I en ny bok om Guds barmhärtighet förklarar påven Franciskus bland annat att hans ofta citerade kommentar ”vem är jag att döma?”, om en homosexuell person som söker Herren med god vilja, var en reflektion över kyrkans lära så som den beskrivs i Katolska kyrkans katekes [som bland annat säger att sexualitetens utövande exklusivt hör hemma i äktenskapet mellan man och kvinna – övers. anm.]. The Name of God is Mercy [på svenska motsvarande ”Guds namn är barmhärtighet” – övers. anm.] gavs ut under tisdagen 12 januari och är en intervjubok där påven intervjuas av den italienska journalisten Andrea Tornielli. Boken har ambitionen att ”förklara Franciskus person och vision”, enligt Torniellis förord, där han också berättar att han ville fråga påven om barmhärtighet och förlåtelse ”för att kunna analysera vad de orden betyder för honom, som människa och som präst.”
I en av de på förhand mer uppmärksammade delarna av intervjun frågar Tornielli påven om hans erfarenhet som biktfader till personer med homosexuell läggning, och om hans kommentar ”vem är jag att döma?” som han, som ganska nyvald påve, yttrade vid en presskonferens ombord på planet från Rio de Janeiro till Rom i juli 2013. Påven svarar bland annat: ”Vid det tillfället sade jag så här: om en person har denna läggning och söker Herren och är villig att följa honom, vem är då jag att döma den personen? Jag refererade vidare utantill till Katolska kyrkans katekes som fastslår att dessa personer ska behandlas med stor försiktighet och inte marginaliseras.”
Påven fortsätter i sitt svar: ”Jag är glad att vi talar om ’homosexuella personer’ eftersom den enskilde personen, som helhet och i sin fulla värdighet kommer före allt annat. Människor ska inte definieras utifrån sexuell läggning: låt oss inte glömma att Gud älskar alla som han har skapat och att han vill att vi alla tar emot den obegränsade kärlek han vill ge. Jag föredrar att homosexuella kommer till bikt, att de håller sig nära Herren, och att vi kan be tillsammans. Du kan som biktfader ge dem rådet att be, visa god vilja, visa dem vägen och följa dem på den.”
Intervjuboken består av nio kapitel av frågor och svar och innehåller, som bilaga, Misericordiae vultus, det vill säga Franciskus påvliga skrivelse där han proklamerar 2016 som Barmhärtighetens år [mer formellt Barmhärtighetens extraordinarie jubelår – övers. anm.]. Påven Franciskus förklarar vidare i boken bland annat hur han ser vår tid som ett barmhärtighetens särskilda tidevarv för kyrkan och att han har valt att proklamera detta särskilda jubelår efter bön och reflektion över de senaste påvarnas undervisning, liksom utifrån sina egna tankar om kyrkan som ett fältsjukhus för syndare.
”Barmhärtighet är Guds id-kort. Barmhärtighetens Gud, barmhärtige Gud. För mig är detta verkligen Herrens identitet”, förklarar han i boken där han också ger konkreta råd till biktfäder och biktande. ”Jag känner mig manad att säga till biktfäderna: tala, lyssna med tålamod, och, framförallt, säg till människorna att Gud älskar dem”, säger han bland annat. Rådet till den biktande för att avge en god bikt är att denne ”borde reflektera över sitt livs sanning, över vad han känner och tänker inför Gud. Han borde vara förmögen att se ärligt på sig själv och sin synd. Han borde känna sig som en syndare så att han kan förundras över Gud. För att kunna fyllas av Guds gåva av obegränsad nåd, måste vi erkänna vårt behov, vår tomhet, vårt elände. Vi får inte vara arroganta.”
Bästa sättet att delta i Barmhärtighetens år är, säger påven Franciskus, att vara öppen för Guds barmhärtighet. Den troende bör ”öppna upp sitt hjärta och sig själv och tillåta Jesus att komma honom till mötes genom att närma sig bikten i tro. Och han ska sedan försöka vara barmhärtig mot andra.”
I boken talar påven också om sina egna erfarenheter av Guds barmhärtighet: ”Jag kan läsa mitt eget liv i ljuset av kapitel 16 i profetens Hesekiels bok i Gamla testamentet. Jag läser dessa sidor och säger: allt det här verkar skrivet just för mig. Profeten talar om skam, och skam är en nåd: när någon erfar Guds barmhärtighet erfar han en stor skam för sig och sin synd. […] Skam är en nåd som S:t Ignatius [av Loyola – övers. anm.] ber om när han erkänner sina synder inför den korsfäste Kristus. Den här texten i Hesekiel lär oss att vi ska skämmas, den visar oss hur vi ska känna skam. Och med hela vår historia och syndens elände förblir Gud trofast och vill resa oss upp.”
Påven berättar vidare om sin egen biktfader som ung, som lärde honom förstå innebörden av uttrycket miserando atque eligendo [vilket ska förstås som ”ringa men utvald”, mer bokstavligt från latinet: ”genom att ha barmhärtighet och genom att utvälja” – övers. anm.] som han senare kom att välja som sitt motto när han blev biskop, vilket han berättar att han fann i ”predikningarna av den engelske munken Beda Venerabilis. När han beskrev Matteus kallelse att följa Jesus, skrev han: ’Jesus såg skatteindrivaren och genom sin barmhärtighet valde han honom till apostel genom att säga till honom, följ mig.’ Detta är den översättning som vanligtvis görs av dessa ord av S:t Beda. Jag gillar att översätta miserando med en verbform som inte finns: barmhärtigande. Så, ’barmhärtigande och väljande’ beskriver alltså Jesus vision, han som ger barmhärtighetens gåva och väljer ut, tar någon till sig själv.”
Catholic News Agency, 2016-01-12
Läs också ett utdrag av texten, vilka till delar citeras ovan, hos America Magazine, via denna länk