Grävde grop till USA för fredens skull

Vi kommer med cykel från varsitt sida av Götgatspuckeln. Stina är somrigt brunbränd och utstrålar semester. Vi småpratar medan vi väntar på fotografen. Stina berättar att hon har varit tre veckor i sommarhuset på Öland. Men någon semester i vanlig mening har det inte varit.

– Jag har skrivit två pjäser och en roman, säger hon som det vore den mest naturliga sak i världen. Att vi andra kämpar i månader och år för att få ihop en enda roman verkar hon lyckligt omedveten om.

Jag hör mig själv stamma fram frågan hur det är möjligt.

– Själva slutskrivandet tar inte så mycket tid. Det är researcharbete, idéarbete och nån sorts innehållsmässig planering. Det är som att måla ett hus. Sista varvet är bara en tiondel av jobbet.

PÅ NÅGOT SÄTT ÄR DET karaktäristiskt för Stina. Tysta tankepauser och smattrande snabba svar. Muntliga eller skriftliga. Några mellanlägen finns inte. Eller hinns inte med. Och så verkar det alltid ha varit.

– Jag skulle säga att det är fredsfrågan som alltid har drivit mig. Åtminstone sen jag var sju år. Då bestämde jag och min bror att vi skulle bli fredsarbetare. Vi byggde ett flygplan för att flyga iväg och prata med USA:s president. Vi hade förstått att skulle man skapa fred på jorden måste man prata med honom. Så vi byggde ett flygplan och när det inte lyfte byggde vi en båt och seglade iväg längs havet flera kilometer. Den där flotten drev iväg i en storm så småningom. Då bestämde vi oss för att gräva en grop; vi hade ju kommit på att jorden var rund, och grävde ett helt sommarlov.

Vad hade ni tänkt säga?

– Att han måste sluta kriga. Vi var blint övertygade om att han skulle lyssna. Det är helt fantastiskt att man kan lägga alla sin energi på det. Gropen som vi grävde finns fortfarande kvar. Om två personer gräver i tio veckor hela dagarna så blir det rätt djupt. Nu finns den där som en påminnelse om den där fantastiska naiviteten som var så sann och om den blinda tron på samtalet. Det har jag burit med mig sen dess.

BÅDE SAMTALET OCH fredsfrågan har fått utrymme i serien Möjliga samtal under Stinas tid som chef för Radioteatern och i uppsättningar som Fredsvarietén och Mor Courage under tiden som ledare för Orionteatern. Men kanske är uttrycksformen nu på väg att växla.

– Det här sista året när jag mer på allvar har gått in i fredsfrågan från ett politiskt håll har känts helt naturligt. Jag har aldrig känt mig så hemma som nu för jag är så säker på vad jag partar om. Även om jag så klart kan vara osäker på fakta som jag inte har fått reda på så känner jag mig så moraliskt hemma. Det känner jag också när jag sitter och läser om kvinnorna i fredsrörelsen. När jag sitter och läser Elin Wägner och Alva Myrdal och ser hur hårt åtgångna och så hånade de har blivit är det mycket lättare att klara av allt man får utstå när man ger sig in i debatten idag.

Så du känner igen dig?

– Ja! Absolut! Och på det sättet vet man vad som väntar. Alva Myrdal drev trots allt motstånd nedrustningsförhandlingarna i FN och trots alla påhopp mobiliserade kvinnor till gigantiska manifestationer redan innan rösträtten. Man är på rätt spår när man blir påhoppad.

Betyder det här skiftet att du har tappat tron på kulturens kraft?

– Den där frågan ställer jag mig nästan varje dag. Men nej, jag har väl egentligen alltid funderat… För mig har det yrke jag har valt aldrig varit det viktigaste. Jag ser det inte som att jag är dramatiker och det kommer jag alltid vara. Jag ser det snarare som att jag drivs av vissa grundläggande värderingar och vissa frågor som jag tycker är viktiga. Varje fråga kräver sin form av engagemang. Jag försöker alltid vara på den plats där jag gör mest nytta.

