Att kalla de politiska blockens ekonomiska debatt för en konsensuskultur är ett understatement. Men varför är det så?

När den rödgröna regeringen presenterade höstbudgeten slog Moderaterna på stora trumman och hävdade att skattehöjningar kommer leda till färre jobb och ökat ”utanförskap”.

Svenskt Näringsliv menade att de rödgrönas politik var ”jobbfientlig”. På liknande vis var kritiken från vänstersidan lika hård tidigare, mot den borgerliga alliansregeringens ekonomiska politik. Alla politiska partier pratar om jobben. Om hur just deras geniala förslag ska få ned arbetslösheten. Tonläget är hårt och förslag från motståndare sågas jäms med fotknölarna.

Men synar man den ekonomiska politiken i sömmarna och vilka tankar som ligger bakom, verkar skillnaderna mellan partierna vara mycket små.

Alla riksdagspartier förespråkar att staten ska hålla nere statsskulden. Att kalla svensk ekonomisk-politisk debatt för en konsensuskultur är snarast ett understatement. Likriktningen är fascinerande eftersom synen på arbetsmarknaden är central för hur vi ser på samhällsekonomin och vad som egentligen är politikens möjligheter eller ansvar.

Måste regeringen låna 2000 miljarder för att pressa upp efterfrågan på arbetskraft? Eller kommer marknadsmekanismerna på arbetsmarknaden se till så löner och priser matchar varandra så bra att alla som vill ha jobb kan hitta det?

Den rödgröna regeringens politik mot arbetslösheten utgår från teorin om jämviktsarbetslösheten, precis som alliansregeringen gjorde.

Många nationalekonomer förkastar helt denna teori.

Frågorna har nästan blivit irrelevanta i den politiska debatten. Hur blev likriktningen så total? En ledtråd: Den rödgröna regeringens politik mot arbetslösheten utgår från teorin om jämviktsarbetslösheten. Detta är samma teori som den borgerliga alliansen utgick ifrån under sin regeringstid.

Teorin om jämviktsarbetslösheten söker den lägsta möjliga nivå av arbetslöshet som Sverige just nu tål om vi inte ska få problem med inflation. Arbetslösheten antas på lång sikt främst avgöras av hur villkoren för arbetslösa och anställda ser ut i förhållande till arbetsgivarna. Förändringar i efterfrågan ska enligt teorin inte ha någon långsiktig effekt.

Det är alltså till exempel meningslöst för staten att ta stora lån och investera i saker eftersom det inte kan påverka arbetslösheten varken upp eller ned i förlängningen. Inom nationalekonomin finns många olika teorier om arbetslöshet. Många förkastar helt denna teori om jämviktsarbetslösheten.

Jag ringer Janine Alm Ericson, ekonomisk-politisk talesperson för Miljöpartiet, ett parti som många upplever har ett alternativ syn på ekonomisk politik.

– På kort sikt kan efterfrågan påverka jobben, men på medellång och lång sikt verkar det inte ha samma effekt.

De viktigaste åtgärderna för att få ned arbetslösheten är att förbättra matchningen på arbetsmarknaden, inte minst genom utbildningsinsatser, samt satsningar på bostäder och förbättrad infrastruktur, till exempel järnväg. Det är en utmärkt sammanfattning av den dominerande teorin om jämviktsarbetslöshet.

Exakt var jämviktsarbetslösheten befinner sig i dag, går inte att säga säkert. Konjunkturinstitutet menar att jämviktsarbetslösheten de närmaste åren ligger kring sex procent. Denna bedömning redovisas också utan någon mer ingående kritisk kommentar i den rödgröna regeringens budgetproposition som både Miljöpartiet och Vänsterpartiet varit med och arbetat fram.

Detta är en viktig förklaring till att regeringen aviserat att den vill minska budgetunderskottet och gå med överskott till 2019. Detta trots relativt hög arbetslöshet, historiskt låga räntor och låg inflation.

Jag mejlar Ali Esbati, riksdagsledamot för Vänsterpartiet, ett parti som många upplever har en radikal syn på samhällsekonomin. Vänsterpartiet är kritiska till det finanspolitiska överskottsmålet men vill ändå ha en budget i balans och arbetar alltså inte för att staten ska ta några stora lån.

– Det finns absolut seglivade och problematiska ”överstrukturer” i den ekonomisk-politiska debatten.

Samtidigt är det fel att säga att alla partier i riksdagen arbetar utifrån liknande synsätt. Jag vet att vi i Vänsterpartiet inte gör det, även om vi har varit med och förhandlat om en budget där vissa sådana principer har utgjort en utgångspunkt.

Vänsterpartiet tycks alltså ha en delvis annan analys, även om den inte kommer till uttryck i praktiska ställningstaganden. Inom nationalekonomin finns en stor mängd olika teorier om arbetslöshet. Många ekonomer förkastar helt tanken att den stora förklaringen till arbetslösheten är en strukturell jämviktsnivå som bestäms av villkoren för arbetskraften.

Detta kan få stora konsekvenser för finans- och penningpolitiken. Om det inte finns någon sådan jämvikt på arbetsmarknaden, eller vi inte vet var en sådan befinner sig, kan regeringen vara tvungen att pressa ned arbetslösheten genom att låna stora summor till finanspolitiken.

Men det finns ett undantag i debatten. I våras föreslog lo att regeringen ska låna 70 miljarder per år för att få ned arbetslösheten. I rapporten Full sysselsättning och solidarisk lönepolitik sågar man just tanken på att vi säkert vet var jämviktsnivån för arbetslösheten ligger.

Detta var en total omsvängning jämfört med vad LO sagt tidigare. Kan en liknande total makeover vara möjlig i riksdagspolitiken?

Erik Hegelund, doktorand i ekonomisk historia

Publicerad i #6 2015 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. En prenumeration av tidningen kan tecknas här »