”Påven misstar sig”. Så rubricerades en debattartikel i den tyska tidskriften Die Zeit (nr 47, 18/11 2015) där den peruanske ekonomen och tidigare centralbankschefen i Peru, Hernando de Soto, går till rätta med utgångspunkterna för påven Franciskus ekonomiska program.
De Soto beundrar påvens kamp mot orättvisor och för de fattigas sak. När påven på sina resor i USA och Latinamerika uttalat att globaliseringen ökar välståndet runt om i världen men också medför växande orättvisor och nya former av fattigdom, säger sig de Soto ”nästan dela påvens slutsatser”. Men han ser en kontrast mellan vad påven Franciskus säger i tal och predikningar och innehållet i de encyklikor och andra skrifter som bär hans namn. Påvens skrifter är influerade av globaliseringskritiska premisser eller postulat av marxistiskt ursprung som måste ifrågasättas, enligt Hernando de Soto. Han har identifierat fyra sådana postulat.
Det första postulatet innebär att kapitalismen och marknadsekonomin leder till ökad fattigdom och är dömda att gå under. I den senaste encyklikan Laudato si (Lovad vare du) kapitel 6, avsnitt 52, beskrivs kapitalismen som ”ett strukturellt perverst system av kommersiella relationer och ägande” som berövar fattiga nationer och kommande generationer det som de behöver för deras överlevnad. De Soto vänder sig mot denna föreställning som han menar är baserad på materiella förhållanden från 1800-talet som nu är överspelade. Förutsägelsen om kapitalismens undergång har helt enkelt visat sig inte stämma.
Enligt det andra postulatet är det ett samhälles kultur, till exempel dess idéer och sedvänjor, som betingar och bör bestämma dess politiska och ekonomiska förhållanden. De Soto hävdar tvärtom att utvecklingen visat att välstånd kan skapas i vilket samhälle som helst om man bara börjar tillämpa de marknadsbaserade metoder för produktion och handel som visat sig fungera på andra håll. Globaliseringen medger en internationell arbetsfördelning i produktionen av varor och tjänster som ökar den ekonomiska tillväxten. Att denna tillväxt inte automatiskt ger den jämna inkomstfördelning som må vara önskvärd är något som kan lösas genom lagstiftning, till exempel via beskattning.
Det tredje postulatet är föreställningen att det bara är de rika som åtnjuter inkomster från kapital. Hernando de Soto anser att detta är en missuppfattning och citerar fallstudier som visar att en stor del av de fattiga i tredje världen faktiskt snarare är fattiga småföretagare och kapitalägare. De får inte sin inkomst så mycket från lön för utfört arbete som från sin egen insats av kapital och tid. De äger företag, bostäder och mark men kan inte omsätta och nyttiggöra detta kapital, eftersom det saknas en fungerande äganderätt. Att dessa människor är fattiga beror på att de inte tryggt kan disponera sina tillgångar och inkomsten från kapitalet, eftersom ägandet inte är juridiskt säkerställt.
Det fjärde postulatet utsäger att kapital (och därmed ekonomiskt värde) uppstår genom exploatering eller utsugning av arbetskraften. de Soto förnekar inte att människor exploateras men har två invändningar mot postulatet. Dels drabbas inte bara arbetstagare av exploatering utan även stora såväl som små kapitalägare, vars äganderätt inte alltid upprätthålls eller respekteras av statsmakterna. Dels, och det är den viktigare invändningen, skapas numera ekonomisk tillväxt (och därmed uppbyggandet av värde eller kapital) inte bara genom insats av traditionella produktionsfaktorer som arbetskraft och kapital. En allt viktigare tillväxtskapande kraft består i att små och outnyttjade resurser i ekonomin såsom kunskap, idéer, information och dataprogram kombineras ihop till nya, mer komplexa helheter med vidsträckta användningsmöjligheter. Dessa kombinationer uppstår i det fria utbytet mellan människor, vars främsta resurser är idéer, och det värde som skapas i kombinationerna kan tillerkännas äganderätt och dokumenteras i form av värdepapper som av lagstiftningen ges rättsligt skydd. Exempel på sådana framgångsrika kombinationer i stor skala är teknologier som Internet och systemen för flygnavigation.
Efter argumentationen mot de marxistiskt influerade premisserna i påvens skrifter övergår de Soto i artikeln till en plädering för globaliseringen. Enligt hans uppfattning är det som just nu pågår en historisk transformation; globaliseringen motsvarar för resten av världen vad den industriella revolutionen på 1800-talet betydde för västvärlden. Mycket stort välstånd och ökade inkomster uppstår när människorna övergår från en sluten och småskålig metod för produktion till en näringsverksamhet inom ramen för en vidare och i förlängningen global arbetsfördelning på marknadsekonomiska grunder. Processen är smärtsam och skapar inkomstskillnader som kan uppfattas som orättvisa men den kan inte stoppas.
När västvärlden för drygt hundra år sedan befann sig i samma spänningsfält mellan snabb tillväxt och ökande ojämlikhet ledde det till att marknadskapitalismen utmanades av kommunismen som växte fram som konkurrerande samhällssystem. I slutänden segrade dock som bekant marknadsekonomin, vilket de Soto menar i hög grad berodde på att de flesta medborgare fick juridisk äganderätt och andra instrument för att under ordnade former kunna bedriva näringsverksamhet. Detta gjorde det möjligt att trygga och förmera egendom, vilket i sin tur befrämjade den ekonomiska utvecklingen.
Med dessa observationer som utgångspunkt gör Hernando de Soto sin egen tolkning av innebörden av påve Franciskus uttalanden, till exempel i predikan i New York den 26 september 2015, om att vi ska inkludera alla de utsatta människor som verkar sakna hemortsrätt hos oss eller som är andra klassens medborgare.
I dag saknar omkring fem miljarder av jordens befolkning på 7,3 miljarder det juridiska skydd för sin äganderätt som skulle göra det möjligt för dem att av egen kraft bygga upp ett eget välstånd. Bakgrunden är ett tragiskt förbiseende när internationella konventioner för handel och ekonomisk utveckling utformades efter andra världskriget. Fokus låg då på fast penningvärde, fri handel och klart definierade standarder. Man antog att äganderätt och andra avtalsrättigheter för de fattiga i världen skulle växa fram av sig själva som vildblommor. Men det var ett misstag. Formella rättigheter kommer inte av naturen utan måste skapas genom lagstiftning.
De Sotos recept mot ojämlikheten är därmed inte att begränsa globaliseringen utan att göra det möjligt för majoriteten av jordens invånare att skaffa sig äganderätt som i form av värdepapper, till exempel aktier, kan handlas på en marknad. Dessa värdepapper kan sedan användas för att finansiera utvecklingen av affärsidéer genom att fungera som säkerhet för upptagande av lån eller som placeringsinstrument vid anskaffning av riskkapital.
Hittills har påven Franciskus vinnlagt sig om att besvara en fråga som ställts av marxister: Varför har så få så mycket? I den redliga debatt som påven sagt sig efterlysa vill Hernando de Soto ställa en annan fråga som kan leda till ett svar som är mer relevant för den verklighet vi lever i: Varför har så många så lite?
Red. 2016-01-04
Artikeln i dess helhet på tyska i Die Zeit finns via denna länk