Stå aldrig still. Rör dig. Hela tiden framåt. Om detta må vi berätta för våra barn. För någonstans var det inte bara vintern som blev lite tråkigare den där måndagsmorgonen den 11 januari 2016. Mitt i snöslasken – snön som legat gnistrande kristallklar på tak och träd ersattes av regn och graderna steg vilket gjorde gatorna bruna av isande kall sörja – kom beskedet om David Bowies för tidiga och lika oväntade bortgång. Världen blev, tja, som vädret. Mulen och grå.
Jag bläddrar i skivbackarna bredvid soffan i vardagsrummet. Ziggy Stardust, Hunky Dory, Aladdin Sane. Det finns fler. Vissa riktigt skapliga och andra betydligt sämre. Men, det var det här med barnen och vad vi måste berätta. Om att det på stenar i rullning inte växer någon mossa. Att uppåt och framåt alltid är den bästa vägen ut. Att snedsteg är tillåtna så länge du vågar prova igen. Om och om igen. Och att ingen jävel ska sätta sig på dig oavsett vem du är.
Tillsammans med Aretha Franklin, Bob Dylan, BobMarley och James Brown tillhörde Bowie de allra största. Inte alltid bästa, men definitivt de riktigt viktiga. De som gjorde skillnad, som rent av räddade liv. Alla, åtminstone i vår del av världen, torde ha en egen relation till 69-åringen från Brixton som två dagar efter sin födelsedag avled efter en längre tids hemlighållen sjukdom.
För mig var han bra men aldrig den bästa. Ändå känns hans bortgång angelägen på ett sätt få andra popartisters död gjort. Den väckte känslor av tacksamhet. Ni vet den där tacksamheten av att jag trots allt blev ungefär den jag ville, inte karriärsmässigt kanske – men på ett annat plan. På ett större.
Minnen av skitiga skor på ett bussäte och känslan av att kom inte här och gnäll, gubbjävel. Attityd, självförtroende och den där diffusa känslan av frihet att få vara den man är och att ge fullständigt fan i omgivningens förväntningar och krav. Bortskämt kanske, men lik förbannat viktigt för varenda tonåring som någon gång grubblat över tillvarons många timmar av vardagstristess och påhittade måsten.
Och även om mina egna år mellan 15 och 20 knappast skilde sig från så många andras var den där känslan extremt viktig och den förmedlades bland annat av några trassliga kasettband fulla med Bowie-låtar. För mig innebar det fest och glädje och en del terapi när energin tog slut. För andra betydde hans musik och många skepnader betydligt mer än så. En superstjärna som bollade med sexuella identiteter och som visade att det är okej att sticka ut. Var vem du är och tveka inte att testa något nytt. Backa inte. Kör din grej.
Mina egna barn är snart åtta respektive ett år. För små, men när de blir äldre ska jag visa dem David Bowie – Fem viktiga år som just nu finns på SvtPlay. En fantastisk dokumentär som borde spelas upp i varenda högstadieskola. ”Stå aldrig stilla, rör på er, fastna inte i samma gamla trötta mönster som era föräldrar och glöm inte att vända upp och ned på åtminstone en liten del av världen”, vill jag viska när de lägger sig så småningom.