När den här tidningen landar i era brevinkast har jag gått på föräldraledighet. I sju månader ska jag vara hemma med min dotter. Vi ska lyssna på musik, chilla i parken, ta promenader och en och annan vaccinationsspruta. Jag ska koppla bort jobbet så gott det går. Låta bli att kolla mejlen, men säkert då och då kika in på redaktionen för en välbehövlig kaffe.
När jag kommer tillbaka är det nya tider. Saker förändras och Arbetaren, utgiven sedan 1922, byter skepnad. I stället för att som ni är vana vid, få tidningen en gång i veckan, kommer nyheterna nu betydligt snabbare på vår nya webb. Uppdateringar och granskande reportage publiceras två gånger i veckan och formatet på sidan är, för er som inte redan kikat in, helt nytt.
Vi är fortfarande en liten redaktion med små resurser som aldrig backats upp av vare sig stora aktiebolag eller förväntansfulla annonsörer.
Samtidigt lanserar vi vårt omfattande månadsmagasin som kommer att skickas till er prenumeranter. Där kommer det att finnas plats för längre bildreportage, grävjobb såväl som kortare kulturartiklar. Tråkigt, vet jag att en del av er mumlat, men ofrånkomligt i en tid då papperstidningen för många spelat ut sin roll. Få tidningar går runt ekonomiskt. Många som i dag läser nyheter är vana att hitta dem via nätet och knappt någon får nog de allra senaste uppdateringarna genom att bläddra sig fram mellan frukostbestyren.
Det blir ett äventyr, inte helt utan visst vemod, när den sista veckotidningen skickas om en månad. Och en gigantisk utmaning förstås. Vi är fortfarande en liten redaktion med små resurser som aldrig backats upp av vare sig stora aktiebolag eller förväntansfulla annonsörer.
Vi gör vår grej och i tider som dessa vågar jag stolt påstå att vi mer än kanske någonsin behövs. Situationen där ute är skrämmande. Mörkare än på många många år och det kryper allt närmare och blåser betydligt hårdare än det gjort på väldigt länge. Allt fler länder i Europa stänger sina gränser, Danmark har beslutat att plocka värdesaker av människor på flykt och Polens nya medielagar sträcker sig betydligt längre än vad jag tror att någon över huvud taget vågat föreställa sig.
Samtidigt normaliseras galenskaperna och vi vänjer oss plågsamt nog vid dem. Åtminstone vi som än så länge har vårt på det torra. Men ur Medelhavet spolas allt fler döda kroppar upp på land och här i Sverige är debatten stundtals pinsamt låg om vårt gemensamma ansvar.
Elände, och jag ber lite om ursäkt. Men jag tror som sagt att Arbetaren och en oberoende vänsterpress behövs som allra mest just precis nu. Därför är det viktigt att ni följer med på resan. Kolla in vår nya hemsida och följ utvecklingen med vårt 60 sidor tjocka magasin. Så ses vi i september igen!