Allmänningar – tragedi eller hopp?

Allmänningar har funnits – och finns – överallt. Det är de frihetens småskaliga riken som människor vårdat och nyttjat tillsammans i tusentals år, utan arméer eller statlig ordningsmakt som skyddar privat egendom. Vi ser en historisk avlagring av denna frihet i allemansrätten, det skriver Hampus Byström i denna essä över allmänningarnas historia.

Nuförtiden är idén att äga gemensamt sällan på tapeten; någonstans mellan förstatligandet av industriföretag och järnvägar under förra seklet och börsnoterandet av desamma under det nuvarande blev idén förpassad till irrelevans. Åtminstone i praktisk bemärkelse. Och det är inte så konstigt. Om socialdemokratins idé av gemensamt ägande innebär statligt utpekade ämbetsmän (vilka glider mellan monopolkapitalets privata och statliga sfärer), där tidsstudierna är lika pressande i LKAB:s gruvor, där beslutskedjan är lika hierarkisk – ja, då kan det kvitta.
Men oavsett vad nyliberalismens politiskt användbara fabler säger, som ”allmänningens tragedi” eller dess spelteoretiska motsvarighet ”fångarnas dilemma”, så har samarbete och gemensamt ägande en lång tradition. Det är en stadig ek med djupa rötter och en trädkrona som sträcker sig över hela världen. Det är historien om allmänningen.

Vad är allmänningen? Det är en historia som med Marx ord är ”skriven med outplånliga tecken av blod och eld”. Det är ett hopp, inte den tragedi varmed allmänningen blivit baktalad och förkastad. Det är kapitalismens historia. Men det är också motståndets historia. För att blicka framåt måste vi se tillbaka; om människan alltid företagit sig att skapa ett livsdugligt samhälle finns dessa impulser bland de döda lika väl som de levande. Vi kan kanske inte finna en Ariadnes gyllene tråd vilken leder oss ut ur labyrinten, men en lykta som gör labyrinten lättare att navigera i.
Det förflutna har alltid kittlat marxisters fantasier om framtiden. Miren, den ryska bondeallmänningen, var av stort intresse för diskussioner om framtida socialism i Ryssland. Ja, Marx bana som politisk-ekonomisk tänkare sporrades just av en process han såg sig själv nödgad att förklara: lagen som förbjöd tyska bönder att samla fallna grenar till ved, då skogens ägare protesterade. Denna process som Marx bevittnade var hur böndernas allmänning privatiserades, och hur dessa relationer kom på pränt i lagen om vedstöld. Somliga rånar med bläckpenna och trycksvärta. En samhällelig process som Marx skulle viga sitt liv åt att förstå, hur lagen vilar på samhället istället för tvärtom.
Allmänningar har funnits – och finns – överallt. Det är de frihetens småskaliga riken som människor vårdat och nyttjat tillsammans i tusentals år, utan arméer eller statlig ordningsmakt som skyddar privat egendom. Vi ser en historisk avlagring av denna frihet i allemansrätten.

I ett tillägg från 1892 till den engelska utgåvan av Socialismens utveckling från utopi till vetenskap behandlar Engels bland annat den skandinaviska allmänningen. Engels skiljer mellan de olika institutioner som klumpats ihop under termen ”allmänning”. Den minsta enheten var naturligtvis familjen, en enhet som då var bredare än dagens. Därpå byn, sedan ”härad”, vilket betyder hundrade och är en samling av byar, sedan län, vilka alla tillsammans utgjorde ”folket”. Alla dessa gemenskaper hade olika allmänningar som existerade samtidigt, reglerades av de olika enheterna, och inte nödvändigtvis genom arvsrätt. Engels spårar allmänningens utarmning, inte till bönderna själva, utan till de enorma omvandlingar som skedde med kapitalismens genombrott på 1500 och 1600-talen – det trettioåriga kriget och den absoluta statens uppkomst med den protestantiska reformationen. I Sveriges fall kan man se hur i landskapslagarna från ca 1350 allmänningen helt och hållet ligger i folkets händer (likadant som i Englands rättsdokument Magna Carta).
Gustav Vasa, den absoluta nationalstatens portalgestalt, började exproprieringen av folkets gemensamma mark, där dessa massiva områden inlemmades under kronans hägn. 1628 instiftades lantmäteriet på Kungl. Maj. Gustav II Adolfs beställning; som vanligt när kartor ritas och gränser dras är perspektivet ovanifrån. Sveriges allmänning koloniserades. Trots detta nyttjade folket allmänningen så som de gjort i tusentals år, oavsett ägare. Kronan hade inte resurser att övervaka marken för sin räkning. 1734 begränsades häradsrätten, men det var inte förrän på 1800-talet som den verkliga utarmningen skedde och ödelade feodaltidens småskaliga friheter.

Idag är den existerande häradsallmänningens areal på 2001 hektar skött av 287 personer, många av dem tjänstemän snarare än brukare, och nyttjat av ett bolag: Östgöta Häradsallmänningar Förvaltnings AB. Blott en juridisk skugga av allmänningens forna strålglans.
Allmänningen är en institution som ligger bortom nyliberala ekonomers förstånd. ”Utan privat egendom så följer utarmning och resursslöseri!” heter det i den inflytelserika teorin ”Allmänningens tragedi” av Garret Hardin. Ekologen Hardin använde denna teori till intäkt för sina idéer om tvångssterilisering av fattiga och immigrationskontroll som skulle få en sverigedemokrat att rodna. Även högern har sina ekologer! Denna tvivelaktiga teori är tyvärr ett återkommande argument även bland en del av dagens miljöaktivister som, med all försiktighet skall tilläggas, undrar om det kanske vore bäst att låta tredje världen svälta för att undvika överbefolkning.

