Jag tvättar kläder som en galning. Dagen tar aldrig slut. Och ingen bokar tiden efter mig. Var tjugonde minut tar jag nyckeln och kläderna och öppnar och stänger dörren till lägenheten, till hissen, till gården, till källaren, till tvättstugan och hämtar de rena kläderna och lägger smutsiga i tvättmaskinen och sedan hela vägen tillbaka igen. Hur ska jag få dagen att ta slut? Den här dagen som mer än alla andra dagar låter mig veta att jag är en invandrare. En invandrare som fått i present att vara utan sin familj och sina traditioner.
Tjugo minuter senare öppnar och stänger jag återigen alla dörrar. Men tvättmedlet har tagit slut. Jag kastar mig ut till första bästa affär och sedan tillbaka i samma hastighet. Detta är min uppgift. Inte för en minut avbryter jag arbetet. Jag ser till att vara tillbaka innan mobilens alarm säger åt mig att tjugo nya minuter har gått. Maskinerna töms och fylls.
Kläderna torkar, dagen fortsätter. Jag börjar tvätta lakan. Och handdukar. Till slut tvättar jag några av de rena kläderna igen. Nästa år ska jag se till att sluta tvätta mina kläder i november.