I de franska regionalvalens första omgång förra helgen, genomförd mindre än en månad efter terrorattentaten i Paris den 13 november, gick det högerradikala och invandrarfientliga partiet Nationella Fronten starkt framåt och blev största parti. Allt fler bedömare spekulerar nu i att partiets ledare Marine Le Pen har chans att vinna det franska presidentvalet 2017.
Att högerradikala partier med invandringsfrågan som röstmagnet fortsätter att skörda framgångar är tyvärr ett faktum i långt fler länder än Frankrike, och att de jihadistiskt motiverade terrorattentaten i Paris gynnat Nationella Fronten är knappast ägnat att förvåna. Allt eftersom högerradikalerna går framåt ökar dock likheterna mellan vår tid och 1930-talets Europa, och allt tydligare framträder hur hetsen mot muslimer kommit att fungera som samma typ av politiska bräckjärn som judehatet var då.
I Sveriges Radio citeras Nationella Frontens Marine Le Pen när hon i slutet av den franska regionalvalrörelsen säger: ”Vi måste vinna kriget”. Hon fortsätter: ”Om vi misslyckas med kriget kommer sharialagar att ersätta vår konstitution, radikal islam ersätta våra lagar och alla kvinnor kommer att tvingas bära burka.”
I detta kärnfulla citat återfinns flera av det samtida muslimhatets figurer. Det är ett krig som pågår, där fienden inte bara är farlig i egenskap av våldsam motståndare utan också som erövrare, som en som vill byta ut samhällsordningen sådan vi känner den mot sin ordning. Friheten kommer att ersättas av tvång, och när vi väl är över tröskeln är förändringen oåterkallelig.
Nationella Fronten och liknande partier hämtar sin näring ur människors oro och rädsla, parade med deras hopp om bättre levnadsvillkor. Vad visionen om kriget mot de framvällande muslimska horderna gör är att skapa en mytisk inramning åt dessa känslor, att skänka en imaginär frontlinje – precis som hetsen mot judarna gjorde på 1930-talet.
På så vis kan människor på flykt undan väpnade jihadistgrupper i sina hemländer själva framställas som en del av den muslimska faran i de högerradikala skräckbilderna. Medellösa människor i förorterna, som materiellt sett har mer gemensamt med de själar som man försöker skrämma in i de högerradikala leden, kan på ett mytiskt sätt kopplas ihop med både pk-vänsteretablissemang och islamistiska krigsherrar, och på så sätt fungera som hotbild såväl i egenskap av antisocial underklass som i sin tänkta ambition att gripa samhällsmakten.
Likheten med hur judarna i det tidiga 1900-talets Europa på samma gång kunde skildras som smutsiga gettovarelser, giriga finansmagnater och blodtörstiga revolutionärer, utan att beskrivningens inre sammanhang väckte tvivel hos fasciströrelsernas anhängare, är slående.
Enda sättet att vända utvecklingen i Europa, att förhindra att historien även åren efter 1930 upprepar sig, är att organisera oss – organisera oss efter andra linjer än högerradikalernas ”vi mot dem”-linje. Att fokusera på det som enar oss över förorts-, religions- och etnicitetsgränserna – och rikta sökljuset mot de verkliga maktförhållandena i samhället, bort från hatspridarnas mytbilder.