Patti Smith går till botten med livet

Patti-Smith-foto-Emma-Lundström

Jag tycker så mycket om Patti Smiths nya roman M Train att jag vill ringa upp henne och prata en stund. Men precis som hon i boken beslutar sig för att inte ringa upp Haruki Murakami efter att ha blivit besatt av hans roman Fågeln som vrider upp världen, bestämmer också jag mig för att låta telefonen vara och istället skriva en liten hyllningstext.

Det är något alldeles speciellt med en människa som hela tiden ser ett poetiskt djup i tillvaron. Patti Smith är en sådan människa. Hon gör vardagen till något heligt, ett oändligt rum mättat med små och stora betydelser, med mening. Nästan ännu mer så i den nya boken än i den förra, Just Kids. Delvis är det som att läsa en dagbok. Att följa den för många ikoniska musikern och konstnärens vardag som den såg ut för bara något år sedan, när orkanen Sandy slog ut New York. Vardagen för en person som närmar sig de sjuttio och har levt ett liv som lämnat kvar så många starka minnen att det ibland är svårt för personen ifråga att komma upp till ytan, till det som är just nu. Drömmar och minnesbilder väver sig in i dagens verklighet och binder ihop nu och då, fantasi och realitet till en fantastisk ström av ord som känns som hemma.

Här är en kvinna som inte sticker under stol med någonting. Som är ärlig med livets ofrånkomligheter. Som vet att hon kommer att sörja den tidiga förlusten av sin livskamrat till den dag hon själv inte finns längre. Som hyllar Henning Mankell och älskar nästan alla svenska och brittiska deckare som utspelar sig i en grå, bister och vankelmodig miljö. Som drömmer starka drömmar och vet att hon på många sätt alltid kommer att vara den lilla taniga flickan med knotiga knän som leder de yngre syskonen i spännande äventyrslekar.M Train.
Patti Smith skriver om det förlorade och det som återstår. Hon bygger en värld av minnen, drömmar och glömska. En värld av polarforskare som omkommer i snön mitt under en expedition och av känslan som vilar över den mexikanska konstnären Frida Kahlos rum i Casa Azul, det blå huset i Coyoacán. Varje ögonblick har en slags innebörd. Det finns tecken att tolka och det som sägs i drömmarna har resonans i det vakna tillståndets märklighet där balansen aldrig är given utan hela tiden måste eftersträvas. Glädjen och välmågan är tillstånd som är svåra att nå, de ligger bortom en dov barriär av tankar och förnimmelser som inte ler. Patti Smith vet att livet har många tårar.

Men för den skull är det inte en sorglig bok. Det är en bok som är som en vän. Det är också en bok om böckernas betydelse i ett liv. Om att ha böcker till vänner, att vårda och vörda dem. Patti Smith blir besatt av vissa böcker. Men inte bara det. När det gäller Murakamis Fågeln som vrider upp världen blir hon till och med besatt av den övergivna fastigheten som utgör en central del i boken. Hon vill hitta den, köpa den, ta hand om den. En önskan som inte rinner ut i sanden utan leder till en annan övergiven fastighet, om än inte i Japan utan i Rockaway, New York.
När Patti Smith beskriver sin starka motvilja mot lösa trådar, sin enorma vilja att gå till botten med saker och ting, förstår jag henne fullständigt. Precis som hon kan jag ligga vaken och grubbla över oavslutade eller missade bitar i böcker, filmer och tv-serier. Jag vill ha hela bilden, gå till botten med det som fattas. Det är en slags fanatisk vilja att förstå. Sig själv, andra människor och världen. Som drivkraft är den stark och jag tänker mig att Patti Smith använder sig av den viljan för att skapa all den musik, de texter och bilder som gör henne till den ikon hon är.

Text och foto:
Emma Lundström