Avtalsförhandlingarna om ett nytt industriavtal är igång. Medan facken kräver pensionsförbättringar och löneökningar på 2,8 procent, går arbetsköparna till strid för ökat bestämmande och en målsättning om nollpåslag.
– Kraven är milt sagt oblyga. Man vill gå in och stryka det vi förhandlat fram föregående år. Det är inte så att deras krav har blivit mer resonliga, snarare gapar man efter ännu mer, säger Veli-Pekka Säikkälä, avtalssekreterare på IF Metall.
Kraven är milt sagt oblyga. Man vill gå in och stryka det vi förhandlat fram föregående år.
Veli-Pekka Säikkälä, IF Metalls avtalssekreterare
Bland de krav som arbetsköparorganisationerna inom industrin, däribland Teknikföretagen och Ikem, är ökad rätt att i perioder förlänga de anställdas schema något av det viktigaste. Om fackklubb och företag inte kommer överens om längre arbetspass, kräver Teknikföretagen att arbetsköparna ensidigt ska kunna beordra fem timmars extra arbete i veckan, detta utan att extra ersättning tillkommer. De extra timmarna ska också kunna förläggas på en lördag, även detta utan ob-tillägg.
– Det är en kostnadsfråga. Vad det handlar om är att inte slösa bort ordinarie arbetstid under perioder då man inte har något att göra, säger Anders Weihe, förhandlingschef på Teknikföretagen.
Ikem går ett steg längre och kräver tio timmar i veckan, två timmar per dag.
– Möjligheten i det här läget, när produktionsökningen hackar och efterfrågan varierar med snabbare rörelser, finns ett behov av att anpassa arbetsstyrkan. Vad vi efterlyser är en ökad möjlighet att påverka arbetstidsförläggningen och göra den mer flexibel, säger Lars Askelöf, förhandlingschef på Ikem.
Men enligt IF Metall, som har kongressbeslut på att inte överstiga dagens 40 minuter per dag vilket ger 3,3 timmar i veckan, är det en fråga om makt. När arbetsköparna i dag vill öka arbetstiden måste de först förhandla med facket och betala för ökningen med lönetillägg eller extra ledighet.
– De får inte igenom det. När arbetsgivaren får makten att ensidigt göra det, är det helt ointressant att komma överens med klubben. Då kan inte heller klubben få fram kompensation. De vill försämra våra fackklubbars möjlighet att förhandla och ha inflytande, säger Veli-Pekka Säikkälä.
Även kring löneökningarna ser det låst ut. Arbetsköparnas utgångspunkt är o procent, men absolut inte över 1 procent. Men utöver det kräver de också att individgarantin, som inom ramen för den individuella lönesättningen sätter en lägsta löneökning, slopas helt.
– Individgarantin blir en generell löneökning. Den är inte förenlig med våra löneprinciper. Det är en garanti att underpresterande har rätt till löneökningar, säger Anders Weihe.
Slopandet av individgarantin är ett led i arbetsköparnas vilja att gå mot vad man kallar ”lokal lönebildning,” vars yttersta konsekvens är de sifferlösa avtalen utan garanti för löneökning.
Individgarantin blir en generell löneökning. Den är inte förenlig med våra löneprinciper.
Anders Weihe, Teknikföretagens förhandlingschef
Den lokala lönebildningen har varit en stridsfråga för arbetsköparna sedan slutet av 1980-talet. Men från fackligt håll har man gjort motstånd eftersom man invänt att utan lokal strejkrätt skulle det innebära att arbetsköparna ensidigt sätter lönen.
Men Anders Weihe tillbakavisar att man är ute efter ett sifferlöst avtal, däremot vill man ha möjlighet att kunna förhandla om lönesänkningar lokalt.
Blir det då inte ett avtal med siffror, men med funktionen av ett sifferlöst?
– Det blir det inte. Man kan beskriva verkstadsklubbarna som viljelösa offer, men jag tror inte att de själva vill beskriva sig som, säger han.