Även om det skulle vara så att bara mittenpolitik vinner val, så definieras mitten av var högern och vänstern befinner sig.
Den här krönikan ska handla om en kort och gammal artikel på Dagens Nyheters ledarsida, skriven av Gunnar Jonsson och innehållande tankar vi har hört många gånger förut.
När jag läste den till morgonteet samma dag som den publicerades, den 18 augusti i år, tänkte jag mest ”ja du Gunnar, du skriver på DN:s ledarsida du”.
Men sedan har den där artikeln ändå funnits kvar i mig och jag har insett: den är en bra sammanfattning av dagens syn på politisk demokrati. Därför värd att återvända till.
Artikeln skrevs inför valet av ny partiordförande för Labour vid en tidpunkt då den vänsterinriktade Jeremy Corbyn såg ut att vinna (vilket han ju också gjorde).
Artikelförfattare Jonsson beklagade detta med följande argument: om Labour går vänsterut kan de inte vinna val, eftersom de brittiska väljarna befinner sig på det politiska mittfältet.
Att Corbyns fall ”är hopplöst”, som Jonsson skriver, tror man ju skulle kunna glädja denne liberal. Men nej, Jonsson värnar nämligen vad han kallar demokratin.
Han skriver: ”något slags match om den politiska makten är ändå hälsosam för varje demokrati”.
Ett radikalt Labour skulle, resonerar han, lämna walkover till den matchen eftersom bara mittenpartier kan ha en chans.
Alltså: demokratin kräver att alla par- tier placerar sig i mitten så att vi kan få en ”hälsosam” kamp om den politiska makten.
De partier som vägrar lägga sig i mitten vägrar delta i den politiska matchen om makten.
Och då bör de närmast betraktas som odemokratiska.
Det är märkligt hur lika borgerliga och socialdemokratiska tänkare är här.
I Aftonbladet skrev Katrine Marçal att Jeremy Corbyn och republikanernas presidentkandidat Donald Trump liknar varandra i det att de båda ”är ickevalbara i ett nationellt val” eftersom den ena är för vänster och den andra är för höger (ab 16/8).
Detta att bara mittenpartier kan vinna val är enligt Gunnar Jonsson och Katrine Marçal ett faktum som vi bara har att acceptera och agera efter – inte ett förhållande vars sanningshalt går att diskutera, eller ett förhållande som även om det vore sant skulle gå att förändra.
Att säga att bara mitten kan vinna val är att likställa med det faktum att gravitationslagen råder på jorden och att äpplen därför alltid kommer att falla neråt.
Vi kan ogilla sådana fakta – att bara mitten kan vinna väl eller att äpplen alltid kommer att falla neråt – men oavsett vår inställning vore det meningslöst att agera efter denna inställning.
Om det är ett faktum och inte en värdering att bara mitten kan vinna val, är det lätt att dra slutsatsen att vi bara behöver ett parti, låt oss kalla det Mitten-partiet.
Den slutsatsen stöter dock på patrull med tanke på att vi lever i en politisk de- mokrati. Sådana brukar utmärkas av, kanske rent av definieras av, att det finns flera partier att välja mellan.
Så vad ska den stackars expertis göra som både presenterar i mina ögon åsikten och önskan – men enligt expertisen själva faktumet – att bara mitten kan vinna val, om man nu samtidigt säger sig gilla demokrati?
Det hela kan tyckas problematiskt, men löses lätt: vi arbetar för att alla partier blir mitten-partier men med variationer så att något parti blir ”pyttelite till vänster om mitten-partiet”, ett annat blir ”pyttelite till höger om mitten-partiet” och nåt blir ”mitten i mitten-partiet”.
Voilà – nu har vi tre partier som kan vinna val! Nu har vi den kamp om den politiska makten som ”ändå är hälsosam för varje demokrati”!
Då kvarstår likväl ett problem för de som inte vill argumentera för varför de hyser åsikten att mittenpolitik är bra politik, utan hellre vill slå fast som ett faktum att det är så det är här i världen: mittenpolitik än det enda som kan föras av dem som vill bidra till demokratin genom att vara valbara.
Då återstår nämligen problemet att mitten ju inte är ett absolut begrepp, utan ett relativt som bara får sin innebörd av två andra begrepp, höger och vänster.
Det är lite som i den där sången de sjöng i Fem myror är fler än fyra elefanter: ”här är här där man är, och där är där där man inte är, och här tar man alltid med sig”.
Om man själv rör sig, rör sig också ens ”här”. Om både höger och vänster rör sig vänsterut rör sig även mitten vänsterut.
Om både höger och vänster rör sig högerut rör sig även mitten högerut. Alltså: även om det skulle vara så att bara mitten kan vinna val är det en meningslös utsaga.
Var mitten befinner sig bestäms av politiska rörelser.
Av Nina Björk
Publicerad i #6 2015 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. En prenumeration av tidningen kan tecknas här »