Detta är barmhärtighetens tid

av CHRISTOPH SCHÖNBORN

Med anledning av Barmhärtighetens år, som inleds den 8 december, Jungfru Marias utkorelse och fullkomlig renhet, då det gått femtio år sedan Andra Vatikankonciliet (1962–1965) avslutades, publicerar Signum denna artikel ur The Tablet. Barmhärtighetens år avslutas den 20 november 2016, Kristus konungens dag.

I en värld full av våld och orättvisor har tre påvar i rad framhållit att svaret på dessa problem är barmhärtighet. Från Johannes Paulus II, som inledde det världsvida utbredandet av budskapet om Den gudomliga barmhärtigheten, via Benedictus XVI, som beskrev barmhärtigheten som evangeliets innersta kärna, till Franciskus, som har utlyst år 2016 som ett heligt år, ett barmhärtighetens jubelår, har de tre påvarna manat Guds folk att vända sina ansikten mot den medlidande Guden.

”Detta är barmhärtighetens tid. Det är viktigt att det trogna lekfolket praktiserar den och bär den in i olika sociala sammanhang. Gå ut!”, sade påven Franciskus i sin predikan vid botandakten i Peterskyrkan den 13 mars. Att påven har valt att det heliga året ska inledas den 8 december, 50-årsdagen för Andra Vatikankonciliets avslutning, tyder på att denna förpliktelse är ett arv från konciliet.

Det är också lika mycket arvet efter S:t Johannes Paulus II, som den 17 augusti 2002 invigde helgedomen i Kraków-Lagiewniki till Den gudomliga barmhärtigheten. Predikan, som han då höll, kan betraktas som hans andliga testamente. ”Vilket stort behov dagens värld har av Guds barmhärtighet”, sade Johannes Paulus II. ”Från varje kontinent tycks ett rop på barmhärtighet stiga upp ur djupen av mänskligt lidande. Där hat och hämndlystnad härskar, där krig medför lidande och död för de oskyldiga, där behövs barmhärtighetens nåd för att försona människors minnen och känslor och åstadkomma fred.”

”Varhelst respekten för liv och mänsklig värdighet saknas behövs Guds barmhärtiga kärlek, i vars ljus vi inser varje människas obeskrivliga värde. Barmhärtighet behövs för att garantera att varje orättvisa i världen kommer att få ett slut i sanningens strålglans.” Johannes Paulus fortsatte sedan med att överlämna världen till Den gudomliga barmhärtigheten och talade om gnistan som kan antända världen: ”Härifrån måste ’gnistan som kommer att förbereda världen för hans återkomst’ utgå. Denna gnista måste tändas av Guds nåd. Denna barmhärtighetens eld måste föras ut i världen. I Guds barmhärtighet kommer världen att finna fred och mänskligheten att finna glädje! Jag överlåter denna uppgift åt er, kära bröder och systrar. Må ni bli barmhärtighetens vittnen!”

Faktum är att dessa ord blev den tändande gnistan som inspirerade ett antal lekmän, präster och biskopar att ta initiativ till den första Apostoliska världskongressen för barmhärtighet. ”Var barmhärtighetens vittnen!” Denna uppmaning från påvens sida kunde inte lämnas ohörd.

Hängivenheten för Kristi barmhärtighet växer över hela världen. Överallt tilltar vördnaden för bilden som målades enligt anvisningarna från S:ta Faustina, som fått en vision av Kristus, där han ber henne att framställa honom med röda och vita strålar som utgår från hans hjärta och orden Jezu – ufam tobie (Jesus, jag litar på dig). Genom ”Barmhärtighetens timme” och ”Den gudomliga barmhärtighetens oavlåtliga radband” har otaliga människor funnit ett nytt sätt att närma sig Johannes Paulus hjärtefråga. Han visade själv vägen genom att kanonisera syster Faustina Kowalska från Kraków, som det nya millenniets första helgon, samtidigt som han införde Den gudomliga barmhärtighetens söndag under det heliga året 2000. Och det verkar som om himlen bekräftade hans angelägenhet genom att kalla honom till hans eviga boning på kvällen före Den gudomliga barmhärtighetens söndag, den 2 april 2005.

Men Johannes Paulus ville inte bara främja fromhet och liturgiska bruk ägnade åt Den gudomliga barmhärtigheten. Han ville att Guds barmhärtighet skulle komma in i människors liv och lidanden, för att förvandla dem. Han hoppades att budskapet om Den gudomliga barmhärtigheten skulle leda till försoning och fred i denna värld som är så fylld av orättvisor, krig, hat och lidande. Han var övertygad om att detta var det enda sättet att uppnå mer barmhärtighet i världen. Och han bars av hoppet om att fredens enda möjlighet finns i att förkunna och att visa barmhärtighet, och han drog slutsatsen att ”endast Den gudomliga barmhärtigheten sätter gränser för ondskan”. Påven Benedictus XVI upprepade ofta dessa ord från sin företrädare, och påven Franciskus tröttnar aldrig på att kalla Den gudomliga barmhärtigheten för försoningens djupa källa.

Men hur kan barmhärtighet besegra ondska? Hur kan den stoppa ondskans och orättvisornas flod? Sitt första besök utanför Vatikanen gjorde påven Franciskus inte vid någon välkänd helgedom i Italien, som Assisi eller Loreto, utan på den lilla ön Lampedusa, inte långt från den nordafrikanska kusten. Den har sedan dess blivit symbolen för Europas flyktingdrama. Otaliga tusentals flyktingar försöker att nå Lampedusa från Nordafrika i enkla båtar för att söka asyl i Italien. Flera hundra har redan förlorat livet under det farliga försöket – de flesta genom drunkning.

