Under nyårsnatten omringade grupper av unga män i den tyska staden Köln – enligt uppgifter uppemot tusen personer – kvinnor som vistades i området vid centralstationen och gjorde sig där skyldiga till sexövergrepp, trakasserier och rån. Över 500 kvinnor har i skrivande stund gjort polisanmälan, och över 200 fall av sexuella övergrepp har rapporterats. De misstänkta är företrädesvis personer med ursprung i arabvärlden.
Där har vi i koncentrat vad som i dagsläget är känt om den händelse som redan satt sin prägel på stora delar av nyhetsrapporteringen och samhällsdiskussionerna dessa inledande veckor av 2016.
En av huvudaspekterna av den hittillsvarande debatten är att proppen en gång för alla tycks ha gått ur – både hos beslutsfattare och diverse samhällsdebattörer – när det gäller att frottera sig i frågor om kulturella särdrag i förtrycket av kvinnor, ännu ett fenomen som vi enligt uppgift ”inte får tala om i det här landet”.
Retoriken är förrädisk, så låt oss slå fast några saker: Det är inte obehagligt, och borde inte vara tabu, att prata om olika kvinnosyn och olika grad av feministisk medvetenhet i olika regioner i världen – ett mångfacetterat och komplext men allt annat än irrelevant ämne. Det obehagliga är hur och apropå vilka omständigheter vissa nu anser det påkallat att tala om detta.
Självklart har den feministiska kampen nått olika långt i olika delar av världen, och självklart ger detta avtryck i människors uppfattningar och ageranden. I Egyptens huvudstad Kairo har tunnelbanan separata vagnar för kvinnor för att skydda dem från ständiga ofredanden – riktigt så illa är det generellt sett inte i svenska offentliga miljöer, även om fenomenet långt ifrån är obekant, vilket den senaste tidens debatt om poolerna i Eriksdalsbadet i Stockholm visar.
Men det väsentliga när det gäller Kölnhändelserna och efterspelet till dessa är att så fort det börjar pratas öppet om förövares bakgrund i en annan del av världen reduceras dessa personer till ”sin” kultur – och alla andra, vid närmare eftertanke ganska betydande, faktorer träder omedelbart i bakgrunden. Detta sätt att behandla frågan, inte kvinnosynsdiskussionen i sig, är vad som röjer en obehaglig förförståelse om människor från andra delar av världen – och en bristande förståelse av såväl genusordning som socioekonomiska strukturer.
I grunden för den här typen av händelser, oavsett gärningsmän och omständigheter i övrigt, ligger en systematisk, och allmänt uppfattad, samhällelig nedvärdering av kvinnor. Ovanpå det hamnar troligen ett särskilt starkt tryck att flasha sin maskulinitet på ett utåtagerande sätt bland män och pojkar som i övrigt inte har någon stark samhällsställning, i det här fallet brottsutövande migrantkillar. Det kan säkert te sig eggande för vissa grupper av män som står i begrepp att begå fickstölder att på köpet få utnyttja och förnedra den grupp som de intalar sig hör hemma under dem själva på samhällsstegen: kvinnor.
Vad tror ni skulle hända om man tog tusen luggslitna svenska grabbar med tillgreppsbrottsbaserad försörjning och obefintliga framtidsutsikter, hällde i dem alkohol och placerade dem tillsammans vid en järnvägsstation i till exempel Thailand, på behörigt avstånd från varje form av yttre social kontroll?
Det är där diskussionen borde börja, inte i ett exotiserande av övergrepp.