Karlstads bruna historia

Flera ledande sverigedemokrater har dessutom skrivit examensuppsatser om unghögern. De i kalvskinn elegant inbundna årgångarna har en gång tillhört Värmlands regementes officersmäss bibliotek, vilket påminner om den avgörande roll Karlstad och Värmland har spelat för den svenska extremhögerns historia. I de artiklar som publicerades i Det nya Sverige var tonläget både akademiskt, överklassigt och elitistiskt liksom närmast hatiskt mot liberalismen, feminismen, marxismen och inte minst mot ”massan” och mot den parlamentariska demokratin. 1919 skrev Det nya Sverige exempelvis profetiskt att världen måste renas i ”blod och eld” och att det gamla måste störtas samman fullständigt för ”den nationella pånyttfödelsens skull”.

I Karlstad fullbordades unionsupplösningen med Norge 1905, som bland annat resulterade i att den svenska unghögern uppstod och formerades i och med grundandet av tidskriften Det nya Sverige 1907 samt av Sveriges nationella förbund 1915. Unghögern hade anhängare även i Värmland: en av de mer namnkunniga av dessa var biskopen Johan Alfred Eklund (J.A Eklund) som står byst utanför Domkyrkan i Karlstad och som även räknas som en av ledarna för ungkyrkorörelsen. Eklund följde med det fascistiska Sveriges nationella förbund efter brytningen med högern som ägde rum på förbundsstämman i Karlstad den 18-21 maj 1934 när Sveriges nationella förbunds paramilitära kampgrupper, iklädda stålgrå skjortor med läderkoppel och svarta slipsar, marscherade genom innerstaden och ställde upp sig i snörräta formationer på det anmärkningsvärt stora Stora torget.

Biskop Eklund skrev i sin rika produktion bland annat den svenska extremhögerns absoluta favoritpsalm Fädernas kyrka som dagens SDare älskar så till den milda grad att den blivit en slags samlande kampappell för SDs kyrkliga engagemang. Ännu en värmländsk SNFare var Thorwald Calais vars bror hade varit frivillig i kung Leopolds Kongofristat. Han var redaktör för Västra Värmlands Sveriges nationella förbunds (SNFs)-avdelnings tidskrift Nationell lösen, och under kriget drev han en värvningsbyrå för Waffen-SS vilken lät värva minst fyra värmlänningar till SS-soldater.(1)

Calais avled i februari 1945 under ett bombanfall i Berlin och begravdes i en massgrav i Schöneberg med Svenska kyrkans präst i staden som officiant. Calais sonson dök sedermera upp inom den svenska extremhögern på 1990-talet. Värmland är vidare inte bara den svenska radikal- och socialkonservatismens födelseort utan märkligt nog även den svenska nationalsocialismens dito: Den 12 augusti 1924 bildade de tre bröderna Birger, Gunnar och Sigurd Furugård Svenska nationalsocialistiska frihetsförbundet på ett möte i nuvarande Folkets hus i Deje och började samtidigt att ge ut tidskriften Nationalsocialisten med redaktion i Karlstad, och ända fram tills krigsslutet var Värmland ett av den svenska extremhögerns absoluta epicentrum bredvid Sydsverige, Göteborg och Bohuslän samt Norrbotten.

Bland de åtta grundarna av Sveriges första nazistorganisation hittades även den blivande läraren och författaren Severin Solders som till sist blev rektor vid Beskowska skolan och som kom att undervisa vår nuvarande konung efter kriget. Under kriget var Värmland också smått ökänt även för sina märkliga nazistprofiler: stadens pedantiske stadsfiskal som var furugårdare, pastorn som hade hakkorsflaggan hissad framför prästgården och som skrev in alla sina fem barn i lindholmspartiet, ett antal stadiga och storväxta SA-grabbar som gärna hamnade i handgemäng med stadens socialister och inte minst veterinär Birger Furugård själv som hade förläst sig på Wagners svärson Houston Stewart Chamberlain rasteorier och som kallades ”Groggen” för sina vidlyftiga dryckesvanors skull.

Över hälften av de svenska SS-frivilliga passerade även Värmland under krigsåren på väg till SS värvningskontor i centrala Oslo, och längs gränsen utspelade sig otaliga märkliga händelser och intermezzon som svenska högerextremister var inblandade i, varav flera resulterade i dödsfall. Efter kriget inhyste Karlstad och Värmland en relativt livaktig NRP (Nordiska rikspartiet) -avdelning, och när skinheadvågen drog fram över landet på 1980- och 1990-talen blev Karlstad och Värmland snabbt ökänt för sin våldsamma och fruktade naziströrelse som stod bakom flera mycket grova våldsdåd, vit makt-konserter och större möten, och en lokal VAM (Vitt ariskt motstånd)-avdelning genomförde inbrott i Mob- (mobiliserings) förråd för att komma över militär utrustning och automatvapen till ”den vita revolutionen”.

