Respektfullt skildrade suffragetter

 

 

Suffragette

Suffragette Regi Sarah Gavron med Carey Mulligan, Helena Bonham Carter, Brendan Gleeson, Anne-Marie Duff, Ben Whishaw och Meryl Streep.

En av kvinnokampens stoltaste kapitel är den strid för rätten att rösta som fördes runt om i världen för hundra år sedan. Mest uppmärksammade är utan tvekan de engelska kvinnorna. Deras allt mer militanta kamp, där de trängde in i parlamentet, satte eld på postkontor och järnvägsstationer och tågade ner för Oxford Street och krossade glasrutor i en omfattning som får Avenyn i Göteborg 2001 att framstå som en söndagsskoleutflykt, har länge framstått i ett legendariskt skimmer. Att många av de mest aktiva kom från samhällets övre skikt har förvånat många, att en stor del var arbetarkvinnor har ofta glömts bort.

Nu har de välförtjänt fått sin egen film, Suffragette. Den är strålande och härligt påkostad.
Filmen har inte ambitionen att skriva suffragetternas historia i snäv mening. En del av de händelser som skildras har ägt rum, men huvudpersonerna är fiktiva. Trots det, eller kanske just därför, lyckas filmen att ta ett helhetsgrepp på rörelsen och gestalta dess styrkor och svagheter, enighet och motsättningar. Genom att göra en ung tvätterska till huvudperson blir klassdimensionen central. Rösträttskampen fördes av kvinnor från alla klasser, men de som inte hade sociala skyddsnät omkring sig fick betala ett extra högt pris. Dilemmat med en starkt centraliserad ledning utan klara demokratiska mandat framgår tydligt, samtidigt som den var svår att undvika för en rörelse utsatt för  så hårt yttre tryck. Kampformerna problematiseras också: var de våldsamma inslagen nödvändiga eller isolerade de rörelsen från samhället, och inte minst från kvinnor som de ville vinna?

Här får filmen en särskild styrka genom att den vilar på den nu rätt omfattande forskningen kring rösträttskvinnorna. Inte minst har man tagit del av resultaten från de nyöppnade brittiska polisarkiven. Där kan man i detalj följa hur rörelsen övervakades och trakasserades. En viktig orsak till det upptrappade våldet från kvinnornas sida var uppenbarligen medvetna och systematiska provokationer från myndigheternas sida. Idag skulle suffragetterna – som medvetet och våldsamt riktade sina attacker mot centrala samhällsinstitutioner – utan tvekan riskera falla under de allt mer allomfattande terroristlagarna.

Intressant nog har också de svenska rösträttskvinnorna under julhelgen skildrats, i TV-serien om Fröken Friman. Skillnaden är som natt och dag. Dels skilde sig de svenska suffragetternas kampmetoder, organiserade i LKPR,  i grunden från sina engelska systrars. Inga våldsamma attacker på Riksdagen eller uppeldade järnvägsstationer här. Istället satsade LKPR på opinionsmöten, namninsamlingar och först och sist på att skola sina medlemmar till ansvarskännande samhällsmedborgare genom studiecirklar och samhällskurser. Vilken taktik som fungerade bäst kan alltid diskuteras, de svenska kvinnorna fick sin rösträtt närmare tio är tidigare än de engelska.
Men dels. och framför allt, i filmen skildras de engelska suffragetterna med djup respekt. Den svenska TV-serien är full av fjompighet, kärlekskranka äldre damer, kittlande kärlek mot naturen – för säkerhets skull framställd av ensemblens två yngsta och sötaste medlemmar och spetsad med lite blodig död i barnsäng.
De redbara damerna är alla präktig borgarklass. Underklassen består framförallt av pigor, gärna dumma eller underdåniga. Alla framställda med en nyansrikedom som får karaktärerna i pilsnerfilmen Pensionat Paradiset att framstå som ett under av komplexitet.
Ni som vill veta mer om den svenska rösträttsrörelsens spännande historia, läs istället Josefine Rönnbäcks utmärkta avhandling Politikens genusgränser eller Christina Florins strålande life-and-letterbiografi över sex verkliga svenska suffragetter, Kvinnor får röst.

Kjell Östberg