av ERIK ÅKERLUND
Det är i år 2 400 år sedan Aristoteles (384–322 f. Kr.) föddes. Detta kommer att firas på olika sätt under året, men man kanske kunde börja firandet med att impressionistiskt plocka ut några tankegångar inom olika områden där Aristoteles kan komma oss och vårt tänkande till hjälp också i dag. [Målning: Skolan i Aten – av Rafael – som finns i Apostoliska palatset i Vatikanen.]
Det kan här inte bli mer än just ett impressionistiskt axplock. Aristoteles tänkande är stort och mångfacetterat. Han var upphovsman till ett dussintal olika vetenskaper, och systematiserade sin tids vetande inom en mängd olika områden. Till detta gav han också filosofiska reflektioner, och hans enorma och vittomspännande kreativitet kan vi känna efterverkningarna av än i dag.
Ett område där Aristoteles tänkande verkligen gjort en come back under de senaste 50 åren är etiken. Aristoteles dygdetik är visserligen bara en, men kanske den viktigaste, form av dygdetik som fått en renässans i våra dagar. Man kan här tänka på namn som Alasdair MacIntyre (f. 1929), Martha Nussbaum (f. 1947) och Elizabeth Anscombe (1919–2001).
Vad handlar då dygdetiken om? Inom dygdetiken betonar man att de handlingar vars godhet eller ondska man ska bedöma inte är löskopplade från den person som utför dem och det sammanhang hon befinner sig i. En god handling är en handling som en god person skulle ha gjort i den aktuella situationen.
Det här tycks dock vara problematiskt. Dels tycks det vara ett cirkelresonemang, eftersom man försöker definiera godhet i termer av godhet. Dels tycks det göra handlingens godhet eller ondska beroende av vem som utför handlingen, så att det för vissa personer skulle vara tillåtet att göra vad som helst, eftersom personen ”ändå är god”.
Svaren på dessa invändningar hänger ihop. De utgår från den moraliska situationens komplexitet. Visserligen finns det vissa moraliska principer man bör handla utifrån. Men hur bör dessa vägas mot varandra i en given, specifik situation? Hur bör exempelvis principen om att inte ljuga ställas mot principen att inte skada en annan människa, om jag åsamkar en person en svår skada genom att tala sanning i en viss situation? På denna typ av frågor finns inga generella svar – generella svar måste ju, återigen, ställas mot varandra i den specifika situationen – och det är den enskilda människan som ytterst måste göra denna bedömning från fall till fall.
Hur ska då den person som gör denna bedömning vara ”beskaffad”? Det generella svaret är att han eller hon ska vara dygdig (härav dygdetik). Ordet ”dygd” lät tills nyligen mossigt i mångas öron, men har i och med dygdetiken fått en renässans. En dygd förstås inom dygdetiken som en viss disposition eller en viss inriktning hos karaktären som gör att personen i fråga på ett naturligt sätt fattar moraliskt rätt beslut i de givna situationerna. Varje dygd kommer mellan två laster, två ytterligheter – givmildhet kommer mellan snålhet och slösaktighet, och så vidare. Det finns dock inget sätt att ”räkna ut” var denna medelväg ligger – som att 5 ligger mittemellan 3 och 7 – utan det är just den dygdige personen som har utvecklats till att ha denna jämvikt.
Hur ska då alla vi som inte är dygdiga handla? Ja, fantastiskt nog är det ju så att det är enklare att känna igen en dygd när vi ser den hos en annan människa än att själv uppvisa det. På det sättet kan vi också eftersträva att bli dygdiga. Det är nämligen när vi just handlar som en dygdig, som en god människa skulle gjort i en viss situation som vi också låter vår karaktär formas till att bli dygdig och god. Det är genom att handla och agera som en dygdig människa skulle gjort som vi själva blir dygdiga. [Skulptur i Louvren i Paris.]
Det här skiljer sig inte så mycket från andra områden. För att bli goda och duktiga snickare måste vi öva oss i att snickra som duktiga snickare gör. För att bli duktiga fotbollsspelare härmar vi, redan som barn, våra idoler på TV-skärmen. Och för att bli duktiga, dugliga, dygdiga människor ska vi alltså på liknande sätt försöka härma dygdiga människor.
Om detta säger Aristoteles:
”Själva handlingarna påstås alltså vara rättvisa och sansade, så snart de är sådana att en rättrådig eller besinningsfull person skulle utföra dem. Men den som utför dem behöver inte för den skull vara rättrådig och besinningsfull, utan han måste dessutom utföra dem just så som rättrådiga eller besinningsfulla män gör när de handlar. Det är sålunda riktigt sagt, att människan blir rättrådig av att utföra rättvisa handlingar och besinningsfull av att handla sansat. Utan att göra något sådant kommer heller ingen att ha några utsikter att bli god. Men flertalet människor gör det inte, utan de tar sin tillflykt till tanken och tror sig filosofera och sålunda bli goda människor. De beter sig ungefär på samma sätt som sjuka, vilka uppmärksamt lyssnar till vad läkaren har att säga – men sedan följer de inte en enda av de föreskrifter som de har fått. På samma sätt som dessa patienter inte får sin kropp i skick genom en sådan behandling, blir inte heller de andra botade till själen genom ett dylikt filosoferande.” (II.4)
För några år sedan gick många ungdomar runt med armband med texten WWJD, ”What Would Jesus Do?”. Det här är helt rätt sätt att tänka, om man får tro Aristoteles. När jag ställs inför en situation är det inte alls dumt att ha ett – ja, gärna flera – föredömen och så fråga mig: hur skulle han eller hon handla i denna situation?
Det är ju inte heller så dumt att inte vara ensam i den mänskliga belägenheten.
Erik Åkerlund 2016-01-19
Citerade svenska översättningar i texten: Aristoteles, Den nikomachiska etiken, Göteborg: Daidalos, 1967/1988.