Kompositören Joan Tower skriver gång på gång om nya versioner av sitt verk ”Fanfar för den ovanliga kvinnan”. Men det behövs många fler innan det blir vanligt med kvinnliga tonsättare.
En manlig dirigent stampar i gång verket och så blåser de manliga musikerna i sina blåsinstrument fram en Fanfar för den ovanliga kvinnan.
Det är svårt att inte tänka på hur galet det faktiskt ser ut.
Bara några procent av den musik som uppförs på svenska scener för klassisk musik är komponerad av kvinnor, brukar det framgå av de sammanställningar som KVAST gör (KVAST=Kvinnlig Anhopning av Svenska Tonsättare, bildat 2009).
Över nittio procent av musiken är skriven av manliga tonsättare.
Den klassiska musiken är på väldigt många sätt ett sedan århundraden stelnat patriarkat – ja, till och med ett tyskt patriarkat, eftersom Bach, Beethoven och Brahms dominerar det mesta.
Men det finns ett verk som heter Fanfar för den ovanliga kvinnan (Fanfare for the Uncommon Woman) och det skrevs på åttiotalet av den amerikanska tonsättaren Joan Tower, född 1938.
Hon är inte särskilt känd i Sverige men räknas sedan länge som en av de främsta amerikanska tonsättarna.
Hon är verkligen amerikansk också. 2008 uruppfördes hennes tretton minuter korta verk Made in America.
Det hade beställts gemensamt av ett femtiotal mindre orkestrar och det gick hem hos publiken.
Där använder hon som utgångspunkt en av de värsta patriotiska melodier som existerar i världen: ”America the Beautiful”.
Sången skrevs på 1890-talet, men publicerades och blev stor 1910. På Youtube kan man höra riktigt groteska barnkörer som sjunger den vrålpatriotiska sången – man riktigt ser hur bolagssherifferna skrålade den när de slog ner Joe Hill och hans vänner på 1910-talet.
Men den har dock en lite söt melodi och all musik är ju i sig alltid oskyldig till allt. Joan Tower börjar med den. Sedan brakar de tunga rytmerna loss.
Hon har i intervjuer sagt att hon älskar den där patriotiska melodin, men det är knappt man tror henne när man hör vad hon gör med den: Behandlar den med släggor ungefär.
Men så finns den där fanfaren för den ovanliga kvinnan. Jag gillar fanfarer och har tidigare hyllat formen i en musikkrönika som utgick från radikalen Aaron Coplands Fanfar för den vanliga människan.
Joan Towers första Fanfar för den ovanliga kvinnan tar direkt vid där Coplands slutar. Där finns de tunga slagverken. Men inget egentligt storslaget, inget överraskande vemodigt (vilket finns hos Copland) utan snarare något rastlöst, skyndande i verket.
Tower har kallat sig själv för en ljudets koreograf. Det är sant. Hon växte upp i Peru i bergen tills hon var nio år och mötte massor av rytmer som för evigt gjorde dansen till det hon älskar mest.
Men det roliga är att hon inte nöjde sig med den där första fanfaren.
Hon har skrivit ytterligare fyra och håller nu på med den sjätte fanfaren för den ovanliga kvinnan (uppförs nästa år).
Den andra fanfaren i serien är kanske min favorit: Ett slags kaotiskt punkverk för orkester.
Den tredje blir mer eftertänksam. Det är nästan så man misstänker att hon är ute efter att bryta ner fanfaren som form – den militaristiska och kanske mest ”manliga” form som finns i musiken.
Hur många Fanfarer för den ovanliga kvinnan behövs det innan det blir vanligt med kvinnliga tonsättare?
Många, många. På Wikipedia hittar man mycket lättare den vanliga kvasten när man slår på kvast.
Av Göran Greider