”En fundamental bok för att förstå rasismen i Sverige idag”

Raskrigaren

Roya Hakimnia har läst religionshistorikern Mattias Gardells bok Raskrigaren som handlar om den rasistiska seriemördaren Peter Mangs.

Länge trodde jag att Lasermannen var värst och att Peter Mangs var en dålig kopia. Boken ”Raskrigaren” av Mattias Gardell vänder upp och ned på detta. Mangs var utan tvekan en ideologisk övertygad rasist. Samtidigt som morden och mordförsöken pågick samlade han sina tankar i texten ”Den germanska filosofin”. Ett dokument som polisen förbisåg, hade de närläst den eller anlitat forskare att göra detta, hade de precis som Gardell funnit svaret till varför en person i sju års tid skjuter på invandrade eller “nysvenskar”. Gardell identifierar tankarna hos Mangs som en esoterisk nationalsocialism, Mangs raskrig bestod i att skydda den germanska genpoolen.
Istället blev Mangs ”serieskytten” och ”den psykiskt sjuke” i medierna. Mycket till sitt eget förtret, Mangs var ju i sina egna ögon en raskrigare. Följde en tradition, inspirerad av bland andra amerikanen Joseph Paul Franklin som i flera år sköt judar och svarta, Anders Behring Breivik, Oklahomabombaren Timothy Veigh, nationalsocialisten David Copeland som under tre helger bombade Londons multikulturella stadsdelar på 90-talet, Beate Zschäpe och Nationalsozialistischer Untergrund (NSU) under 2000-talet. Lasermannen, John Ausonius, såg Mangs initialt upp till, men blev besviken när Ausonius i samband med nådeansökningarna backade på det han tyckt om invandrare (I val röstar John Ausonius dock på Sverigedemokraterna, skriver Gardell).
Mattias Gardell tillbringade också en hel del tid med Mangs pappa Rudolf under efterforskningarna till boken. Makabert nog berättar pappan för Gardell hur han hjälpte till att beställa vapendelar till sitt hem i USA och kände till morden från första början och hejade på. Han väckte dock inte polisens intresse och han finns knappt i rättegångsmaterialet. Sammantaget känns det som om det är Gardell som har gjort den riktiga polisutredningen, det är ofattbart hur dåligt man har skött rättegången mot Sveriges kanske blodigaste rasistiska mördare. Till Breiviks rättegång kallades Gardell åtminstone som expertvittne. Där emot inte till Mangs rättegång där poliser utan någon kunskap om rasismens historia gissade sig fram och nöjde sig med Mangs egna svar att han minsann inte var rasist. Det är bara att medge, den svenska rättsstaten är inte tillräckligt utrustad för att förstå och utreda rasistiska brott. Trots att rasismen har varit inbyggd i själva folkhemstanken och sedan Carl Von Linnés tid bidragit till rasbiologins internationella framväxt. Därför kommer vi tyvärr förmodligen att få se fler Mangs. I höstas kom den första efterföljaren: Anton Lundin Petterson i Trollhättan. Men våldet har också tagit sig andra uttryck de senaste månaderna. I myllan från brända asylboenden och EU-migrantläger frodas lätt nästa rasistiska mördare.

Men vill vi göra något åt detta, ska vi läsa “Raskrigaren” och fokusera på några nyckelfrågor som Gardell lyfter fram i boken. Ett är att vi måste lära oss att förstå sverigedemokratiska, som Gardell kallar språket som används på Avpixlat, Nya Tider, Flashback och andra rasistiska hemsidor. I det sverigedemokratiska språket är man inte emot invandrare, man har ju inget emot invandrare från Polen, Tyskland, USA – om de är vita förstås. De man är emot är de av mörkare hudfärg, det är svarta, det är muslimer och det är judar. Mangs och hans gelikar kallar dem kulturberikare, kriminella, skäggbarn (ensamkommande flyktingbarn), svenskfientliga, kackerlackor, ja kreativiteten är stor. Så när polisen frågade Mangs om han var emot invandrare så sa han bara: min pappa var ju finlandssvensk. Jag är emot kriminella, sa han, och polisen godkände detta. Trots att han inte sköt på kriminella utan de som inte såg ut som honom själv, Den ljusa Trez Persson sköt han för att hon dejtade en icke-vit. Fastän hatet mot ”rasförrädare” alltid varit en del av rasismen, kunde polisen och media inte för sina liv förstå varför Persson drabbades, förmodligen kom hon emellan det riktiga offret, Xhafer, som satt i samma bil, trodde man. Men för Mangs, var Trez lika mycket fiende som Xhafer.
Ett annat nyckelbegrepp är att förstå det ledarlösa motståndets taktik. Som Mangs historia visar, är just den ensamma krigaren, lone-wolf, ensamvargen, en viktig del av den moderna rasismens våld, genom att stå utanför partier och rörelser hamnar man under samhällets radar.

Chockerande nog erkänner Mangs ytterligare ett mord i boken. Mordet på Firas Al-Shariah 2003. Han sköts i trapphuset utanför lägenhetsdörren, innanför sov mamman och lillebror och hörde ingenting förrän polisen knackade på flera timmar senare. I boken erkänner Mangs också mordförsöket på Hakim, 16 åringen som var på väg till en fotbollsmatch men som istället kom att färdas mot döden när Mangs av en slump stötte på honom. Han överlevde beskjutningen, men vågade inte vara kvar i Sverige längre. Förutom mordförsöket drabbades han också av vidrig ryktesspridning i media som hellre än att förstå att en rasistisk mördare kunde härja i staden, insinuerade att de oskyldiga offren hade något med sina egna mordförsök att göra. Invandrare ni vet, brottslingar hela bunten. Mangs visste: skjuter du på icke-vita invandrare i Malmö, kommer skulden att riktas tillbaka mot dem.
Jag läser boken på kvällarna, och på morgonen cyklar jag med spända muskler samma vägar som Mangs cyklade tidiga morgnar till sina mordoffer. Jag cyklar till mitt älskade jobb i Rosengård, själva sinnesbilden för det som Mangs hatar, men för mig står stadsdelen för trygghet, här slipper sådana som ser ut som jag åtminstone rasismen. Jag kan inte föreställa mig hur malmöiter utan blå ögon och ljust hår kände sig när detta pågick. Långt innan media rapporterade om ”ny laserman” kände Malmös mörkare invånare på sig att det var just detta det handlade om. Men eftersom makten som alltid ligger långt ifrån folket, fattade politiker, polis, media inte.

Makthavarna förstod ingenting. Mangs förstod allt. Han förstod segregationen i staden, han förstod att alla brott i Malmö skylls på invandrade, att en blond kille inte misstänks. Han förstod hur man kommer undan hatbrottslagstiftning genom att hänvisa till sin pappas invandrarbakgrund och säga att han ju gillade ”svart musik”. Han visste också att han inte var en ensam galning, för på internet hyllades han.
Galen är den som inte förstår rasismens oerhörda våldsamhet. “Raskrigaren” är en fundamental bok för att förstå rasismen i Sverige idag, läs den om du inte redan gjort det, och ge dig in i den antirasistiska kampen bättre rustad.

Roya Hakimnia

BOKEN:
Raskrigaren : Seriemördaren Peter Mangs
Mattias Gardell
Leopard förlag 2015