”De privata hemmen gör lite som de vill”

Brist på insyn, överbemanning och ingen utbildning för krishantering är bara några av de saker som lyfts i debatten sedan knivdådet som resulterade i en 22-årig arbetares död i måndags.

Kim, som egentligen heter någonting annat, arbetar som behandlingsassistent på ett HVB-hem för ensamkommande inom Stockholms stad. För Arbetaren vittnar hon om ett arbetsfält med dålig översyn och uppföljning.

– På många ställen känns det mest som att det handlar om tak över huvudet och mat. Egentligen ska de boende få vård och stöd, men det ser väldigt olika ut, säger Kim som tidigare även arbetat på ett liknande hem drivet i privat regi.

Hens erfarenhet är att de kommunala hemmen är betydligt bättre på att följa upp lagar och brister än de privata.

– Inom de privata verksamheterna gör de lite som de vill så fort de fått sina tillstånd beviljade. De kan till exempel dra in på mat- och personalkostnader för att stoppa pengarna i egen ficka. Ungdomarna blir lugnare ju fler som jobbar, det märker man.

Kim anser att regeringen borde ta ett betydligt större ansvar för att ge de ungdomar som befinner sig på HBV-hemmen bättre hjälp och stöd så att de på sikt kan känna sig mer trygga i sig själva.

– Många bär på fruktansvärda saker som de varit med om. De skulle behöva träffa psykologer på många ställen. I stället har jag sett hur vissa boenden använder sig av så lite personal som möjligt för att spara pengar. Och där brister ju även Inspektionen för vård och omsorg, IVO, i sina rutiner.

Många bär på fruktansvärda saker som de varit med om. De skulle behöva träffa psykologer på många ställen.
”Kim”, behandlingsassistent

Hen är också kritisk till hur arbetsköparna sköter rekryteringen av personal.

– Vissa kan inte hantera det praktiska arbetet med ungdomarna, även om de kanske läst beteendevetenskap på universitetet. När man gör en anställningsintervju borde de kolla upp hur personen hanterar krissituationer. Där behövs det ett bättre system. Dessutom bör alla få en utbildning när de börjar jobba.

Kim har också egna erfarenheter av våld och hot från de hem hen arbetat på.

– Jag har blivit knivhotad, men det lugnande ned sig och gick bra. Mycket beror på hur man arbetar i gruppen och hur många man är.

Hur ser du på det här med ensam­arbete?

– Till och med två personer är ju för få. Tre är okej men det bästa är om man är minst fyra som jobbar. Vad gör man annars om någonting händer?