Härom veckan, i anslutning till inledningen av Barmhärtighetens år, gav kardinal Gerhard Müller, prefekt för Troskongregationen i Vatikanen, en exklusiv intervju för den engelskspråkiga nyhetstjänsten CNA i vilken han berörde olika aspekter av barmhärtighetens teologi. Här publiceras ett utdrag av samtalet. Den fullständiga intervjun på engelska kan läsas via länken till CNA nedan.
CNA: Vad betyder barmhärtighet för en teolog?
Kardinal Müller: ”Framförallt är ju varje teolog en människa, en döpt person som erfar barmhärtighet precis som alla andra. Utan denna medvetenhet, utan en levande erfarenhet av barmhärtighet skulle de ord vi säger och skriver bara vara en skrällande cymbal, för att parafrasera Paulus. Barmhärtighet är omöjligt att separera från Jesus. Den Jesus som först gör sig känd för oss genom ansiktet hos den familj i vilken vi föds in och sedan i Kyrkans sammanhang, där vi lever. Vi lär känna honom genom Skriften, i sakramenten, genom hans livsgärning, genom alla helgon, mer eller mindre kända, som finns runt omkring oss i varje tid. Men också genom den kyrkliga traditionens lära, med dess teologer och kyrkolärare, i läroämbetets undervisning. […]”
Kardinal Müller beskriver sedan hur teologen ska vara en hjälp i att fördjupa blicken på Guds barmhärtighet och de många sätt som den visar sig på och framhåller att den kan konkretiseras både när någon stödjer oss och korrigerar oss eller påminner oss om att leva i sanningen om vår existens: ”Barmhärtighet är under alla omständigheter för mig ett gudomligt ingripande genom vilket jag med förnyad styrka kallas till det goda och till sanningen […] vilket återskapar mitt liv och fördjupar min relation till Gud så att jag alltmer öppnar mig för det goda i mina bröder och systrar.”
En central aspekt av barmhärtigheten är, fortsätter kardinalen, att den lär oss att se på och älska oss själva och andra med samma perspektiv av ”godhet och sanning” som Jesus själv ser på oss. Han ser därför den sakramentala bikten som en sinnebild för barmhärtigheten:
”Varje gång vi biktar oss kommer vi närmare Herren och går därifrån med hans blick på oss, en blick som är rättvis och god på samma gång, som aldrig ger ’billiga rabatter’ men heller aldrig överger oss och utelämnar oss till vårt elände. Detta är en blick som kräver mycket av oss eftersom den vet att vi kan ge mycket när vi tar emot från honom. […]”
CNA: Gud befriar oss från synd med sin barmhärtighet – är detta den sanna befrielseteologin?
Kardinal Müller: ”Detta är den första befrielseteologin, från vilken många andra kommer. När hjärtat är befriat från synd drar resten av vår person nytta av det. Friheten börjar utvidga sig och anta sina sanna dimensioner, vilka upprätthålls och styrks av förståndet och viljan. Tack vare förlåtelsen och barmhärtigheten lär sig människan att acceptera att hennes frihet börjar med hennes stora beroende av Gud, vilket i sin tur är grund för tacksamheten, för att inse att allt hon har inte är hennes egen rätt utan en gåva, och att älska det goda och sanna mer än den egna bekvämligheten och de egna omedelbara fördelarna, att sträva efter ett liv utan slut. Det är att älska det himmelska redan här på jorden. Alla barmhärtighetsverk, både de kroppsliga och andliga, som kyrkan lär oss, spårar sitt ursprung tillbaka hit: vi kan visa barmhärtighet bara för att vi först har mottagit den! […] Men barmhärtighet är inte någon allmän fri marknad av att älska varandra. När Gud bryter in i människans liv efter vad människan tillåter, tenderar det att förändra också sättet hon ser saker och ting, hennes hållning, kriterierna för hennes handlingar, och därmed hennes beteende. […]”
Kardinal Müller går sedan mer specifikt in på det teologiska utvecklingsarbetet i kyrkan och i Troskongregationen liksom i den Internationella teologkommissionen, som han också leder. Han understryker vikten av att den teologiska definitionen och visionen ”återspeglar kyrkans universella karaktär och sätter denna i verket, också därför att teologin står i troslärans tjänst som i sin tur står i själavårdens tjänst […] Detta är en oavbruten kedja: teologi, troslära och själavård, i vilken trosläran har en särställning då den auktoritativt visar vägen för teologin och hela det pastorala arbetet.”