En av de ledande Värmlandsnazisterna, ingick i den sydafrikanske nazistledaren Eugene Terreblanches livvakt och han hann också ”göra en vända” som krigsfrivillig i den mordiska kroatiska fascistmilisen under Jugoslavien-krigen. På 2000-talet hade både Svenska motståndsrörelsen och Nationalsocialistisk front (konkurrerande) avdelningar i staden och anordnade uppmarscher och uppställningar på Stora torget med sedvanliga paramilitära uniformer, fanborgar och marschtrummor, och idag har SD en stark närvaro i merparten av Värmlandskommunerna och den värmländska utomparlamentariska nazistscenen har även överlevt nedläggningen av NSF. Den värmländska borgerligheten har dessutom och sist men inte minst alltid av hävd varit starkt åt höger liksom länets ledande dagstidning NWT och dess ägarfamilj Ander vars patriark nyligen gick bort. Anderfamiljen lät exempelvis Per Engdahl skriva i tidningen så sent som på 1980-talet, och när tidskriften Salt hade sina ”glansdagar” kring senaste sekelskiftet upplät NWT sina spalter till flera av Salt-skribenterna. Det är därför ingen slump att det högerextrema nätverket Engelbrekt uppstod bland moderater och kristdemokrater just i Värmland i början på 2000-talet, därmed förebådande den konservativa falang som nu har tagit makten inom KD och som fortfarande försöker göra ”comeback” inom Moderaterna.

Flera ledande sverigedemokrater har dessutom skrivit examensuppsatser om unghögern. De i kalvskinn elegant inbundna årgångarna har en gång tillhört Värmlands regementes officersmäss bibliotek, vilket påminner om den avgörande roll Karlstad och Värmland har spelat för den svenska extremhögerns historia. I de artiklar som publicerades i Det nya Sverige var tonläget både akademiskt, överklassigt och elitistiskt liksom närmast hatiskt mot liberalismen, feminismen, marxismen och inte minst mot ”massan” och mot den parlamentariska demokratin. 1919 skrev Det nya Sverige exempelvis profetiskt att världen måste renas i ”blod och eld” och att det gamla måste störtas samman fullständigt för ”den nationella pånyttfödelsens skull”.

I Karlstad fullbordades unionsupplösningen med Norge 1905, som bland annat resulterade i att den svenska unghögern uppstod och formerades i och med grundandet av tidskriften Det nya Sverige 1907 samt av Sveriges nationella förbund 1915. Unghögern hade anhängare även i Värmland: en av de mer namnkunniga av dessa var biskopen Johan Alfred Eklund (J.A Eklund) som står byst utanför Domkyrkan i Karlstad och som även räknas som en av ledarna för ungkyrkorörelsen. Eklund följde med det fascistiska Sveriges nationella förbund efter brytningen med högern som ägde rum på förbundsstämman i Karlstad den 18-21 maj 1934 när Sveriges nationella förbunds paramilitära kampgrupper, iklädda stålgrå skjortor med läderkoppel och svarta slipsar, marscherade genom innerstaden och ställde upp sig i snörräta formationer på det anmärkningsvärt stora Stora torget.

Biskop Eklund skrev i sin rika produktion bland annat den svenska extremhögerns absoluta favoritpsalm Fädernas kyrka som dagens SDare älskar så till den milda grad att den blivit en slags samlande kampappell för SDs kyrkliga engagemang. Ännu en värmländsk SNFare var Thorwald Calais vars bror hade varit frivillig i kung Leopolds Kongofristat. Han var redaktör för Västra Värmlands Sveriges nationella förbunds (SNFs)-avdelnings tidskrift Nationell lösen, och under kriget drev han en värvningsbyrå för Waffen-SS vilken lät värva minst fyra värmlänningar till SS-soldater.(1)

Calais avled i februari 1945 under ett bombanfall i Berlin och begravdes i en massgrav i Schöneberg med Svenska kyrkans präst i staden som officiant. Calais sonson dök sedermera upp inom den svenska extremhögern på 1990-talet. Värmland är vidare inte bara den svenska radikal- och socialkonservatismens födelseort utan märkligt nog även den svenska nationalsocialismens dito: Den 12 augusti 1924 bildade de tre bröderna Birger, Gunnar och Sigurd Furugård Svenska nationalsocialistiska frihetsförbundet på ett möte i nuvarande Folkets hus i Deje och började samtidigt att ge ut tidskriften Nationalsocialisten med redaktion i Karlstad, och ända fram tills krigsslutet var Värmland ett av den svenska extremhögerns absoluta epicentrum bredvid Sydsverige, Göteborg och Bohuslän samt Norrbotten.

