Inför ett nytt år, såväl i kyrkan som annorstädes, finns det skäl att ta ställning till tidigare händelseförlopp och utvärdera framtida utsikter. I takt med att julfirandet avtar och aktiviteterna i kurian i Vatikanen återgår till det normala, riktas blickarna mot påven Franciskus i början på en period som lovar att bli de avgörande tolv månaderna i hans pontifikat.
Om mindre än tre månader går hans ämbetsperiod in på sitt fjärde år, en period som på många sätt varit dramatisk och oförutsägbar. Under det nyss avslutade året har hans teologiska och pastorala synsätt blivit klarare och hans vision och prioriteringar i ledningen av kyrkan kommit att bli mera fokuserade.
Jorge Mario Bergoglio, som var föga känd utanför Argentina före den 13 mars 2013, förbryllade många påvliga kommentatorer. En noggrann granskning av hans beslut och offentliga uttalanden, i förening med vittnesbörd från dem som kände honom väl, har nu möjliggjort en någorlunda sammanhängande berättelse utan att fördenskull förminska hans förmåga att överraska. Under 2016 står han inför ett antal beslut som kommer att bli avgörande för hur denna berättelse mycket väl kan komma att få sin slutgiltiga form.
En sak som var säker redan från början var att valet av Franciskus delvis avgjordes av en växande konsensus bland kardinalerna att den romerska kurian var i behov av en djup och genomgripande reform. Den nedgång som Johannes Paulus II:s vacklande hälsa medförde hade medgett att den byråkratiska apparat som styr Vatikanen – en invecklad institution i vilken intriger på vissa håll på ett iögonenfallande sätt lagt hinder i vägen i påvens och kyrkans tjänst – blivit ytterligare motståndskraftig mot reformer.
Benedictus XVI, som hela tiden var en intellektuell snarare än en administrativ kraft, trots sin långa ämbetstid som prefekt för Troskongregationen, hade tydligen inte lyckats i sina försök att reformera kurian genom att ta makten från diplomaterna till förmån för teologerna, som han så väl kände. Den ovilja detta orsakade ledde till fraktionsstrider och anklagelser om inkompetens och korruption i vilka det var praktiskt taget omöjligt att skilja sanningen från egocentrerat baktaleri.
[…]
Den i höstas avslutade synoden om familjen lämnade frågan om kommunion till frånskilda och omgifta katoliker oavgjord, något som kommer att bli en tung belastning för påven. Vatikankännaren John Allen har angett fyra olika optioner för honom:
- Han kan skjuta upp ett beslut med motiveringen att det behövs ytterligare reflektion och studier av frågan.
- Han klart och tydligt säga ja. Många tecken tyder på det är det alternativ han personligen förespråkar. Denna lösning är dock full av risker och skulle kunna bli sista droppen för de konservativa kritiker, vars förbittring redan sjuder, och vålla ett uppror han nog vill undvika. Därtill kommer att ett ja skulle utgöra förnekande av en lärofråga tidigare läroämbeten presenterat som bindande och oreformerbar.
- Tredje alternativet skulle vara ett klart och tydligt nej, som skulle göra många besvikna och stöta bort många, till exempel kardinal Walter Kasper, som han själv uppmuntrat och vars stöd varit viktigt för honom
- Det fjärde och sista alternativet skulle kunna vara att lämna den oklara frågan utan lösning och i princip överlåta ansvaret och tolkningen på de lokala biskoparna. De omstörtande konsekvenser detta skulle få för kyrkans enhet behöver knappast understrykas.
[…]
Påven Franciskus har lyssnat på alla parter, men tidpunkten för ett avgörande har kommit och det är han som har att bestämma. Hans svar kan komma att för alltid förändra kyrkan. Det är ett enormt beslut han står inför i sitt samvete och inför Gud. Til syvende og sidst åligger det honom, föga avundsvärt, att ensam ta beslutet.
Fader Mark Drew, Catholic Herald, 2016-01-07
Texten i sin helhet finns via denna länk