”Visst finns klassamhället kvar”

– Livet som chaufför för en överklassfamilj på 1920-talet var nog betydligt hårdare i verkligheten än vad som visas i serien. Men annars är det en träffsäker skildring.

Det säger skådespelaren Allen Leech och lutar sig tillbaka i fåtöljen i den väldiga hotellsviten på den exklusiva adressen intill Birger Jarslgatan på Östermalm i Stockholm.

Få tv-serier har engagerat sina tittare på samma sätt som Downton Abbey. Historien om den stockkonservativa familjen Crawleys kamp för att behålla sina privilegier i ett Storbritannien där arbetarrörelsen sakta börjar vinna mark har blivit en av de mest framgångsrika tv-produktionerna någonsin.

Vecka efter vecka har den setts över hela världen. Vid sidan av oförglömliga skådespelarprestationer, invecklade intriger och ett fantastiskt kostymdrama döljer sig också en berättelse om ett klassamhälle med avgrundsdjupa klyftor. En berättelse om världen sedd genom de åldrande väggarna på ett slott där hierarkierna, inte sällan försvarade också av tjänstefolket längst ned, följer de väldiga våningsplanen från högsta torn till dess mörka och fuktiga källare bland köksredskap, diskberg och uppgivenhet.

Allen Leech spelar rollen som den sympatiske chauffören Tom Branson. Den irländska revolutionären som efter en längre tids flirt med Crawley-klanens yngsta dotter Sybil lyckas gifta in sig i familjen och så småningom även få en betydande roll som förvaltare av de enorma ägorna.

Vi sätter oss på varsin sida av det runda bordet mitt i rummet. Allen Leech är välkammad och ser ut ungefär som på tv. Nu återstår det endast en julspecial innan serien avslutas och dörrarna stängs för gott.

– Det är lite sorgligt faktiskt. Vi har gjort en fantastisk resa ihop alla vi som jobbat med det här. Från starten med en budget på nästan ingenting till en global framgångssaga. Och min karaktär har varit underbar att spela. Samtidigt tycker jag att det är rätt, man ska sluta medan folk fortfarande vill ha mer, säger han.

Vad tror du det är som har gjort serien så populär? Det är trots allt en historia som ytterst få kan identifiera sig med.

– Jag tror det beror på flera saker. Dels så klart på den fascination som finns över den här tiden, Storbritanniens tidiga 1900-talshistoria. Den är visserligen främmande för de flesta men Julian (Fellowes, seriens skapare, redaktörens anmärkning) hade ju redan från början ett fantastiskt manus och var väldigt smart när han skrev.  För det handlar ju inte bara om familjen utan följer hela pyramiden nedåt i huset. Från Lord Grantham och hans problem ned till Daisy i köket, alla tillåts ta lika mycket plats.

Din egen roll då. En irländsk socialist som blir kär i en adelstjej och gifter in sig i familjen han jobbar åt. Hade det varit möjligt i verkligheten?

– En jättebra fråga. Vi fick ju naturligtvis läsa om liknande händelse när vi jobbade och det finns faktiskt ett sådant exempel hämtat ur verkligheten. Där det unga paret aldrig välkomnades tillbaka igen. Deras relation lämnade ett stort ärr i familjen. Så ärligt talat – jag tror att det hade varit extremt svårt i verkligheten.

En sak som jag tycker är lite rolig, och som jag nästan skäms för att erkänna, är ju att jag som socialist ändå sitter där framför tv:n och skruvar på mig när tjänstefolket tar ton. Jag upptäcker liksom hur jag hejar på den aristokratiska familjen och inte vill att de ska bli störda av de där nya idéerna om rättvisa som då och då bubblar upp.

– Haha, det där är faktiskt jättekul! Du som socialist alltså, men ja, jag förstår. Och det beror väl på Julians manus, han är helt magisk på att bygga upp karaktärer som alla kan känna igen sig i. Och känna sympati för, oavsett vilka de egentligen är.

Du är själv född i Irland, precis som din karaktär Tom Branson, men bor sedan lång tid tillbaka i London. Finns den här typen av överklass kvar i Storbritannien i dag?

– Absolut det gör den, även om det ser ut på ett lite annorlunda vis. Klassamhället finns definitivt kvar, det är bara att titta på hur det ser ut i norra jämfört med södra England så blir det väldigt tydligt. Det handlar om enorma skillnader. Däremot tror jag de politiska skillnaderna var större på 1920-talet, med Labour och Tories som stod längre ifrån varandra och representerade helt olika saker. I dag har de närmat sig varandra och samlats i mitten.

Du har spelat den här rollen i fem år nu. Skulle du vilja byta liv med Tom Branson?

– Oj. Visst vore det fascinerande att få åka tillbaka i tiden, men jag tror att livet som chaufför, och irländare i Storbritannien, var betydligt hårdare i verkligheten än som vi ser det på tv. Tjänstefolket hade det nog inget vidare. Så nej, jag skulle inte vilja byta.

Nu återstår det bara ett avsnitt, sedan är allt över. Hur känns det?

– Allt är ju redan inspelat och vårt jobb är slut. Men samtidigt som det känns lite sorgligt är det också en enorm stolthet för att vi lyckats hålla uppe intresset för den här serien så länge.

Kommer du att sakna det?

– Så klart kommer jag att sakna alla människor och den speciella känslan som fanns mellan oss.

Det måste vara svårt att kliva ur rollen som Tom Branson, du är väldigt förknippad med honom.

– Så är det ju naturligtvis. Serien har betytt enormt mycket för mig och gett mig massor av nya möjligheter. Bara det att jag sitter här i Sverige och pratar med dig är häftigt, men det är också dags att gå vidare. Just nu läser jag olika manus och vill naturligtvis fortsätta som skådespelare, oavsett om det handlar om film, teater eller tv.