”Och en positiv självbild behöver vi, både som individer och som gemenskap”

Mina svärföräldrars hus ligger i en stilla parisförort och den lokala synagogan är bara några gator bort. Trots att det var en vecka efter att 130 människor mördats av islamister och det var mindre än ett år sen massakern mot Charlie Hebdos redaktion, då också en judisk kosherbutik attackerades och fyra kunder mördades, tyckte vi inte att det fanns någon anledning att oroa oss för en fem minuters promenad längs stilla villagator. Därför bar jag och mina söner den traditionella judiska klädsel vi brukar ha på sabbaten. Men under den promenaden sa min svåger att i Frankrike handlar det inte enbart om fruktan för jihadister.

Fransmän tycker illa om att man i yttre attribut visar att man tillhör en annan kultur än den franska. Det där fick mig att haja till. Jag bor i England och har min klädsel på sabbaten, men inte när jag är i Sverige. Det syns visserligen på mig att jag är ortodox jude, eftersom jag alltid täcker huvudet och har otrimmat skägg. Jag har aldrig upplevt några som helst problem med det i Sverige. Men att i Sverige bära en uppenbart annorlunda klädsel tas inte alltid väl upp. Och jag har ingen anledning att vilja gå runt och irritera mina medmänniskor. Därför låter jag bli. Och hade jag alltså i förväg tänkt på att Frankrike är likt Sverige i det avseendet, hade jag av hänsyn till fransmän – och alltså inte av hänsyn till blodtörstiga mördare – inte heller gjort det i Paris. Det blev många anledningar till jämförande samtal i sorgehuset kusinerna emellan.

Min artonåriga dotter berättade att flera av hennes kusiner hade blivit mycket förvånade när hon som en ren självklarhet talat om att på det ortodoxa judiska flickseminariet i Manchester, där hon studerar, har hon muslimska lärarinnor, flera med hijab, som ibland avbryter lektionen för att be. När vi var hemkomna igen diskuterade jag med min fru intrycken från resan till Paris och min fru sa att när man återvänder från Frankrike lär man sig uppskatta hur friktionsfritt och lätt det multikulturella livet i England fungerar, hur naturligt det är att människor tillhörande olika kulturer och religioner arbetar tillsammans, hur man tar hänsyn till varandra och lever sida vid sida utan konflikter. Med detta vill jag inte ha sagt att det multikulturella Storbritannien skulle sakna konflikter. Men att konflikterna är färre och vardagslivet fungerar bättre än i många andra länder är min helt ovetenskapliga erfarenhet.

Jag trivs alltså med att leva i ett mångkulturellt samhälle. Men jag är starkt kritisk till mångkulturalismen, det vill säga den ideologi som menar att det mångkulturella samhället är eftersträvansvärt. I Sverige vill vi vara världsbäst på flyktingmottagning och invandrarpolitik, men vi är samtidigt urdåliga på integration. Vi visar oss i opinionsundersökningar vara bland jordens minst rasistiska folk, men personer med avvikande namn eller utseenden har påfallande svårt att få arbete. För att råda bot på det fastslog regeringen 1997: ”Integrationsprocesserna är ömsesidiga i den bemärkelsen att alla är delaktiga och medansvariga i dem och alla måste bidra. Integration är inte endast en fråga om och för invandrare. I ett samhälle med etnisk och kulturell mångfald bör människor komplettera varandra och ömsesidigt bidra med sin kompetens och livserfarenhet för att den potential som finns i mångfalden skall frigöras och komma till användning. Segregation, självvald eller påtvingad, är därför lika lite önskvärd som påtvingad assimilation.” Här står alltså att påtvingad assimilation inte är önskvärd, men integration är inte endast en fråga för invandrare, utan alla är medansvariga och ”måste bidra”. I klartext innebär detta alltså att det monokulturella samhället skall påtvingas multikultur. Påtvingad assimilering är inte önskvärd, men resultatet blir ju en påtvingad assimilering av majoritetssamhällets kultur in i mångkulturen. Det går inte att undvika att en svensk text som denna är nedvärderande mot svensk kultur.

Svensken skall maka på sig och inte stå i vägen för mångkulturen. Att politik av detta slag inbjuder till att det Nietzsche kallade ”ressentiment” – en känsla av irritation, förolämpning och hämndbegär – breder ut sig, bland majoritetsbefolkningen, ser jag som oundvikligt. Att ressentimentet främst uppstår bland majoritetsbefolkningens förlorare är lika självklart. När detta sen följs av fördömelse från de bättre etablerade, utfrysning och i många fall av offentlig förödmjukelse – allt givetvis i bästa välmening – uppstår en farlig splittring av samhället. En politik som går ut på att tvinga en majoritet att rätta sig efter minoriteter måste formuleras så att majoriteten känner att den har något att vinna på detta. I Sverige har mångkulturen gjorts till ett myndigheternas projekt mot befolkningen. Befolkningen beordras att maka på sig, för att göra plats för mångkulturen. Ingen frågar efter den ”kompetens och livserfarenhet” som majoritetssvensken har. I stället har det blivit en officiell ”sanning” att det inte finns någon svensk kultur. Storbritannien och Sverige påminner mycket om varandra, men i ett avseende är skillnaden betydande. I Sverige hade kyrkan under århundraden en mycket stark ställning. Den agerade moralisk polis. Prästens inflytande i lokalsamhället var mycket stor.

Avvikaren, vare sig det handlade om religiösa fritänkare eller de som visade avvikande kulturellt eller – ännu värre – sexuellt mönster, kunde förföljas med mycket hårda medel. Det fanns en uttalad politik att människor skulle vara lika, för att förhindra det man kallade ”förargelse” eller ”sedernas upplösning”. Den klassiska retoriska fråga som svenskar ställer inför ett avvikande beteende är mycket avslöjande: -Hur skulle det se ut, om alla gjorde så? Alla gör ju inte som avvikaren, så frågan är meningslös. Men den visar att det avvikande beteendet ses som ett hot, eftersom det outtalat här finns en tanke att om alla gör så, men en gör si, måste alla andra också göra si. Varför? Sannolikt finns här en annan outtalad tanke, att enigheten måste bevaras. Börjar någon alltså göra si i stället för så, måste alla andra följa efter, för att kaos inte skall drabba samhället. Även om kyrkans roll som uppfostrare numera är historia, kom den att under många år – delvis ännu – efterträdas av staten. Detta är en orsak till den svenska konsensuskulturen. I Storbritannien var den anglikanska kyrkan svag i jämförelse med den svenska kyrkan. Den spelade inte alls samma roll som kulturell likriktare. Andra samhällsinstitutioner verkar ha premierat originaliteten. Avvikaren sågs inte som ett hot, utan snarare som en folkhjälte. När stora invandrargrupper började komma till Storbritannien innebar det konflikter, ibland rent av våldsamma. Men i vardagslivets samarbete olika människor emellan var sannolikt Storbritannien genom denna kulturella skillnad mot Sverige bättre ägnat att bli ett fungerande mångkulturellt samhälle. Vill man skapa ett verkligt inkluderande samhälle måste man göra tvärt emot det svenska receptet att förneka svensk kultur och samtidigt försöka tvinga svensken att assimilera sig in i det mångkulturella. Om man bejakar det egna kulturarvet får majoritetssvensken ”kompetens och livserfarenhet” att bidra med. Mångkulturen är inte något vi kan välja eller avstå från, eftersom det är ett faktum att människor av olika bakgrund numera lever tillsammans. Men en glädje för den svenska kulturen kan skapa en positiv självbild för svenskar. Och en positiv självbild behöver vi, både som individer och som gemenskap.