Man blir inte osynlig bara för att man blundar

av THOMAS IDERGARD
När mikrobloggen Twitter var ett nytt fenomen för några år sedan uppmärksammades en händelse med en ung man vars Twitterkonto kapades av någon som i hans namn skickade ut ett mycket grovt, rasistiskt meddelande. Detta blev ett av de mest spridda och hårt kritiserade inläggen dittills på Twitter. I en radiointervju en tid efteråt berättade mannen själv hur detta helt hade raserat hans tillvaro och att han fick ägna mycket tid åt att till alla som hade skickat vidare det falska meddelandet skriva en rättelse och förklaring om den olyckliga kapningen, i hopp om att också rättelsen skulle skickas vidare så att hans namn kunde rentvås.

I samma intervju tillfrågades en tv-kändis som först hade skickat ut och med starkt språk kritiserat det falska meddelandet till sin stora krets följare, men sedan inte valt att korrigera det med den unge mannens rättelse. Tv-kändisen tillfrågades om varför rättelsen uteblivit när det blev känt hur det egentligen stod till, och poängen i svaret var att det inte var hennes ansvar att vidareförmedla rättelser åt andra. Med andra ord: i hennes värld var saken utagerad genom att hon fått skicka ut ett meddelande, med ett eget fördömande omdöme, och därigenom skapat plats för egna åsikter. Någon annan hänsyn behövdes sedan inte tas.

Jag tänkte på denna historia och hållningen hos den retweetande tv-kändisen när jag såg den franska satirtidningens Charlie Hebdos två mycket uppmärksammade omslag i januari, med anledning av ettårsdagen av de fruktansvärda terrorattackerna mot tidningens redaktion. Låt mig med anledning av det först därför deklarera att poängen med yttrandefrihet är just att vi kan ha en öppen debatt om det som sägs, och att alla har rätt att uttrycka sina åsikter. Den som har invändningar mot en åsikt eller ett sätt som den uttrycks på, hur berättigat han eller hon än upplever sig ha blivit kränkt, har att nyttja samma yttrandefrihet till att framföra detta och vädja om att den goda viljan hos andra kan ge förändringar, men har förstås aldrig någonsin någon rätt att med våld förhindra någon annan, inte ens den som kränkte, att uttrycka sig och sina uppfattningar.

Här ska jag försöka ge uttryck för en sådan fredlig men stark kritik mot vissa andra uttryck, och en vädjan till oss alla att se skillnaden mellan vad friheten formellt ger oss rätt att säga och göra och vad det objektivt sett är gott att vi säger och gör. Med hänsyn till varandra, eftersom samhället – den gemensamma plats där våra liv utspelar sig – är större än var och en av oss och våra omedelbara impulser.

Det ena Charlie Hebdo-omslaget, som Signum på nyhetsplats har berättat om (läs här) föreställde Gud avbildad enligt klassiskt kristen ikonografi men med blodiga kläder och maskingevär på ryggen, med texten ”Mördaren fortfarande på fri fot”. Syftet var förmodligen att peka på att vissa föreställningar om Gud kan vara orsak till våld. Men för de flesta troende av många olika bekännelser, liksom för icke-troende med respekt för religiös tro, sade omslaget inte det. Det kommunicerade något helt annat; nämligen att vi tillber, eller söker, eller respekterar dem som tillber eller söker, en mördare – och allt genom att göra oss till åtlöje inför andra, för att andra ska kunna tänka och säga ”förstår de inte det alla ser, att de följer en mördare?”. En förolämpning mot många som dagligen försöker finna sin förankring i Varat självt, det Goda, i vad som upplevs vara den bestående kärleken, tilliten och tryggheten, i tillvaron.

Veckan därpå drogs nivån ner ytterligare. Nu pryddes omslaget av en teckning föreställande den drunknade, treårige, syriske flyktingpojken Alan Kurdi som vuxen sexualbrottsling med en rubrik som frågade vad ”lille Alan” skulle ha blivit om han hade fått växa upp. Charlie Hebdo och dess försvarare (läs till exempel här) hävdade att satiren var en kritik mot rasistiska föreställningar om etnicitet som förklaring till våld, i efterdyningarna till händelserna i Köln vid nyår.

Men för de flesta sade omslaget förmodligen något helt annat, nämligen att några är beredda att använda en person, ett litet barn dessutom, som inte längre finns här för sina egna syften, och att syftets ädelhet skulle rättfärdiga ett sådant övergrepp på personlig integritet. Försvarare talade om att ”satir måste få göra ont”, vilket då betyder att pojkens överlevande familj och anhöriga utan att bli tillfrågade bara förväntas bidra med egen smärta för att tidningen inte ville hitta något annat sätt att driva sin tes (det hade ju minskat sensationen och kanske försäljningen). Det som syntes i ensamt majestät var bara en stor förnedring.

Vad dessa exempel visar på är en totalt idealistisk verklighetsuppfattning, det vill säga en filosofisk uppfattning att verkligheten bara består av det som mina föreställningar säger mig att den består av (motsatsen till realistisk, att det existerar en verklighet oberoende av mina föreställningar om den). Utgångspunkten är atomistisk, jaget är det enda existerande att ta hänsyn till, och andra förväntas rätta sig efter vad jag tycker existerar, hur jag tycker att något existerar och hur jag förhåller mig till det: Jag tweetar ut det jag vill och har inget ansvar för att förklara att det var fel och att felet skadat någon annans anseende när det sedan blir känt för mig. Jag säger vad jag vill om andra, framställer dem så att andra kan skratta åt dem och använder människor hur jag vill för att göra mina poänger på mina tidningsomslag eller i mina rubriker. Jag, jag, jag.

Det här är en ideologi som kan få förödande konsekvenser för det samhälle av vilket vi alla är en del och i vilket vi alla har att leva. Det samhälle, den gemenskap, i vilket våra olika relationer är vad som gör det möjligt för oss att växa som människor och utveckla våra förmågor i en god balans för att vårt och andras bästa ska bilda en helhet, det gemensamma bästa. För på yttrandefrihetens område är inte allt man lagligt sett kan och får göra och säga nödvändigtvis det man bör göra och säga. Mellan dessa båda punkter behöver det finnas ett omdöme, i vilket vidare intressen än bara jag och mina, hur angelägna de än kan vara, vägs in utifrån en hänsyn till andra människor. Även de som tycker att sådant som räknas som ”satir” skulle ha en särställning behöver inse att vi lever i ett samhälle där en sak som görs och sägs faktiskt påverkar andra och att den insikten därför måste ha betydelse för vars och ens handlande.

Vad innebär föreställningen om att jag aldrig behöver visa hänsyn till andras behov eller andras reaktioner, att allt som existerar är ett jag och hur detta jag tycker att det borde vara, överförd till andra områden än Twitter och tidningsomslag? Till vårt sätt att se på vårt ansvar för exempelvis våra barn, våra socialt utsatta medmänniskor eller vår miljö och våra gemensamma livsbetingelser? När allt och alla bara blir objekt för mina egna självuttryck och där ändamålet alltid helgar medlen? Borde vi inte låta föreställningen att jag blir osynlig för andra bara för att jag håller för mina ögon fortsätta höra hemma i det tidiga barnstadium som vi alla lämnar bakom oss när vi utvecklingspsykologiskt, ganska tidigt, egentligen förstår att världen är större än jaget?

Thomas Idergard 2016-01-21