av en dödlig maskin som de omöjligt kan kontrollera.
Bifo tar sig stora friheter, och gör analyser som gränsar till det absurda, men inte utan en underliggande medvetenhet. ”Varför skrev jag en sådan fruktansvärd bok”, frågar han sig i slutet. Han undviker att svara direkt på frågan, men avslutar med ett ironiskt tillägg: ”ta mig inte på för stort allvar” – vilket så klart inte betyder att vi ska se hans pessimistiska analyser som ett skämt.
Bara att intellektets förtvivlan inte nödvändigtvis behöver leda in i en återvändsgränd. Det är något vi kan leva med. I våra tider kanske till och med bör leva med.
Carl Cederström, lektor i företagsekonomi.
Texten finns i #4 2015 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. En prenumeration av tidningen kan tecknas här »