Historien på repeat

Så ligger det här framför oss – ett alldeles nytt krispigt år fullt av möjligheter. Vi när förhoppningar, spinner drömmar. Men under lagret av nyfallen snö vi trampar till våra lönearbeten är marken lika grusig som vanligt; mycket lite har gjorts åt de höga halterna av radon i Stockholms tunnelbana och de enorma groparna i i Norrlands inlands vägar.

För varje år som går är känslan av déjà vu allt svårare att skaka av sig, igenkänningen av politiska utspel och snabbt brutna nyårslöften är slående. Man bläddrar i tidningar, ser nyhetsutsändningar – och det är krig, klimatkatastrofer och arbetsköpare som kör fulspel som om det var 1914, -31, -79, -91 eller 2013. Och jag kan inte låta bli att fascineras över hur vi trots denna vetskap frivilligt gör oss till guldfiskar med trött, historielöst hopp om att förändringen ska komma av sig själv.

På redaktionen talar vi ibland under arbetets gång om allmänhetens korta minne i förhållande till nyhetshändelser. På morgonmötet diskuterar vi vad som hänt på hemmaplan och ute i vida världen och allt tycks gå runt, komma åter. Ökad repression där och där, försök till inskränkning av strejkrätten, ”hur många arbetare hade dött, sa ni?”, högern vann, vänstern svek, ingen städade upp oljan i havet.

Ibland försöker vi skratta bort eländet och gråtklumparna i halsen. Som vid den här tidningens pressläggning när min arbetskamrat Axel mitt i allt påminner om hur nationalklenoden Carola Häggkvist på 90-talet föll i tungomål och falsettskrik. ”Det är underbart med korrigering! Det är underbart med auktoritet!”, sjungropar han småskrattandes, varpå jag upplyser om att hon även hade med sig dyra parfymer till de hjälpbehövande på Haiti efter jordbävningskatastrofen 2010. Sådant tycks glömt när det handlar om att ge henne prime time att berätta om sin godhet och karriär. På samma vis som den mot hjälpbehövande hårdföre statsminister Löfven med största sannolikhet kommer att få tala om allas lika värde lagom till första maj.

Jag tror tyvärr inte så mycket på det där krispiga 2016 om vi inte kollektivt visar att vi vägrar att simma omkring där var och en i våra glasskålar. Här på Arbetaren innebär våren stora förändringar som kommer att märkas för er läsare. Förhoppningen med övergången till tvådagars webbtidning och månadsmagasin är att vi ännu bättre ska lyckas bryta igenom det mediebrus som i dagsläget hej vilt blandar kapitalets propaganda för klassamhället med sensationsjournalistik.

Jag hoppas att vi med ert stöd ska kunna fortsätta granska arbetsköpare och samhällsstrukturer, blottlägga ojämlikhet och maktmissbruk, påminna om historien och på så vis ge och vara en kraft för att mobilisera på arbetsplatser, i bostadsområden, i städer och på landsbygd. Det är bara tillsammans vi kan göra verklighet av den svenska regeringsformens första kapitels första paragraf.