Anglikansk splittring – med betydelse för världens kristenhet?

I förra veckan gjorde ett möte för ledare i den världsvida anglikanska kyrkogemenskapen, representerande 37 olika nationella kyrkogemenskaper, ett skarpt uttalande mot sin amerikanska gren, den episkopala kyrkan, för att den har börjat praktisera samkönade vigslar.

Reaktionen var ovanligt och oväntat stark. Bland annat fastslog de anglikanska världsledarna att den episkopala kyrkans nya praxis ”representerar en fundamental avvikelse från den tro och lära som majoriteten av våra provinser upprätthåller gällande doktrinen om äktenskap”. Som resultat av detta beslutade mötet att för en tid av tre år suspendera den amerikanska episkopala kyrkan som anglikansk representant i allt ekumeniskt arbete i hemlandet och att frånta den beslutanderätten i interna anglikanska sammanhang i alla frågor som gäller tro och lära.

Den anglikanska gemenskapen har under de senare åren präglats av stora interna slitningar sedan den episkopala kyrkan började ändra sin lära om samliv och äktenskap 2003, och när dess högsta beslutande församling 2015 öppet röstade för att börja praktisera samkönade vigslar och utarbeta en egen liturgi för dem, har kritiken varit stark från anglikanska kyrkor i andra länder, i synnerhet i Afrika.

Världsmötet med ledarna förra veckan fastslog att det episkopala beslutet är en avvikelse från vad som lärs av både Bibeln och den egna anglikanska traditionen om äktenskapet som en förening mellan man och kvinna, men också att beslutet var ”ensidigt”, saknar ”allmännelig enhet” och snarare hotar hela gemenskapen genom att skapa misstroende mellan olika lokala grenar.

I en kommentar till den anglikanska splittringen och den episkopala kyrkans treåriga suspendering, skrev den katolske prästen och nyhetskommentatorn, fader Dwight Longenecker på amerikanska National Catholic Registers webbplats, att händelsen var överraskande eftersom den är så ”oanglikansk”. Den tidigare linjen från gemenskapen har var alltid att upprätthålla enhet till varje pris, vilket också historiskt lett till en del exempel på ”otrolig filosofisk fingerfärdighet, omtolkningar och dubbla budskap” i olika lärofrågor.

Vad som nu har hänt som skapat en ny situation och därmed ett nytt agerande, fortsatte Longenecker, är att de afrikanska företrädarna har blivit alltmer synliga och högljudda: ”Unga, välartikulerade, ortodoxa och ilskna har de afrikanska anglikanska biskoparna inte bara visat sig ovilliga att kompromissa om äktenskapet utan också att själva lämna den anglikanska gemenskapen på grund av frågan.”

Andra kristna, menade Longenecker vidare, bör se på händelserna inom den anglikanska världsgemenskapen och notera att de säger något om utvecklingen inom den världsvida kristenheten i stort: ”afrikanerna är här för att stanna och de menar allvar” och segern för de afrikanska, anglikanska biskoparna nu kommer att stärka afrikanska kristna ledare i andra kyrkor, samfund och gemenskaper i den ”nord-syd-konflikt” som alltmer tycks utmejslas i frågor som rör familj och sexualitet inom kristenheten i stort. Detta, skrev Longendecker, kommer också att orientera fler av de kristna på norra halvklotet som vill vara trogna Bibelns och kristendomens traditionella lära mot Afrika då man alltmer kommer att se dess kristna ledare som de mest effektiva försvararna av klassisk ortodoxi. Kanske kommer till och med påven Franciskus efterträdare att komma från Afrika, spekulerade han.

Slutligen såg Longenecker en stor ekumenisk vinst med det anglikanska beslutet. Att afrikanska kyrkoledare och teologer nu för in ett tydligt budskap med ett tydligt språk kommer, tror han, att främja de ekumeniska samtalen genom att ge dem en ny utgångspunkt där ”framsteg” inte per automatik kommer att ses som förändringar och anpassningar av den traditionella tron till det sekulära samhället. Det av en del tidigare förutsedda skiftet av tyngdpunkt i den globala kristenheten ”är nu över oss”, avslutade Longenecker i sin analys.

Catholic News Agency, 2016-01-14

Källorna till ovanstående nyhet finns här och här