Dilemmat är att om Europa hjälper dessa flyktingar, så öppnas slussarna för fler människor att försöka fly till Europa. Om Europa, å andra sidan, omger sig med murar likt ett fort, så kommer dessa försök att bli ännu mer riskabla och farliga, vilket medför att ännu fler människor kommer att dö. Vad innebär det då att visa barmhärtighet i detta fall? Och vilket är förhållandet mellan barmhärtighet och rättvisa?

Barmhärtighet inkluderar rättvisa. Det finns ingen barmhärtighet utan rättvisa. Har vi i det rika Europa glömt att Afrikas fattigdom är priset för Europas välstånd? Europa lägger skamligt litet på utvecklingshjälp och gör skamligt höga vinster på Afrikas rikedomar. Det skulle inte finnas så många afrikanska flyktingar om det fanns mer rättvisa för människorna i Afrika. Afrikaner skulle inte behöva lämna sina hem därför att förnedrande fattigdom tvingar dem till detta, och att riskera livet när de gör det, om villkoren som de tvingas leva under vore mer rättvisa.

Barmhärtighet för flyktingarna som landstiger i Lampedusa – om de inte har drunk­nat innan dess – är en fråga om humanitet. Varje människa i nöd kräver och förtjänar medlidande och hjälp. Medlidande med dem som försöker att nå Lampedusa för att komma in i Europa är också en fråga om rättvisa, eftersom det var Europa som bestal dem på chansen att leva ett normalt liv hemma i sina hemländer.

Barmhärtighet står inte i motsats till rättvisa. Tvärtom kan den hela många sår som orsakats av orättvisa. Varför sade påven Johannes Paulus II: ”Endast Guds barmhärtighet kan sätta gränser för ondska”? Jag menar att man finner svaret i livet hos Jesus Kristus.

I vissa länder, inklusive mitt hemland Österrike, har kyrkan gått igenom en smärtsam reningsprocess under de senaste åren på grund av skandalen med prästers sexuella övergrepp mot barn. Många människor har med rätta vänt sig bort i avsky, och deras tilltro till kyrkan har slagits sönder. Ledda av Kristi ord: ”… sanningen skall göra er fria” (Joh 8:32) har vi biskopar med fasthet försökt vandra botens och sanningens smala väg. Vi har smärtsamt fått lära oss att barmhärtighet som hemlighåller och mörkar sanningen inte är någon äkta barmhärtighet. Det är tvärtom ett barmhärtighetsverk att tala och att avslöja sanningen, men inte genom att namnge och skandalisera som vissa undersökande journalister gör. Än en gång är det Jesus som visar oss hur sanning och barmhärtighet ska kombineras.

Det finns ingen barmhärtighet utan sanning. Men sanning utan barmhärtighet är grym. Det är därför som det är så viktigt att kombinera sanning med barmhärtighet i en försoningsprocess. Varför kan vi vända oss till Jesus med våra tillkortakommanden? Därför att han säger: ”Inte heller jag dömer dig” (Joh 8:11). Det är därför som Kristi begäran är så tydlig: ”Var barmhärtiga, såsom er fader är barmhärtig” (Luk 6:36). Och Jakob, Herrens bror, varnar oss enträget att inte vara obarmhärtiga: ”Domen blir obarmhärtig över den som inte har varit barmhärtig, men barmhärtigheten triumferar över domen” (Jak 2:13).

Det är endast genom att visa barmhärtighet som fred kan komma till stånd, försoning uppnås och förlåtelse erfaras. Dessa exempel uppmuntrar oss att följa vägen för Barmhärtighetens apostolat. Men jag är samtidigt medveten om att något inom mig opponerar sig. Är inte barmhärtighet svaghet? Vad händer om vi talar för mycket om Guds barmhärtighet? Finns det inte då en risk att missgärningar ursäktas alltför lätt och att synden inte längre tas på allvar? Finns det inte en verklig risk att bli för lättsinnig? Jesus utsattes själv för en sådan kritik. Fariséerna anklagade honom för att äta med syndare. Jesu svar har förblivit en ständig utmaning för oss än i dag: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Gå och lär er vad som menas med orden: Barmhärtighet vill jag se och inte offer. Ty jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare” (Matt 9:12–13).

En sak är klar: barmhärtighet är inte billig. Det krävs ofta ett stort mod för att hålla fast vid barmhärtighetens väg i stället för att kräva rättvisa till varje pris. Det är den vägen som Gud själv valde när han blev människa av ren barmhärtighet och dog för oss av ännu större barmhärtighet. Hans uppdrag var och är att föra in Guds barmhärtighet i världen. Det är därför också hans lärjungars uppdrag. Det är kyrkans uppdrag. Må det heliga året 2016 bli ett äkta ”Barmhärtighetsjubileum” i påven Franciskus anda, ett jubileum som kan förändra världen och skänka alla människor ett nytt hopp om fred.

Översättning: Per Lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i The Tablet den 16 maj 2015 och publiceras med utgivarens tillstånd, http://www.thetablet.co.uk/.

Christoph Schönborn är dominikan, kardinal och ärkebiskop av Wien.