Seinfeld och hans vänner, med individualismen och egenintresset som ett ganska tydligt och återkommande tema.
Foto: NBC
Seinfeld följdes av Vänner, gäsp, och sedan Sex and the City, serien som fullbordade vad Seinfeld hade påbörjat. Här var det inte bara myten om staden som var i fokus, det lades också mycket krut på att klanka ned på förorten.
Vem minns inte avsnittet när gänget åker på baby shower hemma hos sin före detta vän i förorten? Hemskt är det, eller som Carrie uttryckte det: ”Du behöver inte förlora dig själv för att du skaffar barn. Jag vet många coola, hippa mödrar som bor i stan och som fortfarande har bra karriärer och grejer.” (Ur Sex and the City, säsong 1, avsnitt 10, radarred:s översättning)
Ian Svenonius menar att revitaliseringen av amerikanska urbana miljöer måste förstås som en planerad attack på staden, utformad av den styrande klassen och genomförd av dess lakejer i villaförorterna. När den vita medelklassens halvfabrikat till livsstil flyttade in från förorterna förlorade städerna sin diversitet och blev ett med sina nya ägare.
”Den koloniala arrogansen hos den suburbana bourgoisien kan i själva verket inte skiljas från den hos andra imperialister genom historien: de Starbuckskaféer de satte upp i varje gathörn ekade av de cricketplaner som engelsmännen en gång i tiden smetade ut över Burma.” (Ur The Psychic Soviet, s. 132, radarred:s översättning)
Storstaden har ända sedan sin uppkomst betraktats som fientligt territorium av den styrande klassen. Redan under 1700- och 1800-talet tillämpade de europeiska makterna erfarenheter från krig och erövringar i sina imperiers periferier för att kunna motarbeta uppror i sina egna huvudstäder.
Under 1840-talet krossade kolonialmakten Frankrike den algeriska upprorsrörelsen med hjälp av en stadsplaneringsteknik som togs fram av Marshall Thomas Robert Bugeaud. Denna teknik gick ut på att skövla stora kvarter för att göra plats för breda, moderna vägar. Detta var så lyckat att Bugeaud gjorde en plan för Paris där en våldsam förstörelse och omarrangering av staden skulle lämna plats för stora militära vägar.
Planen plockades på order av Napoleon III upp av Baron Haussmann, som lät riva stora delar av Paris och ersätta trånga, vindlande gränder med stora boulevarder. Allt för att militären och polisen lättare skulle kunna kontrollera staden och dess befolkning, arbetarklassen. Denna metod blev sedan ett föredöme för stadsplaneringen.
Trots dessa stora förändringar, specifikt utarbetade för att kunna kväsa stadsuppror i deras linda, så fortsatte staden att vara en plats för uppror och organisering. Stuart Ewen, amerikansk professor i mediestudier, beskriver i boken
PR! A Social History of Spin hur den förändrade synen på privatlivet och hemmet under 1800-talet hängde samman med urbaniseringen och medelklassens rädsla för staden och dess ”farliga” gator. Denna rädsla fick ännu mer fart efter de röda revolutionerna i Europa.
Kärnfamiljen, villaförorten och bilsamhället gick hand i hand med uppbyggandet av kärnvapenstaten och upprätthållandet av det kalla krigets terrorbalans.
När sedan bilens genomslag – som gjorde det möjligt att fly staden och arbetspendla längre sträckor – kombinerades med den amerikanska statens rädsla för det kalla krigets interkontinentala bomber och deras möjlighet att utplåna alla stora centra av urbant liv så föddes Suburbia.
Genom att spinna vidare på den nyuppkomna vurmen för ”den lilla världen”, rädslan för staden och rädslan för bomben, kunde den amerikanska staten sjösätta sitt enorma program av motorvägar (ett program som talande nog gick under namnet ”National System of Interstate and Defense Highways”) och villamattor.
Kärnfamiljen, villaförorten och bilsamhället gick hand i hand med uppbyggandet av kärnvapenstaten och upprätthållandet av det kalla krigets terrorbalans.
I och med Sovjetunionens fall och industrins utlokalisering till låglöneländer minskade rädslan för både atombomben och arbetarklassen. Samtidigt började Larry David och Jerry Seinfeld att skriva på pilotavsnittet av Seinfeld.
Seinfeld marknadsfördes som en sitcom, men var egentligen en reklamfilm gjord för att framställa staden som en plats för de välbärgade. Staden återföddes som en galleria men med en ”äkta” historia. En historia som de nyinflyttade sjukt nog bär med stolthet, trots att den handlar om de människor som de har tvingat bort.
Urbanhistorikern Håkan Forsell beskriver i boken Bebodda platser från 2013 hur denna historieskrivning har fungerat i Hornstull (på Södermalm i Stockholm): ”Återvänder man till Hornstull kan man råka på lite entreprenörsstorytelling i form av plaketter på husväggar som erbjuder berättelser om platsen direkt i mobiltelefonen. Det är staden som ’Hälsans stig’, en tipspromenad för de ängsliga med bristande naturlig nyfikenhet som behöver platsidentitet och lokalt engagemang utskrivet på recept och ordentligt sockrat för att det ska slinka ned. Berätta för mig vad jag gör i staden och hur attraktiv och rik min vardag blir när jag rör mig på just dessa gator.” (s. 123–124)
Vad är det då för stad som det berättas om i dessa historier? Jo, det är den täta staden, blandstaden, stenstaden, kvartersstaden, den borgerliga staden. Kärt barn har många namn. Framför allt är det inte den moderna staden, den som byggdes under efterkrigstiden.
Den nya staden definierar sig främst som en motpol till en påhittad bild av förorten. Precis som innerstaden betraktades som ett slumområde när den beboddes av människor utan stora resurser så är det i dag miljonprogrammen som utdefinieras. Samma människor som i dag kan begråta rivningen av innerstäder verkar inte ha några problem alls med att riva och förstöra i förorten.
Trots att idéerna om den täta staden har total hegemoni inom såväl politiken som stadsplaneringen så är det ett ständigt gnäll från de som förfäktar dem. Det är förstås en trivsam position att inneha: en står egentligen på den vinnande sidan i diskussionen, men kan samtidigt spela underdog för att försöka vinna sympatipoäng. Ett fenomen som är nära förknippat med konstgjorda gräsrotsrörelser, så kallad astroturfing.
I själva verket är det naturligtvis så att segregation är en relation mellan olika delar av staden, och att det således är hela staden som är segregerad.
Hur gärna någon än skulle vilja ha en blandad stad – och ska jag vara ärlig så tror jag att många nyurbanister är rätt ointresserade av en socialt blandad stad – så är det ju så att om det planeras och byggs för en grupp människor med medelklassens kulturella och sociala kapital, då blir det som i nya Hornstull. En nostalgidystopi där den kreativa klassen får använda all sin kreativitet till att inbilla sig själva att de lever i en blandad 1800-talsstad.
Men det kanske är så folk vill ha det? Dricka vin på ett ödsligt torg med en av stans otrevligaste bilvägar fem meter bort och några av stans otrevligaste mediearbetare vid bordet bredvid.