Bra fråga om religiös analfabetism

av FREDRIK HEIDING
Författaren och skribenten Lotta Lundberg har skrivit en vass artikel (”Påvens ursäkt en världsnyhet – utom i Sverige”) i Svenska Dagbladet i dag om något som vi kan kalla religiös analfabetism. Frågorna hon ställer är verkligen bra: ”Hur gick det till när vi svenskar förlorade ett språk för det religiösa?” ”Hur gick det till när vi förlorade – inte en känsla, inte en uppriktighet, inte en längtan – utan ett språk?” ”Sverige står inför att integrera hundra tusen mer eller mindre religiösa asylsökande. Hur gör vi det utan ingång till vårt eget språk, en ”hemreligion”?

Lundberg ger flera exempel på den brist på religiösa referensramar och vokabulär som hon tycker sig se. Världsnyheter som att påven Franciskus ber andra kristna samfund om ursäkt för katolska kyrkans missgärningar uppmärksammades knappast i Sverige (se dock Signums hemsida). Ett annat exempel är att minnesorden i medier över nyligen avlidna David Bowie och Gunnel Vallquist missade deras kristna utgångspunkter. Även om Lotta Lundberg överdriver litet – Joel Halldorf skrev i Expressen om Vallquists kristna tro [läs här] och John Sjögren gjorde detsamma i Svenska Dagbladet [läs här] – stämmer hennes iakttagelse i många fall.

Det har skrivits flera böcker under de senaste åren som reflekterar över Lotta Lundbergs frågor. Tänkare som Charles Taylor och Hans Joas har gjort idéhistoriska kartläggningar av sekulariseringen, och här hemma kan Bengt Kristensson Uggla och David Thurfjell nämnas i sammanhanget.

Jag vill här bara bidra med en poäng genom att ställa en följdfråga till Lotta Lundbergs analys: kan det vara så att privatreligiositet och religiös analfabetism hänger ihop? Det vill säga normen att religion endast får vara en personlig och privat angelägenhet leder i slutändan till att individerna faktiskt saknar förmågan att uttrycka sig.

I samband med tåg- och flygresor har det flera gånger hänt att jag har kommit i samspråk med passageraren i sätet bredvid. I något skede i samtalen har vi frågat varandra vad vi ägnar oss åt. När jag då berättar att jag är jesuitpater följer ofta ett långt och engagerat samtal om religiösa (filosofiska, andliga) frågor. Även om nyfikenheten är stor hålls samtalet i ganska allmänna ordalag, tills vi kommer till en punkt. Vid den punkten har frågan om Gud och gudserfarenhet kommit upp. Då kan det heta något i stil med: ”Hhm, det är svårt, det är så personligt.”

Jag vare sig kan eller vill uttala mig om mina medpassagerares (inre) religiösa föreställningsvärld och förmåga att formulera denna. Kanske finns det någonting djupt inne i människorna som de faktiskt kan klä i ord. Men man kan i alla fall tillåta sig att undra om talet om det ”personliga” och ”privata” delvis är ett skydd och ett sätt att slippa säga: ”Jag har inte fått lära mig det religiösa språket.” Att man inte kan japanska må vara hänt, men att erkänna att man inte kan det existentiella/religiösa/andliga språket är kanske pinsamt.

Erfarenheten från dessa samtal kan överföras i en mer filosofisk analys. Filosofer som Wittgenstein och Buber har visat att det inte kan finnas något språk som är helt privat. Det är i gemenskap, i en social kontext, som människan lär sig att sätta ord på saker och ting. Oavsett om det handlar om att förstå religionens roll i samhället eller att orientera sig på det mer existentiella planet i vårt eget liv, så är vi beroende av ett språk som vi själva inte har uppfunnit. En radikal version av privatreligiositeten leder till det religiösa språkets död. I dess extrema form tar ju människan inte hänsyn till input som kan komma utifrån.

Lotta Lundberg avslutar sin artikel med att poängtera att ”vi” behöver vara religiöst språkligt rustade inför påven Franciskus besök i Lund i oktober. Eftersom påven Franciskus gång på gång framhäver betydelsen av att vara barmhärtigt, kan man utgå från att han också är barmhärtig mot dem som har svårt att uttrycka sig.

Fredrik Heiding 2016-02-01

Lotta Lundbergs artikel finns här