av ANNA MARIA HODACS
– Påvens tal till den diplomatiska kåren.
När jultiden är över och krubban på Petersplatsen ställts undan bjuder seden att påven, Vatikanens statschef, inbjuder den diplomatiska kåren och håller ett programmatiskt tal till de församlade sändebuden, ett slags state of the world.
Den diplomatiska kåren vid Heliga stolen är omfattande. Inte mindre än 180 stater har diplomatiska förbindelser med Vatikanen och 86 av dessa har också ambassader i Rom, där givetvis ett intensivt inbördes umgänge försiggår. Påven Franciskus omger sig i kardinalskollegiet med ett antal erfarna diplomater, några med sydamerikanskt ursprung. Att den påvliga diplomatin varit framgångsrik kom bland annat till uttryck när Havanna och Washington i fjol åter öppnade sina respektive ambassader. Detta föranledde också de båda statscheferna Castro och Obama att uttrycka sin tacksamhet gentemot påven. Även i den pågående fredsprocessen i Colombia mellan regeringen och Farc-gerillan är den påvliga diplomatin engagerad. Det finns många exempel på hur den världsomfattande katolska kyrkan genom Heliga stolens diplomati verkar för fred och samförstånd i aktuella konflikter. Påvens apostoliska resor under det gångna året är ytterligare ett exempel. Han besökte bland annat Bosnien och Hercegovina och Bolivia, Ecuador, Paraguay liksom Kuba och USA, Kenya, Uganda och Centralafrikanska republiken, besök som gett tillfälle till dialog och samtal om fred och rättvisa.
I ett globalt perspektiv har påvens tal inför år 2016 en avsevärd tyngd. Den personliga prägel som påven Franciskus sätter på sina framträdanden märks också tydligt i talets återkommande ledmotiv, nämligen barmhärtighet. Det är inte möjligt att utöva sin religion utan att verka för fred. Påven hänvisar till julhögtiden som just firats. Det sårbara barn som står i centrum kallas enligt profeten Jesaja: ”Underbar i råd, Väldig Gud, Evig Fader, Fridsfurste”. Sådant är Guds verkliga ansikte, säger påven, och tillägger att för Gud betyder makt inte styrka eller förmåga att förgöra, utan kärlek, och för honom är rätten inte vedergällning utan barmhärtighet. ”Där Guds namn missbrukats till att begå orättfärdigheter vill jag återigen försäkra [som skedde tillsammans med företrädare för den muslimska församlingen i Centralafrikanska republiken] att de som gör anspråk på att tro på Gud också måste vara män och kvinnor som verkar för fred och som en följd av detta också verkar för barmhärtighet, ty man får aldrig döda någon i Guds namn.” Och han fortsätter med att säga att bara en förvanskad ideologisk form av religion kan föreställa sig att det är rätt att utföra brutala terrorattacker mot oskyldiga i den Allsmäktiges namn, som skett på den senaste tiden i Afrika, Europa och Mellanöstern.
Familjen är den viktigaste skola som står att finna när det gäller att lära ut barmhärtighet. Påven hänvisar här både till sitt besök i Philadelphia vid en världskongress om familjen och till biskopssynodens två sessioner under föregående år om familjen. Han konstaterar att det i vår tid finns många utmaningar för familjelivet. Äktenskapet som sådant hotas av en relativism, av en ”flyktighetskultur” och av att man inte är öppen för livet. Man vill inte binda sig så varaktigt som familjelivet kräver. Barnen får betala priset liksom de gamla. Den fostran som det innebär att leva i en familjegemenskap ger oss en förmåga att ta ansvar för varandra också i samhällslivet. I familjen tränas den dialog som är det bästa motgiftet mot den utbredda individualismen i vår kultur. I individualismens anda frodas likgiltigheten mot vår nästa, och man ser på medmänniskorna i rent ekonomiska termer, och den andan gör oss rädda och cyniska.
Merparten av påvens tal rörde emellertid den allt överskuggande flyktingkrisen i världen. 60 miljoner människor befinner sig på flykt som interna eller externa flyktingar. Påven väljer här att väva in episoder ur den bibliska historien, där flyktingsituationen är ett ständigt återkommande tema för Guds utvalda folk. Hela Bibeln beskriver en mänsklighet som är på väg, en mobilitet som är en del av vår mänskliga natur. Alltifrån utdrivandet ur Eden till Abrahams uppbrott till det förlovade landet, alltifrån exodusberättelsen till deportationen till Babylon berättar den heliga Skrift om den kamp, det lidande, den längtan, det hopp som upplevs också i dag av de hundratusentals människor som i dag befinner sig på flykt. De är behärskade av samma intention som Mose, nämligen att nå ett land som flyter av mjölk och honung, ett land där det råder frihet och fred.