Jag frågar också om nästa steg är att ge sig in i partipolitiken. Stina utesluter inget. Hon gör sällan det. I stället berättar hon att hon under sommaren fått ett kvitto på att hon verkligen kan förändra genom sitt skrivande. I en kedja av händelser som börjar med trädgårdsarbete på lantstället på Öland skriver Stina en text om att allting egentligen bara är till låns.

– Det var en insikt jag fick när jag stod där och grävde under äppelträdet och förstod att trädet antagligen skulle leva längre än jag. Och jag tror att ett grundproblem när vi jobbar med de här långsiktiga frågorna handlar om att vi inte accepterar att vår egen tid är ändlig, att vi faktiskt ska dö och att allting bara är till låns.

TEXTEN PÅ DET EXISTENTIELLA temat att allting bara är till låns publiceras på Aftonbladets kultursidor. Nästan ett år senare ringer de från Veckans affärer.

– De vill ha med mig på ett seminarium tillsammans med en man som heter Kjell Johansson. Det visar sig att den här Kjell Johansson har ett stort hissföretag i Alvesta och tjänat enormt mycket pengar på det. Att tjäna pengar har också varit hans mål i livet. Fram tills han läser min artikel. Den slår ner som en blixt i honom. Han bestämmer sig för att ställa om hela hissproduktionen till hållbart. Varje del ska gå att byta för sig och ska bara bytas när det behövs. I stället för att sälja företaget och tjäna mer pengar ombildar han det nu till en stiftelse som ska garantera att inriktningen på hållbarhet fortsätter. Han vill ha med mig i styrelsen. Och jag som har hisskräck!

2008 initierade Stina en skuggutredning som ett alternativ till den kulturutredning som den borgerliga regeringen hade tillsatt. Genom den alternativa utredningen kunde det ständiga hotet om kommersialisering av kulturen hållas stånget ännu en tid. I somras offentliggjordes planerna på en alternativ Nato-utredning med Stina som en av åtta medlemmar.

– Det är klart att det är inspirerat av skuggutredningen. Men det kommer ju också till en punkt där man ser att det är bara de som vill att vi ska gå med i Nato som vill ha en utredning. Det blir antagligen helt konstiga direktiv till en sån utredning om den blir verklighet. Så det är en anledning. Sen har socialdemokratins dubbelspel i den här frågan stört mig enormt. Att som Folkpartiet eller Moderaterna säga att vi ska gå med är en sak. Men att säga att vi inte ska gå med och inte ha en utredning och samtidigt ta alla de här stegen – värdlandsavtalet och övningsverksamheten – mot ett medlemskap är ett hån mot demokratin. Vi behöver utreda konsekvenserna av det här dubbelspelet och det måste upp innan Riksdagen röstar om värdlandsavtalet.

Vad kan vi förvänta oss av utredningen?

– I bästa fall framkallar vi en regeringskris och kanske är det vad som krävs för att frågan ska tas på allvar. Jag har väldigt svårt att se att Miljöpartiet kommer kunna rösta ja till värdlandsavtalet. Det skulle också kunna bli en intern kris inom sossarna. Redan är flera ledande sossar öppet kritiska och det finns en enorm splittring inom socialdemokratin. S-kvinnor med sin historia måste ju gå ut om de bara på allvar förstår vad det här handlar om. Det vore konstigt annars. Samma sak med broderskapsrörelsen och SSU. Alla de här grupperna har platser i verkställande utskottet.

STINA BESKRIVER SIG själv som en strateg. Den klara uppfattningen om vilka grupper och nyckelpersoner som kan påverkas är ett tecken på det. Men där finns också något annat. När svaret glider över i möjligheterna till ett brett folkligt motstånd gnistrar ögonen lite extra.

– Under det här senaste halvåret när jag har varit ute och pratat i Sverige har det blivit så tydligt att folk är trötta på snacket om Ryssland, militarisering, upprustning och vapen. Väldigt, väldigt många känner att det är något skevt i debatten. Min dröm är att vi inför värdlandsomröstning ska kunna göra en landsomfattande manifestation. Typ Kvinnornas fredssöndag. Kunde de få ihop nästan 100 000 kvinnor på 350 orter i Sverige 1915 så kan väl vi i dag?

Intervjun är tidigare publicerad i pappersupplagan Folket i Bild/Kulturfront nummer 9 2015