Teologkommissionen, berättar kardinalen vidare, fördjupar just nu studiet av några teman som särskilt ligger påven Franciskus varmt om hjärtat, som exempelvis synodalitet, det vill säga förutsättningarna för hela kyrkans gemensamma vandring med Herren, relationen mellan tro och sakrament, som bland annat berördes i den nyligt genomförda familjesynoden, men också religionsfrihet i en tid av så många förföljelser av kristna. Syftet, säger han, är att kyrkan ska ”se med allt större sanning på vissa centrala områden i hennes liv, eftersom barmhärtighet inte slutar med en gest av förlåtelse utan är en kraft för en förnyelse som omfattar hela ens liv!”
CNA: Hur kan man vara barmhärtig och samtidigt rätta felaktiga trosuppfattningar hos andra?
Kardinal Müller: ”Hur kan en förälder vara barmhärtig och rätta barnen? I verkligheten är det ju så att om till exempel en far inte rättar sina barn utan rättfärdigar eller bagatelliserar deras misstag skulle han faktiskt inte älska dem och faktiskt driva dem till katastrof. Slutligen, en far som inte hjälper sina barn att inse sina misstag kan nog inte uppskatta dem och litar inte på deras förmåga att lära och förändras. Barmhärtigheten har, inskriven i sitt väsen, kärlek och sanning som oskiljaktiga från varandra. […] Barmhärtighet är därmed själva motsatsen till laissez-faire, annars skulle den inte återspegla Guds förhållningssätt till människan: det räcker att läsa evangeliet och se hur Jesus agerade, han som var god utan att göra billiga eftergifter i fråga om sanningen.”
Müller beskriver sedan hur troslärans och doktrinernas uppgift är att hjälpa oss troende att förstå sanningen för att kunna acceptera och omfatta den i dess helhet. Han påpekar att det i kyrkan i vår tid finns en trötthet inför att förstå vikten och nyttan av lära och doktriner, beroende framförallt på att tidsandan föredrar vad som är materiellt och konkret gripbart och på att trosläran många gånger förmedlas som ett slags ”abstrakt uppsättning av idéer som förstelnar och fängslar livets rikedom, när det ju i själva verket är så att doktrinerna för oss kristna inte ytterst handlar om idéer om Gud och hans frälsning, utan om Guds liv och hans ’inbrytning’ i människans liv: så blir de till hjälp för att förstå vem Gud är och vad hans erbjudande om frälsning betyder konkret i en människas liv.” Kardinalen menar att förståelsen för detta kräver ett ”ödmjukt förnuft” som inser att det inte är måttstocken för allt som finns och att moderniteten olyckligtvis, vid sidan av allt det goda den inneburit, tycks ha berövat oss den ödmjukheten. […]
CNA: Vilka förhoppningar har du personligen på detta Barmhärtighetens år?
Kardinal Müller: ”Jag önskar att kyrkan och vi alla ska kunna följa Jesus med större trohet så att vi inte längre förblir fångar i vår skörhet och vårt elände, utan bättre kan tjäna våra bröder och systrar både i och utanför kyrkan. För hela världen behöver Kristus, behöver befrias och förnyas av hans kärlek. Barmhärtigheten är en nåd som kommer från Gud och förändrar våra liv: den ser oss precis som vi är men låter oss inte förbli som vi är. Tack gode Gud för det! Detta är vad jag hoppas på mest för mitt liv liksom för kyrkan och hela världen: att få fortsätta erfara denna kärlek som inte gör det lätt för oss, utan öppnar våra hjärtan på vid gavel och förändrar oss.”