Podemos – eller jakten på det nya

podemos_omslag

KULTUR: Det har kallats en latinisering av Europas politik; hur populism gick från att bli något som används för att beskriva den vulgära rasistiska högern till något som åtminstone i södra Europa också beskriver den nya vänstervågen. I hjärtat av den här dynamiken står Podemos, en märklig blandning av gräsrotsorganisering och PR-projekt. I Podemos: Vänsterpolitik i kristid försöker norska Klassekampenjournalisten Lotta Elstad reda ut vad slags fenomen Podemos egentligen är, vilken politisk utveckling partiet egentligen representererar och kanske viktigast av allt, vilka ageranden och omständigheter som möjliggjort partiets raketsnabba etablering på den politiska kartan. Elstads bok kom ut i maj på norska och även med ett nyare skrivet slutkapitel i den svenska utgåvan är detta journalistik som snabbt riskerar att bli daterad. Det är emellertid något i Elstads analytiska anslag som gör att hennes hundrasidiga Podemos-berättelse inte känns förbisprungen.

Elstad berättar från början, det vill säga  2011  när den politiska dynamik som följde när Femtonde maj-rörelsen, ”de indignerade”, skakade om den spanska politiken och så att säga tog Tahrir till Europa. Ur torgockupationernas platta demokrati och förkärlek för spontana politiska uttryck föddes hoppet om förändring, men rörelsens dogmatiska ovilja mot program och parlamentarisk representation innebar att samtidigt som landet såg den största politiska självorganiseringen sedan diktaturens fall, så kunde högern ta hem det parlamentariska valet.
Ur gräsrotsorganiseringens löften och begränsningar föddes Podemos, som ett direktdemokratiskt politiskt experiment med obefintliga trösklar. Samtidigt var det  en produkt skapad ur det etablissemangskritiska TV-programmet La Tuerka och kretsen kring dess programledare Pablo Iglsias. Elstad tar fasta på Podemos märkliga dynamik; hur en rörelse vars betoning på platta strukturer och fientlighet mot program och representation var direkt dogmatisk, kunde föda fram ett parti som är så extremt beroende av Pablo Iglesias ansikte.

Går det att skapa en rörelse ovanifrån? Podemos centralgestalter ur den akademiska miljön, skolade i Ernesto Laclaus populism, menade det. Det fanns ingen historisk nödvändighet där tiden blir ”mogen” för ett nytt vänsterprojekt, bara ett tillfälle att utnyttja för att nå största och snabbast möjliga genomslag, resonerade de. Iglesias betonade vikten av att inse att vänster bara är en metafor och att den inte fyller någon funktion om inte denna vänster representerar den arbetande befolkningens samlade politiska intressen – och att det samlade politiska intresset kan förpackas i en annan färg än rött, med en annan symbol än stjärnan och i andra termer än proletariat kontra borgarklass. Podemos färg blev lila, symbolen en cirkel och huvudmotsättningen stod mellan ”folket” och ”kasten”. På så vis kunde partiet också ställa sig lika mycket i opposition mot den socialdemokratiska rörelsen, som för länge sedan tömt begreppet ”vänster” på politiskt innehåll, som det gjorde mot högern. Vad viktigare var så hittade man ett sätt att kommunicera som utmanade högerns hegemoni – alltså hur högern gör sin propaganda till ”sunt förnuft” – och uttryckte sig i allmänna termer istället för uttalat ideologiska.

Partiet bestod alltså av två väldigt olika politiska beståndsdelar. I tillbakablicken som publicerades i förra numret av Internationalen talade Teresa Rodriquez och Miguel Orban om att resa i två hastigheter och syftade på denna dialektik mellan långsamt rullande självorganisering i botten och välsmort mediemaskineri i toppen. De framhöll detta som partiets stora framgångsrecept, men i texten luftas också en oro över vartåt partiet är på väg just nu. För det är tveklöst så att partitopparna håller på att ta organisationen i ett allt fastare grepp. Tydligast var detta i omröstningen om ledarskapet hösten 2014, där en mer kollektiv modell med delat ledarskap förlorade mot en betydligt mer toppstyrd modell med Pablo Iglesias som ensam generalsekreterare, och utvecklingen har därefter varit i samma riktning och strikt sett bort ifrån den organisering som faktiskt gjort Podemos unikt som politisk rörelse.

Det tycks som om de platta antihierarkiska strukturerna, byggda på idén om den spontana aktionen, och en envägskommunicerande partiledning faktiskt svarar mot varandra. De är två yttringar av samma dialektik även om de är snarast motsatta fenomen i hur de yttrar sig. Bristen på formella strukturer för att ge gräsrötterna möjlighet att sträcka sig uppåt i partipyramiden och nå inflytande över hela organisationen skapar ett tomrum där ledningen svävar fritt. För Pablo Iglesias del har kanske hans roll blivit oundviklig, och om han lämnat ledningen efter omröstningen hösten 2014 – vilket han skulle gjort om hans sida förlorat – så hade den troliga utgången varit att Podemos förlorat sin drivkraft. Samtidigt hade han inte kunnat få en så otroligt befäst roll om partiet hade haft en starkare organisatorisk bas. För den äldre vänstern ligger en viktig lärdom; att se behovet och potentialen i att göra upp med fetishiseringen av de politiska uttrycken. Att lyckas med kommunikation och förpackning är centralt – samtidigt går det inte att förneka vilken oerhört central roll underifrånrörelsen har spelat i byggandet av Podemos och hur mycket projektet faktiskt har fått ur indignados-rörelsen. Den djupa sociala organiseringen har gett partiet en annan tyngd än bara som valmaskin för en grupp ambitiösa akademiker. Att bryta med gamla mönster, invanda sanningar och tabun är helt nödvändigt i att skapa ett framgångsrikt vänsterprojekt, men samtidigt tycks tron på populismens politiska formler vara ett nästan lika stort hot mot Podemos som hela högeretablissemanget.

Elstads bok slutar av nödvändighet mitt i den historiska processen och inte ens ett uppdaterande kapitel skrivet i augusti 2015 hinner ikapp utvecklingen. Istället lämnar vi projektet just som den grekiska regeringens förlust mot trojkan är ett faktum. Elstad avslutar med ett frågetecken kring om Podemos nya förpackning inte bara rymmer ett nytt reformistiskt vänsterprojekt, dömt att gå i samma fotspår som den socialdemokratiska arbetarrörelsen gjort när den sökt bygga samförståndspolitik med en borgerlighet som inte längre är intresserad. Och kanske är det precis där vi måste landa även så här ett halvår senare. Om Podemos skall lyckas på sikt att förändra den spanska och potentiellt även europeiska politiska kursen så kommer det inte att räcka med en smart förpackad reformism. Istället är det gräsrotskraften som är Podemos största och känsligaste tillgång.

Johannes Jensen

 

BOKEN
Podemos – vänster­politik i kristid
Lotta Elstad
Översättning Gun-Britt Sundström
Celanders 2015