Taikonfilmens ”mister X” del I och del II

Jag har nu sett om Lawen Mothadis och Gellert Tamas film ”Taikon” en andra gång för att försäkra mig om att jag hört rätt.

Det vill säga, inte hört något alls. En stilig svensk i 50-årsåldern förekommer på flera ställen i filmen, men presenteras aldrig.

Taikonfilmens ”mister X”. Vem var han? Jo, den stilige 50-åringen var socialläkaren i Stockholm John Takman, tillika kommunistisk stadsfullmäktig från 1954.

Denne person som spelade en central roll i romernas kamp för lika rättigheter är helt förbigången i filmen och jag undrar varför.

Jag lärde känna John Takman i samband med Vietnamprotesterna på 60-talet (han skrev den första boken på svenska om Vietnamkriget) och återfick kontakten på 80-talet. John berättade då om sin tid som socialläkare vid Stockholms barnavårdsnämnd (30 år med början 1945).

”En av de första uppgifter som jag fick av min chef, Gunnar Inghe, var att åka ut till Skarpnäck och kartlägga situationen för romerna som bodde i tältläger där”, berättade han.

Situationen var fruktansvärd. Människor låg bokstavligen och dog på fuktiga madrasser i sina tält.

”Jag gick upp till Hjalmar Mehr och sa: ‘Du har 14 dar på dig att skaffa bostäder åt de här människorna. Annars gör jag skandal’.”

John fick sin vilja igenom.

Många år senare, på hans begravning 1998, framträdde en äldre rom som hade varit med den gången. Nyfiket hade han hängt på John när han gick runt i tälten. På Johns uppmuntran hade han anmält sig till en sjukvårdskurs och kom sedan att arbeta hela livet som sjukvårdsbiträde på Huddinge sjukhus.

John Takman spelade alltså en central roll när det gällde att tvinga Stockholms fastighetsförvaltning att ändra policy och börja hyra ut bostäder åt romer.

Han var också central för den andra punkten i Katarina Taikons trepunktsprogram bostäder – skolor – arbete.

För att bevisa att romer visst kunde lära sig läsa och skriva, låste han in sig med ett gäng i ett hus i Bergslagen för en crashkurs i svenska och välskrivning. Johns resultat drog kvällstidningsrubriker. Han befriade många svenskar från deras fördomar.

Mot sig hade han en rätt omfattande kulturelit som sa att ”zigenarna” inte fick röras. De var så vackra, en sådan färgklick i sitt befintliga tillstånd. Skola, bostäder i miljonprogrammet, krav på arbete etc. skulle bara förstöra denna stolta kultur, sa man. Carl-Herman Tillhagen och Ivar Lo-Johansson var de ledande anti-integrationisterna.

År 1962 utsågs Takman av Arbetsmarknadsstyrelsen att leda en grupp vars uppgift var att undersöka romernas utsatta situation i Sverige och att föreslå åtgärder för att integrera romerna i samhället. Arbetet pågick 1962-1965 och benämndes Zigenarundersökningen. Slutrapporten utkom 1966.

Arbetet som Takman initierade innebar att man för första gången skulle undersöka de medicinska, sociala och kulturella förhållandena i varje romsk familj och uppskatta deras behov.

Före Zigenarundersökningen visste man inte ens vilka romerna var. Att en majoritet var födda i Sverige var en nyhet för många riksdagsmän som talade om dem som ”främlingar”.

Zigenarundersökningen lade fram konkreta förslag om bostäder, utbildning omskolning, etc, för varje individ och familj och tryckte på för att genomföra dessa förslag medan utredningen pågick. Man kartlade sjukdomar och funktionshinder. Typiskt var Takmans krav på ingripande direkt. Så krävde han t ex att zigenare omedelbart skulle prioriteras i kösystemet till folktandvården, eller överföras till en privat tandläkare, som en slags kompensation för många år av utanförskap och diskriminering.

För varje enskild och familj skulle man registrera familj, stamtavla; ev. skolgång; läskunnighet; kulturellt, socialt och religiöst engagemang; kronologi av yrken, yrkesutbildning och kompetensutveckling; civilstånd, bostäder, kosthållning, sovmöjligheter och vanor; ev. födelsekontroll, aborter, veneriska sjukdomar, medicinsk och psykiatrisk historia o s v. 1976 utkom John Takmans arbete: The Gypsies in Sweden. A socio-medical study.

Under arbetet hade John Takman blivit en mycket nära vän till Rosa och Katarina Taikon. Han figurerar i Mothadi/Gellerts film på två ställen, dels ett varmt porträtt där han flankeras av Rosa och Katarina, dels en filmsekvens från uppvaktningen av Tage Erlander i augusti 1964 för kravet om ett specialanslag till en tvåårig kurs i svenska för alla romer som inte fått gå i skola.

Mothadi/Gellert väljer att lyfta fram folkpartister som Thomas Hammarberg och Per Ahlmark som förkämpar för romernas rätt. Det står dem fritt. Men varför mörkas John Takman som spelade en oändligt mycket större roll? Varför säger inte ens Takmans dåvarande partikamrater Christer Hogstedtoch Mårten Andersson någonting om hans insatser? Vadan denna kollektiva tunghäfta?