”Nu som då hör vi Rakel gråta över sina barn, hennes barn finns inte mer (Jer 31:15). Tusentals människor gråter med samma klagan som hon, när de flyr från fasansfulla krig, förföljelser och våld mot mänskliga rättigheter eller från politisk eller social oro som gör det omöjligt för dem att leva kvar i sitt land. Det är deras ramaskri, de som tvingas fly för att slippa en outsäglig grymhet som riktas mot sårbara människor som barn och handikappade eller som flyr för att undgå att bli martyrer på grund av sin religion. […]
Nu som då kan vi höra Jakob säga till sina söner: ’Jag har hört att det finns säd nere i Egypten. Far dit och köp åt oss, så att vi överlever och inte svälter ihjäl’ (1 Mos 42:2). Den rösten talar för alla som flyr från en extrem fattigdom, som inte förmår skaffa mat till sin familj, eller inte får tillgång till sjukvård, inte till utbildning, eller som lever i ett hopplöst elände eller som lider av effekterna av klimatförändringar och extrema väderförhållanden.” […] ”Tyvärr känner vi ju till att hunger dödar miljoner barn varje år”, fortsätter påven, ”och det är smärtsamt att bli varse att dessa migranter sällan omfattas av de internationella regler som bygger på internationella överenskommelser.”
Påven ställer dessa människor på flykt undan extrem fattigdom i kontrast till den ”slit och släng-kultur” som präglar konsumtionssamhällena i den rika världen och som så bidrar till tragedin och ökar föraktet för människovärdet. Inte nog med det, vi har också blivit likgiltiga för det avfall som vi producerar på grund av vår livsstil, inte minst den mat vi kastar. Detta så mycket mer som många individer och familjer lider av hunger och undernäring.
Trots alla katastrofer och konflikter i hela världen ser Heliga stolen med tillförsikt fram mot FN:s toppmöte i maj och hoppas att världsorganisationen ska kunna uppnå de hållbarhetsmål för människan och miljön som antagits. Vägen dit går enligt påven genom en radikal omsvängning av ”slit och släng-kulturen” och genom en nyvunnen respekt för mänskligt liv. ”Ingen ska känna sig försummad eller bortglömd, och inga fler liv ska offras av brist på resurser och framför allt inte på grund av bristande politisk vilja.”
Nu som då hör vi hur Josefs bröder säljer sin egen bror till ismaeliterna (1 Mos 37:26–27). Den mäktiges arrogans mot den svage finner vi likaså i dag i flyktingsmuggling och trafficking.
Nu som då kan vi höra ängeln säga: ”Stig upp och ta med dig barnet och hans mor och fly till Egypten” (Matt 2:13). Här går påvens tankar till de många kristna som tvingats lämna sina hemländer under se senaste åren fast kristna levt där sedan urkristendomens tid.
Vad har då påven att säga om allt detta elände? Vilken väg kan leda ut ur dessa katastrofer? Radikalt ändrade vanor och ett radikalt nytänkande krävs inte minst när det rör vapenhandeln, tillgången på råvaror och energi. Det krävs även hållbara investeringar och en rättvis ekonomisk politik och inte minst en sådan omsorg om miljön som medför en hållbar utveckling. Likaledes krävs krafttag mot korruption.
I den senare delen av sitt tal kommer påven in på flyktingmottagandet. Förutom situationen vid Europas stränder och den fasansfulla flyktingsituationen där nämner påven gränsen mellan USA och Mexiko dit en påveresa är planerad i februari. Påven Franciskus tycker sig märka en jordmån för en extrem fundamentalism inte bara när religionen exploateras för att motivera våld utan också i det vakuum som uppstår när det råder en brist på ideal i största allmänhet, och när man saknar en religiös identitet. Detta utmärker den så kallade västvärlden. Resultatet är rädsla. Man ser ”den andre” som ett hot och en fiende. Det uppstår en trångsynthet med ett hårdnackat försvar av förutfattade meningar. Att ta emot flyktingar kan visa sig vara ett lägligt tillfälle till att skaffa sig en ny förståelse och vidgade horisonter. Både för dem som tas emot – som måste respektera värderingar och traditioner i det samhälle som de kommer till – och för den befolkning som får möjlighet att bekanta sig med de positiva bidrag som immigranterna kan tillföra samhällsgemenskapen. I samband härmed betonar påven den vikt som den katolska kyrkan fäster vid ekumenik och interreligiös dialog.
Påven avslutar sitt 45 minuter långa tal med en appell till den församlade diplomatiska kåren att mota bort den förlamande likgiltighet som dessa stora utmaningar kan skapa och aldrig upphöra att arbeta för fred. ”Jag är övertygad om att det jubelår som nu firas kommer att vara ett utmärkt tillfälle att övervinna den kalla likgiltighet som råder i mångas hjärtan och ersätta den med den varma barmhärtigheten, som är Guds dyrbara gåva och som förvandlar rädsla till kärlek och gör oss till fredsskapare.”
Anna Maria Hodacs är fil. mag. i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.