Jag tror det var i tisdags som jag fick nog. Morgonmöte och dystra siffror i en utan överdrifter nattsvart tidningsvärld. Stressad och lätt försoven. Duggregn och tillräckligt långt kvar av december för att den blygsamma halvtidslönen ska kännas smärtsamt avlägsen. Något om Donald Trumps senaste utspel på radion och en krönika om varför vi inte orkar bry oss om klimatet som jag skippat att läsa. Men rubriken gnager i bakhuvudet.
– Tar du Frankrike? frågar kollegan Cecilia och tittar på mig tvärs över bordet där vi sitter i den allt mer slimmade redaktionen. Front National och Le Pen, hostar hon och påminner om att hon – Marine Le Pen alltså, inte Cecilia – snart kan vara Frankrikes nästa president.
Jag väcks ur förmiddagsdvalan och famlar efter lämpliga nummer på människor som kan fransk inrikespolitik i telefonboken. Dystert. Samtidigt fladdrar en flash förbi om den svenska regeringen och det är något om att stänga eller inte stänga – beskeden tycks otydliga – Öresundsbron. Puckon.
Slänger i mig lunchen. Torrt ris, några ensamma stekta gröna bönor och en grillad kycklingklubba från dagen innan. Blir mätt men äcklas samtidigt av mig själv och mina matvanor. Tänker på julklapparna. Tjena. Drygt 70 miljarder väntas vi sätta sprätt på de här fyra, fem veckorna fram till nyår. Svensk Handel jublar. Något om en robotdammsugare. Systemkollaps. Vidrigt.
Fortsätter med annat. Kollar Twitter men loggar snabbt ut. Galenskaper. Skriver klart och det har redan hunnit mörkna. Ringer några samtal till. Långt till våren.
Hyresgästföreningen och vinstuttag i miljardklassen av Sveriges största kommunala bostadsbolag. Samtidigt: Lyxrenoveringar och höjda hyror. Staten och kapitalet. Bostadsbyråkratisk girighet. Vanligt folk får flytta. På väg hem. Rusningstrafik i tunnelbanan. Trötta ansikten ber om pengar i slitna pappmuggar.
Ställer mig i köket. Steker fiskpinnar. Radion på. Studio Ett, Syrien och ett avlägset avtal i Paris. Höststormen utanför fönstret tilltar och fortfarande inte ett spår av snö. Kollar telefonen. Meddelande. ”Tar ett piller och tänker på dig”, står det. Tragiskt. Lägger mig tidigt men somnar sent.
Ny dag. Julkalendern med äldsta barnet vid frukostbordet. Ett ljus i mörkret. Borde rycka upp mig. Gör det, och åker in till jobbet. Läser mejlen. Oförändrat världsläge. Id-kontroller och rasprofilering. Sverige och Europa just nu. Fuck off.
Längtar till helgen. Vill dricka vin i soffan och stänga allt annat ute. Borde organisera mig. Svär framför tv:n men orkar knappt ens knyta näven i byxfickan längre. Hopplös. Snart nytt år. Då jävlar vänder det. Man kan ju alltid hoppas. Fram till dess tänker jag fortsätta sura.