Som generalsekreterare för Advokatsamfundet förväntas hon vara lika opolitisk som en Bernadotte, men på sin blogg är hon ofta vass mot meningsmotståndarna och en okuvlig försvarare av asylrätten.

Vem är Anne Ramberg? Vi bad juristen Viktor Banke teckna ett porträtt.

I januari 2010 har juriststudenterna på Stockholms universitet introduktionsvecka.

Någon berättar om vikten av korrekt juridiskt språk, programansvarig informerar om betygssystemet och en äldre professor skämtar från aulascenen om hur extremt mycket läsning juristprogrammet innebär.

Sedan kommer Anne Ramberg.

Hon pratar om rättsstatens principer, om moral och om rätt och fel: om högre värden.

Hon inger bilden av advokaten som rättsstatens främste försvarare, och det finns ingen tvekan i hennes anförande. Rak, tydlig, bestämd.

Fortfarande hög på inspiration från hennes anförande skickar jag iväg ett mejl samma eftermiddag.

Ett tack för att hon är precis som jag, som ny student, hade önskat att hon skulle vara.

Svaret jag får är skrivet med samma självklara ton som hennes anförande, nästan som om hon är så djupt inne i en övertygelse att hon inte inser min lättnad av att få höra en uppburen person tala om rätt och fel på det sättet.

Att jag behövde höra det från någon som henne.

Jag uppfattar inte att hon förstår varför hennes ord är speciella. Alls.

När SvD:s Ivar Arpi i juli skrev att Europa är IS nästa stora slagfält, och kopplade detta till asylinvandring, fick Anne Ramberg nog.

Under sommaren 2015 var stämningen stundtals hätsk i diskussionen om den tilltagande flyktinginvandringen. Ämnet diskuterades flitigt och tonläget slog i taket gång efter annan.

Ledarskribenter på Göteborgsposten, Dagens Industri, Svenska Dagbladet och Expressen skrev återkommande om problemen med invandring.

I sociala medier var stämningen osedvanligt aggressiv. I juni skrev SvD:s Per Gudmundson om ”så kallade ensamkommande flyktingbarn” och påstod att det inte primärt är situationen i hemlandet som gör att barnen flyr.

Två veckor senare skrev GP:s Håkan Boström att ”dagens höga migrationsflöden är ohållbara” och gav en dystopisk bild av samtiden: ”snabbt ökande segregation, trångboddhet, social oro och sjunkande skolresultat”.

Anna Dahlberg på Expressen gjorde sitt bästa för att måla upp en bild av ett land som håller på att gå sönder av invandring.

När SvD:s Ivar Arpi i juli skrev att Europa är IS nästa stora slagfält, och kopplade detta till asylinvandring, fick Anne Ramberg nog.

Med sedvanlig tydlighet skrev hon på Twitter att Arpi bejakade populism och anpassade sig till hotbilder. Hon utvecklade sedan detta i ett blogginlägg där hon även kommenterade en ledare av Jenny Sonesson på Dagens Industri (med det sedvanliga invandringstemat).

Ramberg försvarade där sin hållning, och formulerade samtidigt ett mindre manifest för sin linje:

”Populism kännetecknas av att man bejakar intressen och lösningar, inte för att förslagen är effektiva och löser problemen, utan för att de möter människors gillande.

Frågor om asylpolitik, integration eller terrorhot ställer dock högre krav än så. De handlar om upprätthållande av grundläggande rättsstatliga principer.

Om själva grundvalen för en demokratisk öppen rättsstat, som har till yttersta syfte att skydda mänskliga rättigheter.”

”Jag tror att det finns advokater som tycker att jag gått för långt i flyktingfrågan.”

Hennes tydliga ställningstagande var provocerande i miljöer där restriktivitet och domedagshållning i flyktingfrågan kommit att bli självklara.

Tre dagar senare publicerades en ledare i Dagens Industri som ifrågasatte vem Anne Ramberg företräder i debatten.

Hennes uttalande om populism etiketterades som brännmärkning av meningsmotståndare.

Dagen efter hade höger om höger-skribenten Rebecca Weidmo Uvell sammanställt ett långt och mycket kritiskt blogginlägg om Anne Ramberg, och efter ytterligare några dagar svarade Ivar Arpi i en lång ledare.

Han påstod bland annat att Ramberg var osaklig snarare än konstruktiv.

Några månader senare frågar jag henne om diskussionen.

– Under sommaren pågick det i medier, från många ledarsidor, också så kallade liberala sådana, en utveckling som enligt mig var rätt otäck. Ivar Arpi, som exempel, gav uttryck för det.

– Han kokade ihop flyktingar och terrorister i en gryta och rörde runt. Sedan sa han i princip att man skulle sänka beviskraven för att komma åt terroristerna. Det vänder jag mig väldigt starkt mot.

När Anne Ramberg skriver att många av dem som kallar sig feminister enligt henne har gått vilse, eller när Mille Markovic kallas gangster, har jag personligen haft svårt att känna glädje över representationen, medan jag känt det motsatta när hon försvarat staten Palestina, stått upp mot populistisk kriminalpolitik samt för en ordentlig asylpolitik.

Jag inbillar mig att det finns advokater som upplevt saken tvärtom. Anne också.

– Jag tror att det finns advokater som tycker att jag gått för långt i flyktingfrågan.

Ena stunden i försvar för kungahuset, nästa stund för staten Palestina. Frågor som vanligtvis placerar debattörer på en höger – vänster-skala går inte att tillämpa på Anne Ramberg.

– Det kan inte vara så att man först placerar sig på vänster – höger-skalan, för att därefter förhålla sig till frågorna om rättssäkerhet och mänskliga rättigheter.

– Och mänskliga rättigheter är liksom universella, man kan inte bara pick and choose vilka man gillar för tillfället, utan det får man vara så snäll att förhålla sig till.

Det gäller alla människor, oberoende av religiös eller politisk tro.

Tidigare under dagen har Anne träffat en syrisk familj som ville vidare till Norge.

Hon berättar om de svåra avvägningar som möter en advokat i den situationen, att försöka ge korrekt juridisk rådgivning till flyktingar, som aldrig kan innebära ett löfte om någonting, när man samtidigt vet att rådgivningen kan komma att avgöra deras val och därmed deras framtid.

Hon suckar och berättar om den afghanska pojkens historia, och närmsta framtid i Sverige.

– Det är ju så rörande. Han kommer att lära sig svenska, gå i skolan, det är så fantastiska människor, man blir så otroligt upprörd.

Hon förklarar inte riktigt över vad, men jag tror att hon åsyftar sakernas tillstånd, det vill säga den brutala orättvisa som drabbat de människor som haft oturen att födas på en plats som sedan tvingar dem på flykt.

På vägen ut får Anne syn på en syrisk moder som sitter med alla sina tillhörigheter och alla sina fem barn mot väggen. De bildar en hög av påsar och jackor och filtar, men också en familj. Hon stannar upp och betraktar dem.

Titta, säger hon. Titta modern. Så fantastisk. Det här är så hemskt.

Samma kväll har Anne läst lite mer om Moderaternas förslag, och letat upp Hanif Balis tweet. Hon startar en Twitter-beef. Och jag minns vad hon sa under vårt första möte, precis innan jag skulle gå.

– Jag blir arg nästan varje dag, det är därför mitt arbete är så roligt.

Viktor Banke är asylrättsjurist

Detta är ett utdrag av en text publicerad i #6 2015 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. Du kan köpa numret digitalt här 

En prenumeration av tidningen kan tecknas här »