Stereotyp svensk ensamhet på vita duken

av LOVISA BERGDAHL
I helgen som gick rullade den kritikeromtalade filmen The Swedish Theory of Love, av Eric Gandini, upp på biograferna. Filmens huvudbudskap är att svenskarna är världens mest ensamma folk, något som beror på att vi har gjort oberoendet och självständigheten till det högsta goda. Ungefär hälften av alla hushåll i Sverige är ensamhushåll och allt fler avlider utan att ha varken släktingar eller vänner nära.

Vi både lever och dör ensamma: en ung kvinna köper sperma på nätet och inseminerar för att slippa trasslet av en relation; en gammal kvinna dör och socialtjänsten hittar noteringar om en dotter med vilken hon inte har haft kontakt på trettio år; en medelålders man hänger död i sin lägenhet i två år utan att någon märker någonting. Autogiro betalar hans räkningar.

Det är 70-talets politiska ambition att riva ner traditionella familjestrukturer som är boven i dramat påstår filmen. Kvinnorna ska kunna försörja sig själva och bli ekonomiskt oberoende av sina män, säger Olof Palme inledningsvis, och därefter får vi lyssna till fragment av en föreläsning av Lars Trädgårdh där Sverige visas upp som the exceptional case – inget annat land i världen är lika sekulariserat eller lika individualiserat. En intressant fråga att ställa hade varit om det finns något samband mellan sekularisering och frånvaron av traditionell religion, men den frågan ställs inte. Eller rättare sagt, filmen ställer inga frågor alls. Svenska Dagbladets recensent, Jan Söderkvist, slår därför huvudet på spiken när han skriver att filmen påstår mer än den tänker. Precis så är det. Hur Palmes vision om ekonomiskt oberoende för kvinnor överförs till ett existentiellt modus för varje svensk är oklart. Liksom varför det engelska ordet independence får betyda både självständighet, autonomi och oberoende. När sociologen Zygmunt Bauman kommer in i slutet av filmen är vi näst intill svältfödda på analys.

Tyvärr är filmen uppbyggd på stereotyper och polemik: på ett sjukhus i Etiopien samlas halva byn för att vara med när läkaren (en dansk man) sågar av träskaftet till det spjut som genomborrat en ung mans kropp. Han opererar med cykelekrar och slangklämmor som han köper på den lokala marknaden, något som klipps ihop med bilder från en ensam läkare i sterila kläder framför en dator i ett stort vitt sjukhusrum i Sverige. Sedan sveper kamerorna högt över miljonprogrammets förorter en sen oktoberdag. Duggregnet hänger i luften och i det kalla gråaktiga ljuset finns knappt en människa i sikte. Detta kontrasteras med bilder från Etiopien där regnskogen är grön och lummig, stigarna varmt tegelröda, och i det rosagula kvällsljuset promenerar den danske läkaren med sin afrikanska fru. Poängen är enkel: i Etiopien är det varmt och trevligt och människor har gemenskap med varandra. I Sverige är det kallt och otrevligt och människor lever ensamma.

Zygmunt_Bauman,_PL_Poznań_2010Ett av bekymren med vårt individualistiska samhälle, säger Zygmunt Bauman i slutet av filmen, är att vi lever vi alltmer online. Här kan vi ”klicka bort” de människor vars åsikter vi inte sympatiserar med eller de som vi anser vara vara mer intelligenta än vi själva. Livet offline, däremot, är präglat av pluralism, risk och konflikt. I verkliga möten med andra kan vi upptäcka djupa olikheter, något som faktiskt kan väcka rent obehag. Samtidigt är det just i det obehagliga mötet som möjligheten att utveckla både empati och tolerans skapas, menar Bauman. Det moderna samhällets verkliga fara är således att det frestar oss till att undvika det som är svårt, smärtsamt och obehagligt.

Så, visst, i slutet erbjuder filmen trots allt viss analys och nyansering. Om vi lyssnar noga hör vi exempelvis också att kvinnan som inseminerat längtar efter någon att vika tvätt med, någon som i alla fall någon gång sätter fram frukost till henne och leker med barnen. Det är bara synd att detta i alltför hög takt skyndas förbi, liksom det faktum att kvinnan skaffade barn just av relationella skäl.

Enligt utfästelse ämnar The Swedish Theory of Love ”föra den skandinaviska perfektionens sprickor och brister till ytan, för att närmare granska baksidan av vårt moderna leverne”. Om det moderna levernet kan många intressanta saker sägas, men det är synd att filmen inte säger mer om de intressanta sakerna.

Lovisa Bergdahl 2015-01-13