Vi har inte mindre tid i dag än förr, vi är bara bättre på att slösa bort den.
Många är de som tror att vi kommer att få mer tid i takt med att välståndet ökar.
Med ökad produktivitet är vi i dag mångdubbelt effektivare på att tillverka saker än för bara några generationer sedan.
Dagens teknologi gör att vi inte behöver slita lika hårt för brödfödan och då borde vi kunna arbeta mindre och i stället få tid att ta tillvara livets alla glädjeämnen, umgås, skapa och förverkliga oss själva.
Karl Marx och John Maynard Keynes tillhör de mer kända personer som tänkt i dessa banor. Denna mer tidsrika tillvaro har dock envist vägrat att infinna sig.
Sedan 1950 har produktionen i Sverige, mätt som BNP per capita, nästan fyrdubblats, men mer tid har vi knappast fått. Snarare tvärtom.
Trots att vi i dag är rikare än någonsin verkar tidsbristen större än någonsin tidigare med livspussel, stress och fyllda kalendrar.
Den svenske ekonomen och moderaten Staffan Burenstam Linder var en av de första att göra en ekonomisk analys av hur vi använder tiden.
I den än i dag lika aktuella boken Den rastlösa välfärdsmänniskan från 1969 förklarar han paradoxen varför den ekonomiska tillväxten inte gett oss mer tid.
Vår förbättrade produktivitet på arbetet frigör inte tid, tvärtom driver den upp tempot i samhället och gör att vi blir alltmer stressade på vår fritid. När man väl tänker på det är det egentligen ganska självklart.
När inkomsterna stiger och välståndet ökar kan vi köpa allt fler saker varje år, men ett år är fortfarande bara 365 dagar.
Tiden blir därmed en allt knappare resurs i förhållande till de varor vi har möjlighet att fylla den med. Inte konstigt om vi känner oss stressade.
Det är inte så att vi fått mindre tid i sig. Tvärtom finns det en trend i den rikare delen av världen mot en ökad fritid.
Enligt SCB:s tidsanvändningsundersökningar minskade den totala arbetstiden (betalt och obetalt arbete) med en dryg halvtimme i Sverige mellan 1990 och 2010.
Under samma period ökade fritiden någon kvart, till cirka fem timmar per dag, och medellivslängden ökade dessutom några år.
Men denna ökning av tiden förslår inte långt mot de disponibla inkomsterna – som ökade bortåt 50 procent under samma tidsperiod.
Denna välståndsökning har förstås inte kommit alla till lika stor del, men överlag kan en vanlig person i dag konsumera mer varor än för ett par decennier sedan utan att ha så värst mycket mer tid för att göra det.
När tiden på detta sätt blir allt värdefullare gäller det att hushålla bättre med den. En given metod för att effektivisera fritiden är att använda mer av relativt billigare varor, helst flera saker samtidigt.
I stället för att bara titta på tv (den överlägset största fritidsaktiviteten i Sverige) kan man titta på Netflix på sin smarta platt-tv samtidigt som man kollar mejlen i mobilen, äter hämtmat och dricker amaronevin.
Att lukta på blommor under korkekar är inget tidsfördriv för en rastlös välfärdsmänniska.
En mycket viktig observation som Burenstam Linder gjorde är att det tar tid att konsumera.
De där teaterbiljetterna får ju enbart ett värde om vi också har tid att se pjäsen och vad är det för glädje med ett tv-spel som bara står och samlar damm? Eftersom prylar kräver tid blir vi också stressade av dem – de nya skidorna måste vallas och den överfulla bokhyllan borde rensas.
Tiden blir alltså alltmer dyrbar och för att kunna utnyttja den så effektivt som möjligt fyller vi den med prylar, vilka i sig stjäl tid. Shopping och tidsbrist är på så sätt två sidor av samma mynt.
En möjlighet att komma ur detta är förstås att hoppa av ekorrhjulet, minska sin konsumtion och få mer tid. Nackdelen är att det då i stället är pengar som blir bristvaran.
Någon större rörelse mot en sådan livsstil är svår att se, även om det finns en trend mot att ha köpfria år. De som haft det säger sig också ha fått mer tid när de dragit ned på shopping och prylar.
Generellt finns det dock inga tecken på att vårt intresse för att konsumera skulle avta, lika lite som att vi skulle få mer tid. Den där drömmen om att ha sina materiella behov tillfredsställda och samtidigt gott om tid är lika avlägsen som någonsin.
Såväl tid som pengar är knappa resurser, som det inte verkar gå att få tillräckligt av. Det är hela tiden en avvägning, har man mycket av det ena ökar den relativa bristen på det andra. Tid må vara pengar, men pengar kan inte köpa tid.
Johan Bahlenberg är journalist
Publicerad i #6 2015 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. En prenumeration av tidningen kan tecknas här »