”Det allmänna” har varit nyliberalismens främsta måltavla, det ideal mot vilket den uppbådat all sin makt för att angripa. Och där det finns makt finns det motstånd. David Harvey har lokaliserat den moderna klasskampen kring ”tillgång till staden”, den urbana allmänningen. Att skapa, som Harvey säger, bruksvärde istället för bytesvärde. Allmänningen har blivit en plats för motstånd och hopp. Gezi park i Istanbul, Zuccoti Park i New York, Tahrirtorget i Kairo – dessa scener av spontana massaktioner antar motståndets form, men de bär inom sig hoppets frö.
Vi lever i inhägnadens och murarnas tidevarv. Stängsel, rakblad, murbruk och sten. Inhägnade stater, inhägnade subjekt. Element som är diametralt motsatta allmänningens hopp. Den mur som revs ned för mer än 25 år sedan revs visserligen ned med människovilja, men den revs också med världskapitalets murbräckor för att befria kapitalackumulationen. Den process som går under det vaga begreppet ”globalisering” (detta fula ord, som passar en ful tidsålder) visar med all önskvärd tydlighet att det inte var människans befrielse man avsåg.

Så hur ser denna ”allmänningens tragedi” ut? I den inflytelserika artikeln ber Hardin läsaren att föreställa sig ett betesfält ”öppet för alla”. Hardin antar att den vinstmaximerande herden (med sina vinstmaximerande får!) inser vinsten av att överbefolka betesmarken eftersom han får en direkt vinst av det, medan kostnaden – betesmarkens utarmning – är framskjuten som han delar med andra. ”Däri ligger tragedin” skriver Hardin,”var och en är innesluten i ett system som tvingar honom att öka sin hjord utan gräns – i en värld som är begränsad. Förödelse är det mål mot vilket alla rusar; alla söker tillfredsställa sitt eget intresse i ett samhälle som tror på allmänningens frihet.” Detta låter nästan som ett inverterat kommunistiskt manifest. Här är det inte vinstlystnaden och privategendomen som sliter världen i stycken – utan det gemensamma! För att få bukt med problemet ordinerar Hardin striktare egendomskontroll, eftersom ”allas egendom är ingens egendom”.

Elinor Ostrom, en av de få kvinnor (och vettiga människor) som vunnit nobelpriset i ekonomi, har ägnat sin forskning åt att undersöka allmänningen. Från sina resor för att undersöka fungerande allmänningar har hon hittat få exempel på allmänningens tragedi i praktiken. Hon har istället hittat självorganisering och samarbete. I en klassisk fallstudie besöker hon en allmän betesmark i Schweiz vilken fungerat sedan 1517, där ingen utarmning skett. De lokala bönderna har helt enkelt en tradition som alla följer att inte låta fler kor än man kan hantera över vintern beta på de allmänna markerna. Ostrom har studerat liknande fall i Kenya, Guatemala, Nepal, Turkiet, Los Angeles och flera länder därtill. Allmänningen är universell. Att människan kan samarbeta för gemensamma mål är en hälsosam impuls som hon behöver en rejäl dos nyliberalt gift för att ta död på. Kapitalismens logik är samhällets logik, vill nyliberalismen lära, och allt som fungerar längs en annorlunda social logik faller utanför det teoretiska blickfånget.

Ostrom har spaltat upp några enkla principer för självorganisering och självstyre av det gemensamma, ett program som utan större förändringar kan bli socialistiskt: definiera tydliga ansvarsområden brukare emellan, låt reglerna för allmänningen stämma överens med lokala behov och villkor, se till att de som påverkas av reglerna har möjlighet att påverka dem, utveckla ett övervakningssystem skött av brukarna själva, använd ett graderade bestraffningar vid regelbrott, tillhandahåll billiga sätt att hantera konflikter, bygg in ansvar för det gemensamma i alla nivåer inom det sammanbundna systemet.
Även om det allmänna är en universell mänsklig impuls så måste den läras och praktiseras för att blomstra, och den kan kvävas under institutionella pålagor eller genom att tillit faller sönder, något som vi vet är ett utfall av ojämlika samhällen. Kunskapen om allmänningen kan inte centraliseras eller utövas av ett parti, utan lever i och genom minne och lokala normer.

Allmänningen är inte ett universellt motgift till kapitalism och utsugning, det är inte det tusenåriga riket eller en gyllene ålder som den nu fallna mänskligheten måste kasta förstulna, sentimentala blickar till. Men som institution istället för marknadens och statens oheliga allians för att suga ut resurser utgör den ett nödvändigt instrument i kampen för ett socialistiskt samhälle.
Det manar till hopp, vilket manar till kamp: vetskapen om att våra radikala förhoppningar har långa rötter. Så som Levi-Strauss skriver i Spillror av paradiset: ”Ingenting är slutspelat, vi kan börja om från början igen. Det som blev gjort eller försummat kan tas upp igen: ’Guldåldern som vi i fåvitsko förlagt bakom [eller framför] oss är inom oss’”.

Hampus Byström