av ERIK ÅKERLUND
Den enskilda människans dygd hör ihop med den stat eller politiska gemenskap i vilken han eller hon lever. Vi formas av den gemenskap vi lever i, liksom denna gemenskap också formas av de däri ingående människorna. I Platons efterföljd betonar alltså även Aristoteles sambandet mellan den enskildes dygd, å ena sidan, och strävan efter ett gemensamt gott i och genom staten, å den andra, även om Aristoteles är betydligt mindre radikal och mer realistisk än Platon. [Målning: Skolan i Aten – av Rafael – som finns i Apostoliska palatset i Vatikanen.]
Enligt Aristoteles – som genomförde omfattande empiriska undersökningar på området – kan statsskicken delas upp i tre generella grupper efter hur många det är som styr staten. Det är antingen en person som styr, flera i minoritet eller flera i majoritet. För varje typ finns det sedan två former, beroende på om de styrande (eller den styrande) styr för det allmänna bästa, eller om de bara styr för att berika och gynna sig själva.
Om det är en person som styr staten kallas det monarki, om styret är för det allmänna bästa. I sin perverterade form, där den styrande bara styr för sitt eget bästa, kallas det tyranni. Den goda formen av fåmannavälde kallas aristokrati, medan detta i sin degenererade form kallas oligarki. Och när det gäller majoritetsvälde är den goda formen konstitutionalism (eller ”lagstyre”), medan den dåliga formen – där majoriteten alltså bara utövar sitt styre för sin egen skull, på bekostnad av minoriteten – kallas demokrati.
Ur vissa aspekter tycks Aristoteles mena att monarki eller aristokrati är den främsta styrelseformen. I detta följer han också Platon (som i exempelvis dialogen Statsmannen förespråkar monarki, medan han i den mera kända dialogen Staten förespråkar en form av aristokrati). Men i vissa stycken tycks Aristoteles också föredra någon form av konstitutionalism eller lagstyre, särskilt för den stabilitet detta ger staten.
Parentetiskt kan man tillägga att det statsskick vi har i dag kan sägas på många sätt passa in i beskrivningen av konstitutionalism, snarare än demokrati. I Aristoteles beskrivning av demokrati liknar denna styrelseform snarare den moderna tidens försök till proletära diktaturer, medan moderna demokratier ofta styrs av grundlagar och förordningar som är svåra att ändra på och som även de styrande har att i grunden rätta sig efter.
I en del av sitt resonemang resonerar Aristoteles kring vikten av att en stat har en stor medelklass. Precis som inom etiken ligger alltså även inom politiken det goda i en medelväg, nämligen mellan det extremt rika och det extremt fattiga. I en del av detta resonemang skriver Aristoteles:
”Det är alltså tydligt att en politisk samfällighet som består av män ur medelklassen fungerar bäst, och att sådana stater har bäst möjlighet att bestå där medelklassen är talrik och starkare än de övriga grupperna eller i varje fall den ena: den spelar då en vågmästarroll och förhindrar överdrifter åt bägge håll. Därför är det allra lyckligast när medborgarna i en stat har begränsad men tillräcklig förmögenhet. I de stater där några äger väldigt mycket och andra inget uppstår det nämligen antingen en extrem demokrati eller en hänsynslös oligarki, eller också en tyranni som uppstår ur andras överdrifter, ty både den mest tygellösa demokratin och oligarkin leder till tyranni, medan det sker mycket mera sällan i mellanformerna och därmed besläktade statsskick.” (Politiken, IV.11)
Där man har stora skillnader mellan dem som har och dem som inte har kommer det alltså att uppstå motsättningar mellan dessa grupper. Antingen kommer då de obesuttna till slut att göra uppror och ta de rikas pengar. Detta kallas ibland ”högaffelsargumentet” mot stora ekonomiska klyftor, eftersom de obesuttna tänks gå ut med ”högafflar” mot de rika. Eller så kommer de få och rika att lyckas hålla den stora massan i schack, på något sätt, och då uppnå oligarki.
I båda fallen skapas dock stor politisk instabilitet, vilket kommer att utmynna i en ytterligare degenerering av det politiska styret till tyranni.
Konstitutionalism betraktas här som just en mellanform mellan demokrati och oligarki, där de många och fattiga, å ena sidan, och de få och rika, å den andra, är balanserade gentemot varandra.
Man kan konstatera att när det gäller Aristoteles politiska teori så var den i många delar överstånden redan kort tid efter att den utarbetats. Aristoteles behandling av stater och deras konstitutioner behandlar i mångt och mycket den grekiska stadsstaten, som blev något obsolet i och med Aristoteles lärjunge Alexander den Stores upprättande av sitt stora välde. Eftersom behandlingen också ligger nära den verklighet som var Atens och andra stadsstaters på 300-talet f.Kr. är det naturligt att mycket för oss i dag upplevs främmande. Inte desto mindre ligger otaliga guldkorn och insikter inbäddat i detta, insikter som vi kan ha glädje av då vi reflekterar över våra stater, våra samhällen och vårt gemensamma bästa även i dag.
Erik Åkerlund 2016-01-26
Citerade svenska översättningar i texten: Aristoteles, Politiken, Jonsered: Paul Åströms förlag, 1993.
Det är i år 2 400 år sedan Aristoteles (384–322 f. Kr.) föddes. Tidigare inlägg på Signums hemsida om hans filosofi finns här