I Finland förbereds ett försök med medborgarlön. Tanken är att socialförsäkringssystemet, inklusive a-kassan, till viss del ska ersättas av ett statligt utbetalningssystem som alla villkorslöst ska ha rätt till.
Projektet har hyllats av många basinkomstanhängare som ett oväntat progressivt steg, därtill initierat av det största borgerliga regeringspartiet.
Det är en naiv form av hyllning.
Principiellt finns visserligen inte mycket att invända mot tanken att alla människor i ett samhälle ska ha rätt till en fullgod försörjning, oavsett om de arbetar eller ej. Problemet ligger i hur en sådan ansats under rådande ekonomisk ordning omsätts i praktisk politisk handling.
Som tidningen Arbetets politiske redaktör Martin Klepke konstaterade i en ledartext den 15 januari vill de politiker i Finland och nederländska Utrecht som nu föreslår medborgarlön inte sätta nivån för denna högre än till cirka 8 000 kronor i månaden, eftersom medborgarlönen inte får inverka menligt på människors vilja att arbeta.
Klepke framhåller risken att medborgarlönenivån blir ny nivå för det som kallas reservationslön, och att medborgarlönen därmed kommer att fungera som ett sätt att pressa ned ingångslönerna.
Där Arbetet nöjer sig med ett torrt konstaterande finns dock all anledning att stanna upp en stund.
Men det går också att vända på perspektivet. Om en medborgarlön införs under rådande ekonomiskt system, i det här hypotetiska exemplet på en nivå som faktiskt går att leva på, kommer företagen att tvingas höja lönerna för att locka till sig erforderlig arbetskraft. Eftersom de knappast kommer att vara beredda att göra avkall på vinstmarginalerna kommer priserna att höjas i motsvarande mån.
Plötsligt har värdet av pengarna urholkats – medborgarlönen räcker inte längre till livets nödtorft, och för de människor som allra mest behöver ett samhälleligt ekonomiskt bidrag blir läget som allra sämst. Varken a-kassa eller socialbidrag finns nämligen längre kvar att tillgå, eftersom dessa har ersatts av medborgarlönekonceptet.
Resultatet av medborgarlönen har därmed blivit en nettoöverföring från de mest behövande till övriga samhällsmedborgare.
Om medborgarlön i ett i övrigt oförändrat ekonomiskt system är en återvändsgränd är vad som verkligen borde stå på dagordningen en generell förkortning av arbetstiderna.
I Arbetets ledarartikel framhålls att arbetsmängden i samhället, tvärtemot vad basinkomstanhängare förutspått, knappast minskat, trots den tekniska utvecklingen och produktivitetsökningen. Där Arbetet nöjer sig med ett torrt konstaterande finns dock all anledning att stanna upp en stund.
En samhällsordning där den tekniska utvecklingen oupphörligen fortskrider men där människor arbetar lika många timmar som innan, och därtill i ett högre tempo, är inget annat än ett gigantiskt misslyckande. Om människor ska få möjlighet att leva fullvärdiga liv måste antalet arbetstimmar ned.
Och till skillnad från medborgarlöneförsök likt det finska skulle införandet av kortade arbetstid potentiellt innebära att de arbetandes positioner på arbetsmarknaden stärktes – utan att det slog mot de svagaste.