Är det kanske så att kultureliten åter glidit tillbaka ner i den bekväma multi-kulti-filosofin, enligt vilken samhället ska undvika att ”blanda sig i”? Och att John Takman med sin sitt starka socialpolitiska engagemang blir en irriterande påminnelse om en annan tid där samhället gick in och löste problem?

Hur som helst blir resultatet i filmen ”Taikon”, som naturligtvis är välgjord och sevärd i andra avseenden, starkt snedvriden. Missvisande. Ett stycke historieförfalskning.

Taikonfilmens ”Mister X” II

Mitt inlägg om John Takmans roll i samband med Katarina Taikons kamp har väckt nättrollen till liv.

förra inlägget här på lindelof.nu kan man läsa att John Takman representerade ”överhetsstaten”, ja att hans arbete för zigenarna i själva verket var ett rasistiskt projekt.

Förtal av avliden är här bara förnamnet.

En i övrigt fängslande film begår en historieförfalskning när den suddar ut socialläkaren John Takmans namn ur historien om romernas kamp för bostäder – skola – arbete.

Det visar sig nu att bakom filmmakarnas osäkerhet om Takman (vänlig tolkning) står en armé färdig att fördöma Takman och infoga honom i en lögnaktig diskurs, som går ut på att framställa Sverige som ett land med djupa rasistiska rötter.

Ett faktum är att man i den svenska offentligheten har lyckats rasiststämpla makarna MyrdalGunnar Dahlberg och nu John Takman som alla var viktiga antirasister. I den diskursen har man redan lyckats stämpla exempelvis makarna Myrdal som rasister, trots att exempelvis Gunnar Myrdal medAmerican Dilemma bör räknas som en av antirasismens pionjärer.

Vi har också honom att tacka att Gunnar Dahlberg 1935 utsågs till chef förRasbiologiska institutet efter protonazisten Herman Lundborg. Gunnar Dahlberg gjorde institutet till ett anti-rasistiskt institut där man bland annat med hjälp av Lundborgs
material kunde avfärda rasmyter.

Till diskursen hör Maja Runcis grova överdrifter om tvångssteriliseringarna i Sverige. Påståendena om att kvinnor tvångssteriliserades på rasmässig grund höll inte en elementär granskning.

När det gäller John Takman förenade han sin praktiska gärning som socialläkare med vetenskaplig forskning och politisk verksamhet som ledande företrädare för kommunisterna. Hans engagemang för romerna kan delvis förklaras av hans egna bittra erfarenheter som invandrare i Amerika, som slutade med att han skickades hem med en lastbåt. (Se Takman: Min amerikanska ungdom.) Klart att han var kontroversiell och skaffade sig fiender.

När man så ändå påminner om honom kommer träklubban fram. Den perfida anklagelsen att han skulle ha varit rasist.

Låt mig nöja mig här med att citera vad Evert Kumm skrev om hans arbete i skriften Zigenare och vanliga svenskar. Fakta om en s k raskonflikt (Örebro, 1965. 39 sidor). Evert Kumm själv var djupt engagerad i bland annat ett projekt för att ge dem elementära läs- och skrivfärdigheter. Han skriver om Takman:

Det visade sig snabbt att zigenarna, även de gamla gummorna som aldrig drömt om att få bo i hus med värme, wc och badrum, blev mer konservativa i sina vanor att bo än många andra: De lovade att aldrig levande lämna sina lägenheter.

Den andra myten, allt det där om att zigenarna av naturen undviker ordnat arbete och helst snyltar sig fram i tillvaron – liksom också den att de tål köld och fukt och drag bättre än andra – , sprack som trollet i solskenet, när dr John Takman på
Arbetsmarknadsstyrelsens uppdrag genomförde en grundlig och till sin art sensationell medicinsk undersökning av landets samtliga zigenare. Det visade sig att zigenarna har reagerat inför köld, dåligt skötta infektioner och andra tristesser exakt
som alla andra människor:

”Zigenarpopulationen i Sverige är i viss utsträckning en samling sjuka människor med en oproportionerligt hög procent reumatiskt sjuka, många med dåliga ryggar, magsår,
underlivsbesvär för kvinnornas del, alltsammans följder även vidrigt låg bostadsstandard, om man nu kan kalla t ex tält i vintersnö för bostad.

Det är inte lättja som i första hand ska sökas som orsak till zigenarnas ringa deltagande i det egentliga arbetslivet: Orsaken ligger främst i ett miserabelt hälsotillstånd, förvärvat under den långa tid så Sverige och svenskarna stängde sina dörrar för zigenarna inte bara enskilt utan också statligt och kommunalt.”

Skriften tillgänglig online.

Man brukar skämtsamt säga att det svåraste att förutsäga är historien. Men man bör begrunda konsekvenserna av den pågående historierevisionen. Om nu de bästa
socialreformatoriska insatserna från folkhemsepoken utmålas som rasistiska, vilken är då den sköna nya värld som byggs idag?

Texterna är även publicerade på Lindelöf.nu här och uppföljaren här