av ULF JONSSON
– Liberalerna befinner sig på kollisionskurs med religionsfriheten.
Religionsfriheten är en grundläggande universell mänsklig rättighet, och den åtnjuter utan tvekan ett brett folkligt stöd. I Sverige skyddas religionsfriheten både genom grundlagen och genom Europarätten.
Bortsett från ett förslag häromåret från Förbundet Humanisterna om att avskaffa religionsfrihetslagstiftningen (eftersom man menade att religionsfriheten ändå i praktiken skyddas av annan lagstiftning) har vi i Sverige länge varit förskonade från allvarligt menade ifrågasättanden av religionsfrihetslagstiftningen. Även om enstaka politiska företrädare har vädrat åsikter av det slaget, så har de etablerade partierna som helhet hållit rågången klar. Ända fram till i slutet av förra året. I november beslöt nämligen Liberalerna (tidigare Folkpartiet) vid sitt landsmöte att förorda en ny lagstiftning med det direkta syftet att pressa trossamfunden att anpassa sina gudstjänster och trosuppfattningar när det gäller synen på äktenskap. Beslutet utgör ingenting mindre än en direkt attack mot religionsfriheten.
Reaktionerna på beslutet har inte låtit vänta på sig. Dagstidningen Barometern beskrev på ledarplats den 26/11 beslutet som ett uttryck för att Liberalerna vill införa politisk styrning av trossamfunden. Tidningen Dagen skrev i sin ledare den 24/11 att Liberalernas försök att inskränka religionsfriheten inte går att känna igen som liberalt, och Sändaren rapporterade samma dag om beslutet under rubriken ”Liberalerna vill att präster tvingas viga samkönade par”. Även inifrån partiet självt har det kommit stark kritik. Staffan Werme, tidigare ledamot i partistyrelsen, menar att beslutet är ett försök att lägga sig i samfundens interna frågor, och att det återspeglar en omsvängning inom svensk liberalism som försvårar för troende människor att vara kvar i partiet.
Liberalernas ställningstagande vid landsmötet i november omfattade två delar. Först avvisade man en motion om införande av obligatoriskt civiläktenskap. Tanken med obligatoriska civiläktenskap är att man tydligt skiljer mellan samhällets juridiska aspekter och trossamfundens religiösa aspekter på äktenskapet. Det är en smidig och väl fungerande frihetlig lösning som praktiseras i många länder världen över. Och det är precis den lösning som den katolska kyrkan i Sverige föreslog i samband med åtskiljandet av kyrka och stat år 2000. Men den lösningen avvisades då tyvärr från politiskt håll. Efter att alltså först ha avfärdat motionen om civiläktenskap beslutade Liberalerna på sitt landsmöte att anta en motion som förespråkar en ny lagstiftning som tvingar alla personer med vigselrätt att även viga samkönade par. Förslaget motiverades med att vigselrätt implicerar myndighetsutövning och att ett nekande av vigsel för samkönade par innebär en oacceptabel diskriminering av dessa personer ur statens synvinkel.
Problemet med Liberalernas beslut ligger förstås inte i att man vill förebygga att staten diskriminerar samkönade par. Problemet ligger i att man med statens hjälp försöker tvinga vigselförrättare att handla i strid med sin religiösa övertygelse. Ty, som Roger Haddad i Liberalernas partistyrelse förklarat, en vigsel i ett religiöst samfund är en religiös akt. I somliga trossamfund, däribland Svenska kyrkan, är det upp till den enskilda vigselförrättaren att viga samkönade par eller inte. I de flesta andra samfund, däribland den katolska kyrkan, är det dock inte upp till den enskilde vigselförrättaren att viga samkönade par eftersom det strider mot samfundets troslära. Om Liberalernas beslut skulle leda fram till en ändring av den svenska lagstiftningen skulle det innebära att staten därmed sätter ett stort antal enskilda vigselförrättare och ett betydande antal trossamfund med sammanlagt hundratusentals medlemmar under press att handla i strid med sin tro. Därmed skulle staten frångå principen om att förhålla sig religiöst neutral och i stället införa en aktiv diskriminering av dem som inte anpassar sin tro till den sekulära lagstiftningens äktenskapssyn. En sådan lagstiftning leder tankarna till totalitära samhällen, snarare än till frihetliga.
religionsfrihetslagstiftningen värnar den religiösa mångfalden och den syftar till att garantera människors rätt att fritt praktisera sin religiösa tro, både som enskilda individer och som gemenskaper, utan att bli utsatta för diskriminering. Statens religiösa neutralitet innebär att alla samfund ska få verka på lika villkor utan någon särbehandling på grund av sina trosövertygelser. Statens religiösa neutralitet är central i sammanhanget, och för att upprätthålla den krävs ibland mycket konkreta åtgärder. Man kan exempelvis tänka på SST:s bidrag till trossamfunden, som infördes just för att säkra statens religiösa neutralitet, nämligen i form av en ekonomisk kompensation till de övriga samfunden för de omfattande bidrag som Svenska kyrkan får för att underhålla sina många kyrkobyggnader.
Det fatala beslutet på Liberalernas landsmöte öppnar för att religionsfriheten inskränks och statens religiösa neutralitet undergrävs. Hade man i stället förespråkat obligatoriskt civiläktenskap, som i grunden är en utpräglat liberal lösning, hade man enkelt kunnat undvika dessa konsekvenser. Men genom att avvisa civiläktenskap och samtidigt vilja införa vigselplikt för vigselförrättarna väljer man nu medvetet att diskriminera den del av befolkningen som av religiösa skäl avvisar samkönade äktenskap.
Liberalerna härbärgerar i sitt partis historia den religionskritiska ådran av den liberala tanketraditionen, men där finns även den frisinnade ådran. Tidigare var många troende personer, inte minst inom frikyrkorna, aktiva i partiet. Men på senare år har den frisinnade ådran fört en alltmer tynande tillvaro, medan de religionskritiska strömningarna blivit desto mer högljudda. I dag har många av de troende sökt sig till någon annan politisk hemvist. Landsmötets beslut att förorda en diskriminerande religionslagstiftning lär inte stärka sympatierna för Liberalerna i de troendes kretsar. Som enda riksdagsparti befinner man sig nu på direkt konfrontationskurs med religionsfriheten. På det politiska spelfältet har man därmed gjort sig omöjlig i många troendes ögon. För att tala fotbollsspråk är det nu dags att ge Liberalerna gult kort. Det enda rimliga är att de vid sitt nästa landsmöte river upp beslutet och i stället ger sin religionspolitik en frihetlig inriktning.
Ulf Jonsson är jesuitpater, professor i religionsfilosofi och chefredaktör för Signum.