Bland de åtta grundarna av Sveriges första nazistorganisation hittades även den blivande läraren och författaren Severin Solders som till sist blev rektor vid Beskowska skolan och som kom att undervisa vår nuvarande konung efter kriget. Under kriget var Värmland också smått ökänt även för sina märkliga nazistprofiler: stadens pedantiske stadsfiskal som var furugårdare, pastorn som hade hakkorsflaggan hissad framför prästgården och som skrev in alla sina fem barn i lindholmspartiet, ett antal stadiga och storväxta SA-grabbar som gärna hamnade i handgemäng med stadens socialister och inte minst veterinär Birger Furugård själv som hade förläst sig på Wagners svärson Houston Stewart Chamberlain rasteorier och som kallades ”Groggen” för sina vidlyftiga dryckesvanors skull.

Över hälften av de svenska SS-frivilliga passerade även Värmland under krigsåren på väg till SS värvningskontor i centrala Oslo, och längs gränsen utspelade sig otaliga märkliga händelser och intermezzon som svenska högerextremister var inblandade i, varav flera resulterade i dödsfall. Efter kriget inhyste Karlstad och Värmland en relativt livaktig NRP (Nordiska rikspartiet) -avdelning, och när skinheadvågen drog fram över landet på 1980- och 1990-talen blev Karlstad och Värmland snabbt ökänt för sin våldsamma och fruktade naziströrelse som stod bakom flera mycket grova våldsdåd, vit makt-konserter och större möten, och en lokal VAM (Vitt ariskt motstånd)-avdelning genomförde inbrott i Mob- (mobiliserings) förråd för att komma över militär utrustning och automatvapen till ”den vita revolutionen”.

En av de ledande Värmlandsnazisterna, vars mor deltog i grundandet av Karlstads universitet då hon var en av cheferna där, ingick i den sydafrikanske nazistledaren Eugene Terreblanches livvakt och han hann också ”göra en vända” som krigsfrivillig i den mordiska kroatiska fascistmilisen under Jugoslavien-krigen. På 2000-talet hade både Svenska motståndsrörelsen och Nationalsocialistisk front (konkurrerande) avdelningar i staden och anordnade uppmarscher och uppställningar på Stora torget med sedvanliga paramilitära uniformer, fanborgar och marschtrummor, och idag har SD en stark närvaro i merparten av Värmlandskommunerna och den värmländska utomparlamentariska nazistscenen har även överlevt nedläggningen av NSF. Den värmländska borgerligheten har dessutom och sist men inte minst alltid av hävd varit starkt åt höger liksom länets ledande dagstidning NWT och dess ägarfamilj Ander vars patriark nyligen gick bort. Anderfamiljen lät exempelvis Per Engdahl skriva i tidningen så sent som på 1980-talet, och när tidskriften Salt hade sina ”glansdagar” kring senaste sekelskiftet upplät NWT sina spalter till flera av Salt-skribenterna. Det är därför ingen slump att det högerextrema nätverket Engelbrekt uppstod bland moderater och kristdemokrater just i Värmland i början på 2000-talet, därmed förebådande den konservativa falang som nu har tagit makten inom KD och som fortfarande försöker göra ”comeback” inom Moderaterna.

(1) Waffen Schutzstaffel, tyska vapen-skyddskåren, en del av det nazistiska SS, som under sin ledare (Reichsführer-SS) Heinrich Himmler, bestod i frivilliga soldater från de ockuperade områdena, samt frivilliga från neutrala länder, exempelvis från Sverige. De deltog främst som stridande enheter, elit soldater.

Till deras militära operationer räknas anti-partisan operationer i ockuperat område: exempelvis masslikvidationen av ryska fattigbönder, och socialister. Krossandet av upproret i Warszawa. De deltog i folkmordet på judar i de av Tyskland ockuperade områdena i öst, särskilt Vitryssland och Ukraina. Under år 1941 dödade förband ur Waffen-SS drygt 50 000 judar i de östliga territorierna. Två av de mest skändliga brotten på västfronten var massakrerna i franska Oradour-sur-Glane (juni 1944) och belgiska Malmedy (december 1944).